Ett brev från Fidel

På bloggen Socialist Unity och i La Granma finns Fidel Castros brev där han förklarar att han inte tänker ställa upp som president:

To my dearest compatriots, who have recently honored me so much by electing me a member of the Parliament where so many agreements should be adopted of utmost importance to the destiny of our Revolution, I am saying that I will neither aspire to nor accept, I repeat, I will neither aspire to nor accept the positions of President of the State Council and Commander in Chief.

Och så finns brevet på These Exiled Years och i Aftonbladet också.

Och jag återger slutet på brevet här:

Jag har alltid velat uppfylla min plikt till sista andetaget. Det är vad jag kan erbjuda.

Till mina allra käraste fosterlandsvänner, som för några dagar sedan visade mig den enorma äran att välja mig till parlamentet, där viktiga beslut måste fattas för vår revolutions framtid, vill jag säga att jag varken eftertraktar eller accepterar – jag upprepar – varken eftertraktar eller accepterar uppdragen som ordförande i Statsrådet eller som överbefälhavare.

I korta brev till Randy Alonso, programledare för kubanska televisionens Mesa Redonda, som jag bad honom sprida, lade jag diskret in delar av det budskap jag nu skriver, utan att delge honom min avsikt. Jag hade förtroende för Randy för jag lärde känna honom väl när han var student på journalisthögskolan. Jag hade då möten nästa varenda vecka med företrädare för studenterna från landsorten i biblioteket i Kohly-byggnaden där de bodde. Idag är hela landet ett enormt universitet.

Några meningar från brevet till Randy 17 december 2007:

”Det är min djupaste övertygelse att svaren på de aktuella problemen i det kubanska samhället, som har en genomsnittlig utbildningsnivå på 12 år, nästan en miljon universitetsutbildade och där alla medborgare utan åtskillnad har möjlighet att studera, kräver fler svarsalternativ för varje konkret problem än vad som finns på ett schackbräde. Inte minsta detalj kan försummas. Det handlar inte om att hitta någon enkel utväg utan om att människans intelligens i ett revolutionärt samhälle måste råda över hennes instinkter.”

”Mitt grundläggande ansvar är inte att klamra mig fast vid uppdrag och ännu mindre att lägga hinder i vägen för yngre människor, utan att bidra med erfarenheter och tankar vilkas blygsamma värde ligger i den enastående tid som det fallit på min lott att leva.”

”Jag menar som Niemeyer att det gäller att vara konsekvent in i det sista.”

Brevet 8 januari 2008:

” … Jag är bestämd anhängare av att rösta ”en-för-alla” (den princip som beaktar de mindre välkändas meriter). Det har gjort det möjligt för oss att undgå tendenser att kopiera från länder i det före detta socialistiska blocket, som porträtten av den enda kandidaten, lika ensam som solidarisk med Kuba. Jag hyser stor respekt för det första försöket att bygga socialism som också gjorde det möjligt för oss att fortsätta på den väg vi valt.”

”Jag var mycket klar över att all världens ära ryms i ett majskorn”, upprepade jag också i det brevet.

Så jag skulle svika mitt eget samvete om jag skulle ta på mig ett uppdrag som kräver en rörlighet och ett fullständigt engagemang som jag inte har fysiska möjligheter att leva upp till. Jag säger bara som det är, utan att dramatisera.

Lyckligtvis kan vår process ännu räkna med ledare av det gamla gardet, tillsammans med andra som var mycket unga när första etappen av vår revolution inleddes. Några av dem gick med i kampen i bergen nästan som barn och senare har de hedrat landet med sitt hjältemod och sina internationalistiska uppdrag. De har den auktoritet och den erfarenhet som behövs för att garantera återväxten. Vår process kan också räkna med mellangenerationen som tillsammans med oss lärde sig grunderna i den komplicerade och nästan ouppnåeliga konsten att organisera och leda en revolution.

Vägen kommer alltid att vara svår och kräva allas intelligenta ansträngningar. Jag misstror såväl självrättfärdigandets som självplågeriets skenbart enkla vägar. Det gäller att alltid vara beredd på det värsta. Att vara lika måttfull i framgång som ståndfast i motgång, det är en viktig princip att ha i minnet. Den fiende vi måste besegra är oerhört stark, men ändå har vi hållit honom stången under ett halvt århundrade.

Jag tar inte farväl. Jag vill bara som enkel soldat delge er mina tankar. Jag kommer att fortsätta skriva under rubriken ”Kamrat Fidels tankar”. Det blir ett av många vapen ni kan räkna med. Kanske kommer min röst att finna lyssnare. Jag kommer att vara försiktig.
Tack,

Fidel Castro
08 02 18

Bloggat: Esbati, Hanna Löfqvist, Trotten,
Borgarmedia: AB1, AB2, Dagen, SVD1, DN1, DN2, AB3
Andra bloggar om: Castro, Fidel Castro, Demokrati, Raul Castro, Diktatur, Kuba, Politik