Det här med ekosocialism

Obs hade idag ett intressant inslag om ekosocialism med en intervju med Michael Löwy som skrivit en artikel i senaste numret av tidskriften Röda Rummet, Ekosocialism – jordens möjlighet:

Ekosocialismen är ett försök att erbjuda ett radikalt samhällsalternativ, baserat dels på miljörörelsens grundläggande argument, dels på den marxistiska kritiken av den politiska ekonomin. Ekosocialismen motsätter sig främst vad Marx benämnde som kapitalismens destruktiva framåtskridande(1), och innebär istället en ekonomisk politik som ytterst grundas på icke-monetära och utomekonomiska kriterier: de sociala behoven och den ekologiska jämvikten. Denna dialektiska syntes, vilken diskuterats av ett brett spektrum författare – från James O’Connor till Joel Kovel och John Bellamy Foster, och från André Gorz (i hans tidiga skrifter) till Elmar Altvater – är både en kritik av den ”marknadsekologi” som inte förmår utmana det kapitalistiska systemet, och av den ”produktionssocialism” som inte tar hänsyn till naturens gränser.

Enligt James O’Connor syftar den ekologiska socialismen till ett nytt samhälle grundat på ekologisk rationalitet, demokratisk kontroll, social jämlikhet och bruksvärdets dominans över bytesvärdet(2). Jag skulle vilja tillägga att detta syfte kräver: a) ett kollektivt ägande av produktionsmedlen b) en demokratisk planering som möjliggör för samhället att definiera mål för investeringar och produktion, och c) en ny teknologisk struktur för produktivkrafterna. Med andra ord: en revolutionär social och ekonomisk omvandling (3).

För ekosocialister är problemet med dagens huvudsakliga miljöpolitiska strömning, vilken representeras av de flesta av de gröna partierna, att den bortser från att ta in den inneboende motsättningen mellan å ena sidan den kapitalistiska dynamikens obegränsade utvidgning och ackumulation av profiter, och miljöns bevarande å den andra. Således leder den ofta befogade gröna kritiken av produktivismen inte bortom en ekologiskt reformerad ”marknadsekonomi”. Följden har blivit att många gröna partier agerat, och kommit att agera, ekologiskt alibi åt socialliberala regeringar och regeringar i den politiska mitten.(4)

Som Richard Smith nyligen observerade: ”den gränslösa tillväxtens logik är inbyggd i systemets natur, i förutsättningarna för den kapitalistiska produktionen. (…) Varje företag agerar rationellt från sina ägares synvinkel, och de anställda försöker maximera sitt eget självintresse, och gör individuellt rationella beslut inom kapitalismens ramar. Men tagna tillsammans blir dessa rationella beslut irrationella, slutligen verkligt katastrofala, och de driver oss mot det kollektiva självmordets rand”(5).

Problemet med de dominerande trenderna inom 1900-talets vänster –socialdemokratin och den sovjetinspirerade kommunismen – är deras accepterande av de reellt existerande produktivkrafternas struktur. Medan de förstnämnda begränsade sig till en reformerad – i bästa fall keynesiansk – version av det kapitalistiska systemet, utvecklade de senare en kollektivistisk – eller statskapitalistisk – form av produktivism. Inom båda riktningarna bortsåg man från miljöfrågorna, eller så marginaliserades de.

Annat att läsa är resolutionen från SP:s engelska kamrater, Barbarisk kapitalism eller ekosocialism, Anders Karlssons tal på 1-maj i Göteborg samt en text producerad av SP Göteborg, Vem äger jorden?. Läs dessutom klimatresolutionen från Fjärde Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Biology and Politics,
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Löwy, Ekosocialism, Fjärde Internationalen, Socialism, Socialistiska Partiet, Miljö, Klimathotet, Politik, Samhälle