Aron Etzler drömmer

Aron Etzler beskriver lyriskt och mångordigt utvecklingen i sitt eget parti på ett sätt som går stick i stäv med den bild America Vera-Zavala målade upp. Det är naturligtvis svårt för en utomstående att helt bedöma vem som har rätt. Men med tanke på det man ser och hör av vänsterpartiet lutar jag åt att Aron Etzler faktiskt skönmålar när det gälelr själva partiet.

Han har rätt i stora delar av den politisk analysen och beskrivningen av verkligheten:

Problemet för vänstern i bred bemärkelse idag är inte att det saknas radikala förslag, utopier, eller program. Problemet är att det saknas handling, rörelse, resultat. De gamla folkrörelserna har vittrat ned, tappat medlemmar, styrka och självförtroende. Effekter på det politiska medvetandet i hela befolkningen är stora. De flesta människor har slutat tro på förändring genom vänstern – hör man folk predika i åratal om att en annan värld är möjlig utan att se ett spår av förändring blir det så.

Men när han beskriver utvecklingen i partiet som positiv så förstår jag inte. Det jag förstått av den nya kommmunikationsplanen och det som sagts är att det just handlar om kosmetika, ingenting annat. Men det står väl helt klart att den prioritering som på vissa politiska områden som skett i riksdagsgruppen måste betraktas som positiv:

Vänsterpartiets notoriska tendens att ta upp alla frågor på en och samma gång och låta enskilda parlamentariska ledamöter bestämma vilken vikt en fråga i praktiken skall ha – avslutades när partistyrelsen beslutade prioritera fyra områden: välfärd/äldrepolitik, arbetsmarknad/fackligt, miljö, och ekonomisk politik.

Även om det finns tecken på en positiv utveckling i vänsterpartiet återstår att se om den förändring Etzler beskriver blir verklighet. Som han skriver själv:

Det är alldeles för tidigt att hylla det nya vänsterpartiet – det är mycket bättre att betrakta det som hänt som en bra nystart än en stor triumf. Nässjö-konferensen gav både positiva reaktioner från de församlade och genklang medialt. Men man skall komma ihåg att den genomsnittlige vänsterväljaren inte sett speciellt mycket positivt av vänsterpartiet på lång tid. Hela projektet aktivistpartiet hänger också på att det blir verklighet av orden. I längden måste detta projekt generera nya medlemmar och bättre opinionssiffror, annars kommer det obönhörligen att dömas ut. Allt återstår att förverkliga.

Det återstår mycket för för att vänsterpartiet ska bli nåt annat än mini-sossar som jag ser det. Mycket. Det vore roligt om så skedde och om partuiet öppnade up sig för att andra politisk strömamr kan få möjlighet at arbeta inom partiet. Det förutsätter både ett förändrat arbetssätt och en förändrad politisk inriktnign. På så sätt skulle ett starkt arbetarparti kunna skapas.

En förändrad politisk inriktning och ett förändrat praktiskt arbete skulle också kunna göra att Sverigedemokraterna stoppas och att vänsterpartiets svaga opinionsstöd förändras. Även om en ökning syns i den senaste udnersökningen. Kanske ett resultat av att partiet faktiskt för en gångs skull synts på ett lite mer positivt sätt i media.

Det intressanta i slutänden är förstås om det bara är så att Aron Etzler drömmer eller om en verklig förändring av vänsterpartiets politik och praktik är på gång. Den som lever får se.

Bloggat: Ilona Sz Waldau, Feministisk vänstertjej, Fredrich Legnemark, Hanna Löfqvist, Aron Etzler, Esbati
Andra bloggar om: Aron Etzler, Folkrörelser, Folkrörelsearbete, Förändring, Parlament, Vänstern, Vänsterpartiet, Opinion, Opinionsundersökning, Politik, Samhälle