Upprepade undersökningar i Sverige tyder på att de flesta vill ha en politik som satsar på gemensam välfärd, kollektiva lösningar av sjukvåren, en skola som är lika för alla, a-kassa och sjukersättningar som man kan överleva ordentligt på osv.
Man kan tolka kritiken mot uppgörelsen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet som en del i detta mönster. Majoriteten av alla fackföreningar var missnöjda liksom en hel del andra socialdemokrater. Mona Sahlin tvingades backa och säga att man visst skulle diskutera med vänsterpartiet. Men socialdemokraternas krav för att vänsterpartiet ska få vara med i en framtida regering är och förblir att vänsterpartiet ska acceptera ett utgiftstak på en nivå som socialdemokraterna vill ha.
Vänsterpartiets Lars Ohly har i en debattartikel i Aftonbladet sagt att man är beredda att diskutera ramverken för budgeten, dvs även ett utgiftstak. Det har vänsterpartiet sagt hela tiden, så det är egentligen inget nytt. Men som jag ser det så är detta inte det egentliga problemet med en eventuell regeringssamverkan med socialdemokraterna och miljöpartiet. Budgettak är trots allt en politiskt bestämt teknisk lösning i budgetarbetet, inget annat.
Det som är problemen med en samverkan i en trepartiregering är att vänsterpartiet kommer att tvingas gå med på truppnärvaro i Afghanistan, fler privatiseringar av offentlig egendom och offentlig service, ingen återställning av fastighets- och förmögenhetskatt eller av rättigheter för sjuka. Där ligger problemen. Vänsterpartiet kommer att bli tvingade att i stor utsträning acceptera en borgerlig politik. Det spelar ingen roll om man lyckas förhand till sig nåt av ovanstående. Man kommer aldrig att vinna alltihop. Därför att parlamentariska förhandlingar har sina brister. Med hjälp av folkliga protester och utomparlamentarisk aktivitet kan förstås en socialdemokratiskt dominerad regering tvingas till eftergifter. Men vänsterpartiet har en svag förankring i arbetarklassen och visar normalt inga prov på att organisera folk i utomparlamentarisk aktiviteter i annat än mindre utsträckning.
Det spelar heller ingen eller hur bra eller radikal Lars Ohlys retorik i olika sammmanhang är. Den innebär bara, att om vänsterpartiet får som de vill, att människor luras att rösta på något som de tror är radikalare än det egentligen är. Och vi kommer att sitta med en högerregering som består av mp, s och v. Ingen vinst för den svenska arbetarklassen alls alltså.
Det är inte vänsterpartiets politik (den vet vi egentligen inget om) utan vänsterpartiets retorik och ett stöd för en politik som de flesta tror kan skapas av socialdemokraterna om vänsterpartiet finns i en regering, som folk stöder. De kommer att bli besvikna om mp-s-v vinner valet år 2010. För nån sån politik kommer vi inte att se. Låt oss kalla det reformistisk socialdemokratisk politik. Det kommer vi inte att få se fter en ”vänster”-seger i valet. Både sossarna och miljöpartiet är höger så nån vänsterseger är det tyvärr inte om de tre partierna vinner och bildar regering tillsammans. Kanske, förmodligen, bättre än den nuvarande regeringen men likförbannat utan vänsterpolitik. Likförbannat utan en politik som gynnar arbetarklassen och vanligt folk.
Folk vill ha vänsterpolitik men det finns i Sverige idag inget stort parti som kan leverera den politiken. Inte en en gammaldags reformistisk socialdemokratisk politik kommer nån av de stora partierna eller nåt av regeringsalternativen att leverera. Inte heller om vänsterpartiet är med.
Intressant?
Bloggat: Jinge, Magnus Ahlkvist, Mer Vänster i Uppsala, Ett hjärta rött, Radar,
Borgarmedia: SR,
I media om teaterpjäsen Sahlin-Reinfeldt (där ingen företräder nån vänster), akt 2: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4,
Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpolitik, Lars Ohly, Arbetarpolitik, Regeringsalternativ, Oppositionen, Fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Politik, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
>satsar på gemensam välfärd
Check, borgarna är för gemensam välfärd och genomför det i praktiken. Lyssna inte på vänsterns påhittade högerspöke.
>kollektiva lösningar av sjukvåren
Check, borgarna är för kollektiv finansiering av sjukvården…men att den ska drivas på de mest effektiva sättet. Vänstern däremot verkar nöja sig med vem som är huvudman för verksamheten oavsett hur långa köer som det blir på grund av oeffektivitet.
