Zaremba och lärarhögskolan

Åsa Linderborg i Aftonbladet riktar en del kritik mot Maciej Zaremba och hans artikelserie om Lärarhögskolan i Stockholm:

Det är alltså en grov överdrift att studenterna anmäler för glatta livet och dessutom får rätt mot en skrämd skolledning, men kan man därför dra slutsatsen att utbildningen är jämlik och problemfri? Sveriges förenade studentkårer, SFS, har låtit intervjua 6 642 studenter huruvida de känt sig illa behandlade (”Osynliga rättigheter”, 2007). Av dessa svarade knappt 20 procent ja på frågan, de flesta av dessa var kvinnor, funktionshindrade, homo- eller bisexuella eller hade en annan etnisk bakgrund än svensk. Nära hälften kände inte alls till likabehandlingslagen och sju av tio visste inte vart de skulle vända sig om de råkade ut för diskriminering. Här har vi de verkliga problemen, men inte heller detta fångar Zaremba.

I likhet med Peter Karlberg tycker jag emellertid att kritiken är delvis felriktad och delvis felaktig:

Visst går det säkert att hitta tveksamheter i Zarembas artikelserie och vilket motiv han egentligen har vet väl bara han själv. Jag tycker som framgått att det är en bra serie och hans beskrivning stämmer när jag kollar med folk jag känner som har insyn (jobbar där).

Åsa Linderborg, nyligen prisbelönt av Expressen, gör däremot en helt fantastisk sågning av Zaremba. Metoden är att prata om äpplen fast artikelserien handlar om päron. Inom parantes kan nämnas att Eva-Lena Jansson som är socialdemokratisk riksdagsman gör sig skyldig till en rätt märklig sågning – hon hävdar att Zaremba hävdar att ingen kränks på Lärarhögskolan vilket jag inte kunnat läsa ut av hans artiklar. Men fabricerar man ståndpunkter hos “motståndaren” är det förstås lätt att vinna poäng.

Men åter till Linderborgs anklagelser. Zarembas artiklar handlar om hur lagen om likabehandlig för studenter på högskolan kommit att fungera på Lärarhögskolan i Stockholm, ingenting annat. Alltså inte att detta är toppen på isberget utan helt enkelt ett försök att beskriva hur den kommit att tillämpaas – åtminstone är det så jag läst dem. Vad gör då Linderborg – jo rapar upp statistik från diskrimineringsombudsmän över antalet anmälningar och hur många som gått till åtal/dom. Frågan blir förstås vad detta har med saken att göra?

Ingenting visar det sig. Lagen om likabehandling föreskriver nämligen en högskoleintern process.

Men det finns några poäng i Åsa Linderborgs kritik av Zaremba och det är det som berör det faktum att det förmodligen förekommer verkliga diskrimineringsfal. Något som Zaremba inte skriver om, utan han väljer att fokusera på det som blivit tokigt.

Sen stämmer säkerligen också den generella kritik man kan rikta mot Maciej Zaremba och där Åsa Linderborg tar Erik Wijks fina och välgjorda granskning av Zaremba som hjälp:

Erik Wijk, den ende som verkligen tagit Zaremba på allvar genom att tålmodigt granska honom på djupet, har visat hur Zaremba har som vana att suggerera exempel som antingen är påhittade, osant återgivna eller ostyrkta (SvD 12 – 13 dec -97, artiklarna finns samlade i antologin ”Bunta ihop och slå ihjäl dom”, Manifest förlag). Eller så låter han en enstaka absurditet – som dyslektikern med tentadistraktion – illustrera hela verkligheten. På så vis får han såväl förnuftstänkarna som skrattarna på sin sida. Tvångssteriliseringarna, Ordfront Magasin, de polska rörmokarna … varje gång samma metod; ändamålet helgar medlen.

Slutligen anser jag att det som jag skrev i mitt förra inlägg är den viktigaste förklaringen till såna här händelser. Individualiseringen är det stora problemet. Det är den som leder fram till de tokigheter som Zaremba hittat på Lärarhögskolan. En individualisering som hänger samman med en högervridning av politiken och det politiska klimatet i Sverige.

Intressant?
Andra som bloggat om Zaremba och Lärarhögskolan: Antigayretorik1, Antigayretorik2, Hanna Löfqvist, Marta Axner, Josefin Brink
Andra bloggar om: Maciej Zaremba, Lärarhögskolan Stockholm, Lärarutbildning, Utbildningspolitik, Utbildning, Politik, Samhälle