Arbetarklassen är starkt underrepresenterad inom politiken. Personer ur arbetarklassen är sällsynta i riksdagen. En ny studie i tidskriften American Political Science Review undersöker när i karriären arbetarna fallet bort. Den visar att bortfallet inte kan förklaras av kompetens, ambitioner eller väljarstöd.
Under de senaste 50 åren har kvinnor, unga och utrikes födda ökat sin representation inom politiken. Samma utveckling syns inte för arbetarklassen. Gruppen är fortsatt underrepresenterad på alla politiska nivåer, med större bortfall på högre positioner.
Andelen personer från arbetarklassen var tämligen konstant på olika politiska positioner mellan 1973 och 2018. Den utgjorde under dessa 50 år ungefärligen: 50 procent av väljarna, 34 procent av kandidaterna i kommunvalen, 28 procent av ledamöterna i kommunfullmäktige, 17 procent av listettorna i kommunerna, och 13 procent av riksdagsledamöterna.
– Trots att arbetarklassen står för halva väljarkåren, återspeglas det sällan på ledande politiska positioner, säger Johanna Rickne i ett pressmeddelande. Hon är professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning (SOFI, Stockholms universitet.
Arbetarklassens representation minskar på högre positioner inom alla riksdagspartier. Socialdemokraterna och vänsterpartiet underrepresenterar sina väljare från arbetarklassen i lika hög grad som allianspartierna, medan Sverigedemokraterna har högst representation.
Vad orsakar arbetarnas bortfall?
Studien avvisar flera vanliga förklaringar till karriärgapet. Väljarna är lika benägna att personrösta på politiker från arbetarklassen som på kandidater från andra samhällsgrupper. Dessa politiker visar samma ambition att stanna kvar i politiken och uppvisar liknande nivåer av ärlighet, viljan att tjäna allmänintresset och tid avsatt för politiska uppdrag och kampanjer.
Inte heller skillnader i andra kvalifikationer förklarar karriärgapet. Även om personer från arbetarklassen generellt har lägre skolbetyg och resultat på kognitiva tester från mönstringen, förklarar det inte det deras sämre möjligheter att avancera i politiken.
– Karriärgapet beror uppenbart inte på att arbetarna har sämre kompetens, säger Olle Folke, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och en av de forskare som ligger bakom studien.
Facklig koppling har positiv betydelse
Många politiker från arbetarklassen inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har en bakgrund som fackliga representanter.
– Fackets inflytande inom dessa politiska partier är en sannolik förklaring till att Sverige ändå har fler arbetare inom politiken än nästan alla andra länder, säger Johanna Rickne.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Och som ett brev på posten kommer då den klassiska frågan om hur ”arbetarklassen” skall definieras.
Är det genom en klassisk marxistisk teori utifrån makt och underordning?
Är det utifrån en socioekonomisk måttstock med arbetarklass-medelklass-överklass?
Är det utifrån någon sorts yrkeindelning där indelningen enkelt kan göras genom fackföreningstillhörigehet?
… eller är det genom några andra definitioner?
Jag brottades med denna fråga för 35-40 år sedan, då jag var en väsentligt mycket mer ”renlärig” person än den person jag är idag. Jag hittade aldrig något riktigt bra svar men har under många år valt att betrakta samhället främst utifrån socioekonomiska aspekter vilket säger mig bra mycket mer än tämligen teoretiska klassmodeller, som är knepiga att tolka i ett komplext samhälle.
I detta falla liksom i de flest aflal använder de socioekonomiska faktorer ihop med makt och underordning. Fackföreningstillhörighet är däremot oanvändbart.
Är man ute efter kvantitativa mått ser jag att tonvikten måste läggas på socioekonomiska faktorer. Makt och underordning kan främst bedömas utifrån kvalitativa faktorer som är mycket knepiga att översätta till reella mått i den komplexa arbetsmarknad vi de facto har med alla dess korsberoenden. Bedömningen av makt och underordning kan endast göras genom att se den som en skala och på inget sätt som en indelning i ”noll” och ”ett”.
I övrigt delar jag synen att fackföreningstillhörighet leder fel som kriterium.