>en skola som är lika för alla
Check, borgarna är för att alla ska ha en bra skola. Om man har konkurrans tvingas alla höja kvaliteten till samma nivå, eller bli nedlagda. Vänstern däremot verkar acceptera vilken nivå som helst i skolan bara alla elever får lida lika mycket av det.
>a-kassa och sjukersättningar som man kan överleva ordentlgit på osv.
Omsorg om de drabbade har aldrig varit ifrågasatt av den borgliga sidan. Detta är dock inte det samma sak som att a-kassa ska ge lika levnadsstandard som den som arbetar. I sosse retoriken så tvingar borgarnas politik folk att gå från hus och hem medan Sossarna i verkligheten gav precis lika lite ersättning till den enorma mängden personer som man förtidspensionerade för att rädda arbetsmarknadsstatistiken. Hur kan borgarnas politik vara så orättfärdig när man lägger sig på samma ersättningsnivå som Sossarna gjorde? Svaret är givetvis att a-kasse kritiken är del av högerspöket det med, har ingen koppling till verkligheten.
Frågan är i och för sig varför folk vill ha vänster, när tre undersökningar, oberoende från varandra, visade att de fattigaste i Sverige blev fattigare under socialdemokratisk regim.
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2008/07/09/291729
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=527118&previousRenderType=1
http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3FO%3DRSS%26ArticleId%3D2006%255c04%255c18%255c183859%26fsredir%3D1
Varken borgare, sossar eller mp är för en skola som ska vara liak för alla. Hade man varit det hade man stoppat privatskoleeländet. Man är för en segregerad skola med klassåtskillnad. Det är konsekvensen av privatskolor.
Borgarna har försämrat för vanligt folk, för pensionärer sjukskrivna, långtidssjuka osv. Man är för en privat sjukvård och därmed mot ett modernt välfärdssystem. Borgarna vill ha ett US-amerikanskt system. Det är verkligen inget samhälle med gemensam och lika välfärd.
Kalle: Som sagt var. Socialdemokraterna är inte vänster och bedriver ingen vänsterpolitik. Det som gjort folk fattigare är högerpolitik (hur vore det om du hade läst vad jag skrivit)
Konstigt att ni inte ställer upp i riksdagsvalet då eftersom ”folk” vill ha vänsterpolitik???
Den vänster som du förespråkar får i stort sett inga röster i riksdagsval (räknar inte VP).
Hur kommer det sig?
Är det politiken eller når ni inte fram?
Eller är det kanskse så att ”folket” inte vill ha er politik?
Det är lätt att sitta vid sidlinjen och klaga på ditten och datten men svårare att själv deltaga.
Borgarna är för en skattefinansierad djukvård. Det är alla riksdagspartier. Därmed är det ingen av dom som vill ha ett Amerikanskt system där man måste ha privata försäkringar.
Däremot ser gärna borgarna privata vårdgivare, men finansieringen skall som sagt ske via skattsedeln.
Det ”Borglig väljare” säger ovan är klassiskt för ngn som lurats av borgarna.
– Vår högerregering har lyckats i konststycket att lura befolkningen att de gör det bättre för alla. Att öka klyftan mellan rik och fattig ÄR inte ngn ”gemensam välfärd”.
– Alla högerledare SÄGER att de vill ha en skattefinansierad sjukvård. Samtidigt uppmuntras privata alternativ OCH man blundar samtidigt för barnmottagningen Martina. Varför skulle privatfinansieringen stanna vid Martina? Vårdval Sthlm visar också på högerregeringens motto ”vård där den gör vinst!”. Deras ord om ”skattefinansierade sjukvård” är ganska tomma.
– En skola som inte fungerar läggs inte ner över en dag, även i fungerande konkurrens. Det är ansvarslöst att låta marknaden styra på skolområdet. Dyr skolreklam, det är ett skämt! Elitskola med specialinrikting fr tidig ålder. Skolorna blir segregerade och våra barns verklighet beskärs på ett tidigt stadium, detta är inte bra för Sveriges framtid.
