Ingen vill rösta på ett parti utan politik. Vänsterpartiet hörs inte och syns inte. De ökar inte i opinionen trots att de rimligen borde ha goda förutsättningar för det. Anledningen är troligen felaktiga prioroteringar från partiledningen.
Partiledningens enda stadiga och synliga budskap är att de vill sitta i nästa regering. En sådan linje är helt befängd. För det krävst ett stöd för Vänsterpartiet fö ratt regereingsdeltagande ska vara möjligt. Och ingen röstar på ett parti utan politik med ett huvudsakligt budskap som går ut på att de vill ha makt och sitta i regering.
Det är exakt samma inställning som Ulf Kristersson har. Makten i sig är det viktiga medan innehållet i politiken inte spelar nån roll. Det riskerar att bli exakt detsamma med en vänsterregering och ett Vänsterparti utan egen politik.
Vi kommer inte att få se nån avprivatisering av förskolor, skolor, järnvägar eller vård. Det kommer att förbli detsamma då socialdemokraterna inte vill se nån avprivatisering. Och ett Vänsterparti med stöd av 7% av väljarmna har ingen möjlighet att ändra det. Det blir bara gisslan i en regering som kommer att för en reaktionär politik.
Vad som behövs
Vad Vänsterpartitet borde göra är att kopiera den politik och det agerande som förde fram en vänsterman, en socialist, till borgmästarkandidat i New York. Dvs ett agerande som går ut på att diskutera politik med vanligt folk i vardagen. Och fokusera på de frågor som berör vanligt folk. Inte fokusera på att partiet vill ha makt till varje pris så som Vänsterpartiets partiledning för idag. För ingen vill rösta på ett parti vars enda budskap är att de vill ha makt utan att säga varför de ska ha makt. Partiledningen i Vänsterpartiet har gått vilse i maktbegär och parlamentarism.
Vänsterpartiet borde istället fokusera på ett fåtal politiska frågor och diskutera dessa med väljarna direkt. Istället för att via högermedia fokusera på att säga att de vill ha makt.
Läs mer:
- Politiska frågor Vänsterpartiet borde fokusera på
- Önskan att sitta i regeringen ger problem för Vänsterpartiet
- Dumheter om Vänsterpartiet i media
- Ett stråk av nationalism från vänster
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det går också att vända på denna argumentation och istället tänka att utan makt ingen påverkan vilket väl precis, med något undantag, är hur det varit ända sedan partiet bildades. Det är väl detta som partiledningen, och faktiskt också senaste kongressen, nu börjat inse.
Historiskt sett är 7 procent en hög siffra för partiet. Denna siffra har bara överträffats vid riksdagsvalen 1932, 1936, 1944, 1998, 2002 och 2018. 7 procent är då på något sätt ett styrkebesked.
Fram till murens fall var Vänsterpartiet en ganska irrelevant företeelse som trodde på gammaldags planekonomi och revolutionära förändringar. Partiet var fram till 60-talet heller inte något självständigt parti utan en marionett som styrdes från Moskva.
Plakatpolitiskt propagerade partiet under hela denna tid utifrån klassisk kommunistisk agenda (som inte särskilt många utanför partiets kärna attraherades av) men realpolitiskt fanns inget annat val än att stödja socialdemokratiska regeringar utan att få särskilt mycket tillbaka.
Sedan kom murens fall till gammelkommunisters stora sorg men det började ändå hända något i partiet. Med Schyman, en fritänkare, som partiledare nådde partiet sina högsta siffror någonsin vid valen 1998 och 2002. Partiet var dock inte moget för en större förändring och ordningen återställdes när Lars Ohly, i grunden en gammelkommunist, tog sig an partiets ledning. Sedan fortsatte kräftgången och sedan 2006 har det varit borgarmajoritet i riksdagen även om sossarna fick regera på nåder med utgångspunkt från december- och januariöverenskommelser (den senare av dessa innehållande en mycket klar högerprofil) 2014-2022. Och Vänsterpartiet har ändå inte lyft …
Jag kan inte tycka att det är så märkligt att partiet nu, med Dadgostar i täten, ger sig på en mer pragmatisk strategi där man faktiskt kan påverka men där man förstås långtifrån kan få igenom allt. Vänsterpartiet kommer aldrig någonsin få egen majoritet och det måste man kunna förhålla sig till.
Själv är jag en inbiten vänstersosse, missnöjd med mycket i sossepolitiken men som ändå har svårt att ta steget över till Vänsterpartiet (även om jag faktiskt röstade på Schyman). Att jag tvekar på att ta steget beror på att jag menar att pragmatism är mycket viktigt i politiken om förändring ska kunna ske. Jag är fortfarande osäker på vänsterpartiets förmåga till pragmatism. Men kanske ger jag Dadgostar chansen i nästa val, hon är absolut, med hästlängder, den bäste partiledaren sedan Schyman.
Vänsterpartiet har aldrig fört en sådan politik jag skulle vilja ha. De gjorde det inte förr i tiden och de gör det inte nu. Jag har inget emot regringsposter men det måste bygga på en politik. Inte på att någon vill ha makt. Jag är medlem i V, till och med partiföreningsordförande i Guldheden-Krokslätt-Johanneberg i Göteborg.
Borgerskapet förstår det här med pragmatism. Peter Drucker, som kan sägas ha introducerat begreppet ”management” råder i sin grundbok ”The effective executive” att man först måste veta sin egen ståndpunkt och vad man egentligen vill – först därefter kan man börja förhandla och kompromissa.
Om man börjar med att kompromissa kommer man att kompromissa bort sig och bli ett viljelöst rö som andra hanterar som dom vill.
Frågan är sen vad som är vänsterpartiets grundståndpunkt, och vilka som är de viktigaste vägarna för att driva igenom den. Någon som vet?
Partiprogarmmet klargör grundståndpunkterna.
Ett partiprogram är stort, omfattar många punkter, varav inte alla är lika viktiga.
Socialdemokraternas partiprogram under 1900-talets början omfattade också många punkter av vilka partiledningen struntade i en del. Men de punkter de koncentrerade sig på, och byggde sin sociala kommunikation på, uppfattades ändå som så viktiga att de kunde bilda regering på det.
Så vad är kärnan?
Det finns ju på nätet så läs det.
Socialdemokraterna vann en bredd på att organisera en icke-representerad klass. De vann regeringsmakten, sägs det, på att förklara varför man inte kan vara för fattig för att arbeta. Dvs genom att förklara varför borgerlig nationalekonomi var bluff. Dvs att de kunde göra troligt att deras politik höll.
Sen hade de en massa andra punkter på programmet också, av vilka en del genomfördes medan andra lämnades åt glömskan. Men kärnan var ovanstående.
Det räcker inte att tycka en massa bra saker. Man måste vara trovärdig också.
Trovärdig blir en främst om en visar att en kan genomdriva det en vill. Därför går Vänsterpartiet bättre i Göteborg än på andra ställen. Vänsterpartiet styr staden med en radikal politik och det större S är med på resan. Men Daniel Bernmar är den kändaste politikern. Dessutom var hans morfar Anders Bernmar klubbdirektör i IFK Göteborg 1972-1987, dvs klubbens verkliga storhetstid. Det spelar säkert en viss roll för äldre väljare.