JAg är benägen till att hålla med dig. Men inte helt. Om vi tar sjuksköterskor som exempel så är de alla arbetar med undnatag av avdelningschefer som ju är personer i arbetsledande ställning. De tjönar också mer men sannaolikt inete så mycket mer att vi utifrån ekonomin kan hantera dem som nåt annat än arbetarklass. Därför behöver socioekonomiska faktorer kompletteras med en analys utifrån ställning och makt. Detsamma gäller hantverkare som ofat öär egenföretagare men tjänar lika lite eller mycket som en yrkesarbetare.
Sjuksköterskeexemplet är intressant även om jag kommer till en annan slutsats än din. Om vi begränsar oss till hur en vårdcentral fungerar, vilket jag av olika orsaker har en tämligen god bild av, kan vi ställa upp följande. För att förenkla kan vi inrikta oss på följande kategorier:
1) Undersköterskan med gymnasial utbildning och en lön på runt 30000 kr eller något mindre
2) Läkarsekreterare med gymnasial utbildning eller 2-årig yrkeshögskola med en lön på runt 30000 kr eller något mindre
3) Sjuksköterskan med 3 års eftergymnasial utbildning och en lön på dryga 40000 kr i månaden, en specialistsjuksköterska kan tjäna storleksordningen 5000 kr ytterligare
4) Vårdcentralschef (inte sällan med bakgrund som sjuksköterska) med varierande utbildning men ändå eftergymnasial och med en lön som varier men som kanske ligger någonstans mellan 55000kr och 70000kr
5) Allmänläkaren med 13 års utbildning (om AT och ST räknas in) med en lön på runt 80000kr eller i vissa fall högre bl.a. beroende på geografisk placering.
Utifrån dessa basala socioekonomiska parametrar, utbildning och lön, skulle jag nog ändå se tre skikt:
(i) Undersköterskan och läkarsekreteraren, har en basal lön för ”livets nödtorft” samt en lägre utbildningsnivå innebärande färre karriärmöjligheter och en ökad risk för inlåsningseffekter.
(ii) Sjuksköterskan, om vi ser en månadslön på 30000 kr som en basal nivå för att klara ”livets nödtorft” innebär de extra 10-15000 kr en på inget sätt försumbar skillnad. Lägg där till de möjligheter som en högre utbildningsnivå öppnar för.
(iii) Vårdcentralschefen och allmänläkaren där lönenivån ger en disponibel inkomst som är storleksordningen dubbelt så stor eller mer jämfört med skiktet (i). För den som vill är även karriärmöjligheterna goda.
En ytterligare parameter, vilken jag ser som socioekonomisk, är arbetsuppgifternas innehåll och variation och inom vilka frihetsgrader och ramar var och en kan handla. Även här tycker jag att skiktindelningen (i), (ii) och (iii) är relevant. En undersköterskas frihetsgrader skiljer sig högst avsevärt från läkarens. Sjuksköterska, som kan ha eget patientansvar, ligger någonstans däremellan.
Ser vi sedan på ”maktordningen” blir denna knepig då den flerdimensionell.
Traditionell arbetsledning som övergripande planering, ekonomi, personaltillsättningar, ledigheter, lönesättning etc. hamnar förstås på vårdcentralchefen (som då lite paradoxalt också har att ”arbetsleda” den högre avlönade och längre utbildade allmänläkaren). Till saken hör dock att vårdcentralchefen befogenheter såväl när det gäller ekonomi som personaltillsättningar är starkt begränsade av regionernas administrativa överbyggnad med dess chefstjänstemän.
Den dagliga arbetsledningen handlar dock till mycket stor del om bokning av tider. Inte sällan hanteras detta av en erfaren sjuksköterska som i den initiala kontakten bedömer både hur akut en tid behöver bokas samt hur lång tid som behöver avsättas för besöket. Läkaren och sjuksköterskor (som i tämligen omfattande utsträckning även kan ha egna patienter) har sedan att ”beta av” listan av bokningar, vars tillkomst de vanligen inte varit särskilt delaktiga i.
Medicinsk ledning hanteras av en medicinskt ledningsansvarig (MLA), vanligen en läkare som ibland delas mellan flera vårdcentraler om de är mindre till storleken. Normalt hanterar dock såväl läkare som sjuksköterskor sina patienter mycket självständigt med bas i kompetens och erfarenhet.