– Arbetslösheten mellan två arbeten ska vara värdig och inte rasera livet, vilket har varit svårt även när sossarna regerade. Nu satsar högerregeringen stort på att pressa de arbetslösa och de i utanförskap att börja arbeta, man sänker deras levnadsvillkor för deras eget bästa. Också detta är överförmynderi, fast av en högerregering. Målet är inte att de arbetslösa ska söka jobb, för det har de alltid gjort. Målet är att de ska söka jobb m sämre lön eller flytta. Man önskar öka arbetskraftsutbudet och därmed minska löneutvecklingen, bra för företagen, dåligt för facken. Man kan inte skapa jobb till vilket pris somhelst.Tänk fattiga i Indien, visst har de arbeten, ingen går arbetslös där, perfekt!
Jag kan också rekommendera er att läsa LO-rapporten ”Jobbskatteavdraget”, där man tydligt ser att jobbskatteavdraget har en marginell effekt på ”utanförskapet”.
Annars kan vi avvakta och se hur siffrorna för utanförskapet ser ut om 1¬? år.
Eller också kan vi avvakta och se högerregeringen bli rödare för vart kvartal.
Kalle: Du vet uppenbarligen inte heller hur det fungerar i USA. Man måste inte alls ha en privat sjukförsäkring. Men med en privatsjukförsäkring får du tillgång till bra vård. Har du ingen privat sjukförsäkring så får du betydligt sämre vård. Det systemet har börjat införas i Stockholmslandstinegt. Vårdval Stockholm, privata barnsjukhus osv. Rika, överkalssen och medelklassen (i mån av pengar) får tillgång till bättre vård. Fattiga, arbetarklassen har bara råd med billigare och sämre vård.
Sen är det också lite olika i olika delstater i USA.
Folk vill ha en rättvisa. Jobb ger rättvisa! Det enda alternativet som levererar både jobb och rättvisa är den borgerliga regeringen.
Camilla: väl formuulerat. Vi har i dag en märklig situation med en (ganska) borgerlig socialdemokrati och en borgerlighet som flirtar med hjälp av vänsterinfluerad retorik. Politiken som förs av regeringen är klassiskt borgerlig (moderat)men under täckmantel av ovan nämnda retorik vilket gör det hela dubbelt olustigt, tycker jag.
Beträffande sjukvården så är min åsikt att den offentliga sjukvården alltid måste utgöra den huvudsakliga parten och att privata initiativ visst får tillåtas men aldrig på bekostnad av det offentliga vårdutbudet eller den offentliga vårdens kvalitet i sig. Landstingen och den kommunala vården bör skrotas som huvudmän; i dag läggs det ned både onödig tid och skattepengar på att enfaldigt värna den egna budgeten i stället för att konstruera långsiktiga lösningar för kroniskt och svårt sjuka individer. Förstatliga den offentliga vården som helhet och avskaffa landsting och kommun som huvudmän. Politikerstyrningen av vården bör reserveras för pekuniära aspekter, inte inriktning och innehåll vilket i dag leder till omorganisationer vart fjärde år. Släpp fram de skickliga klinikerna med intresse för ledarskap och utveckling.
Vårdval Stockholm är ett dåligt skämt frammejslat av en inkompetent statsministerhustru och påhejad av ett ännu mer inkompetent sjukvårdsborgarråd som i debatten lyckats med konststycket att jämställa kvantitet med kvalitet och helt bortse från hur enskilda vinstintressen kommer att styra vården mot överkonsumtion i penningstinna regioner och bristvara i fattiga dito. USA har för övrigt världens dyraste sjukvård vilket är något så unikt som ett facit och som man kan tycka det vore klokt att studera.
Borgerlig retorik, även om den klär sig i blandad blå och röd klädsel, utmynnar alltid i en platt övertro till den fria marknadens paradis, en utopi lika enfaldig som en gång den klassiskt kommunistiska.
Märkligt att det bara är sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa som kallas ”vanligt folk” från vänsterhåll. Inte alla låg- och medelinkomsttagare, som lever från lön till lön och som med alliansens jobbskatteavdrag har fått betydligt bättre marginaler att röra sig med varje månad (och som kommer att få betydligt högre skatt om vänsterpartiet får sin vilja igenom). Är inte dessa också ”vanligt folk”? Att vara arbetande låginkomsttagare är trots allt vanligare än att vara sjukskriven eller arbetslös…
Hans: Vad du inte förstår är att det rör sig om samma människor. Den som står på en fabrik ena dan är långtidsjuk nästa. Eller arbetslös.
Eller så är den arbetslöse din svärson, svåger, syster, bror, kusin, faster, morbror, mamma. Det är så det ser ut i arbetraklassen. Det finns alltid någon släkting som inte har jobb just nu. Eller som är sjuk. Utstämplad, lever på socialen osv. Finns det ingen släkting så finn det nån kompis, nån gammal arbetskamrat frånn nån städfirma eller nån fabrik, från nåt sjukhus eller nån affär.
Det är smma människor, Hans, det är det ni aldrig tycks ha fattat. Idag har man obb, i morgon lever man på socialen. Det är samma vanliga människor, samma arbetare, samma arbetarklass.
Ta bara mig, min mor är fattigpensionär, min svärmor likaså. De klarar sig tack vare andra människors hjälp. En svägerska är långtidssjuk och kommer kanske aldrig mer att klara ett jobb. Jag själv får inget fast jobb (har bra utbildning, men är väl för hammal elelr så är det politiken som spökar) och hankar mig fram på diverse småjobb soma jag inte kommer att kunna få akassa för eller en sjukersättning för då jag oftast tar inkomsterna i min firma. Jag överlever främst tack vare min fru. Jag har kusiner som åkt ut och in i fängelse, levt på det sociala, andra kusiner som sökt hundratals jobb utan att få nåt jobb, släktingar som måste leva på kriminalitet då de blivit utstämplade och inte får socialbidrag. Syskon som inte i hela sitt liv haft ett fast jobb osv
Du förstår, Hans, det är samma folk, samma människor, samma arbetare, de som inte har jobb, de som lever på socialen, de som är småkriminella, de som missbrukar och de som arbetar på fabrik, som städar, som är vårdbiträden osv. Samma folk. Och det är vi som får betala den borgerliga politiken.
”Jag har kusiner som åkt ut och in i fängelse, levt på det sociala, andra kusiner som sökt hundratals jobb utan att få nåt jobb, släktingar som måste leva på kriminalitet då de blivit utstämplade och inte får socialbidrag. Syskon som inte i hela sitt liv haft ett fast jobb osv”
Wow. Det måste sägas att det låter som du och din släkt är mer en del av problemet än en del av lösningen. I min släkt (arbetare) så var det hårt jobb på fabrik eller båt eller bondgård som gällde, och man uppfostrade sina barn att göra rätt för sig, inte begå brott, och att satsa på en utbildning så att man kunde få det bättre nästa generation.
/*Borttaget då det var personliga förolämpningar*/
Där har sossarna hundra gånger mer rätt än VPK. Man har faktiskt inget outsinlig, evig rätt till andras egendom om man inte själv ställer upp och bidrar till den kollektiva välfärden.
Johan: Uppfostran i min familj har väl varit precis densamma. Det är liksom inte bara uppfostran som gör det.
Min far fick tigga när han var liten (1930-talet) för att familjen skulle ha tillräckligt med mat. Det berodde på att farfar hade svårt att få jobb. Han var svartlistad för att han var kommunist. Utesluten ur facket (sjöfolksförbundet) av den anledningen och var man inte med i facket fick man inget jobb till sjöss. Sen dog han och farmor gifte om sig med en alkoholist som misshandlade barnen. Pappa rymde hemifrån och började arbeta när han var 14 år gammal. Bosatte sig i London hos släkten där.
Det hänger liksom inte på hur man blir uppfostrad bara. Uppfostran av mig och mina syskon var precis som du beskriver den. Ingen skillnad. Så var det säkerligen i pappas familj också, i alla fall tills min biologiske farfar dog. Men brist på pengar och mat är allvarliga problem.
Jag har 5 helsyskon, 3 andra syskon och 9 kusiner. Alla utom fyra (inklusive en som är död) bor i Göteborg. Alla har vi haft vanliga jobb större delen av våra liv (även om två bröder aldrig fått långvariga fasta jobb). Idag är det flera syskon som driver småföretag.
Men det är liksom inte poängen med min förra kommentar. Poängen är att folk som står utanför arbetsmarknaden hade ett jobb i går och folk som har ett jobb idag står utanför i morgon.
Det jag vände mig emot var benämningen ”vanligt folk” på just sjuka och arbetslösa, som om detta var själva kriteriet för att i vänsterns värld betraktas som ”vanlig”. Självklart, och lyckligtvis, blir inte alla vanliga löntagare långtidssjukskrivna eller arbetslösa. De flesta klarar sig bra, även om bättre marginaler hade varit att föredra så att folk slapp leva från lön till lön och kunde spara några kronor när hyra och räkningar betalats vid varje månadsslut. Jag vet själv hur det är. Min mor har drabbats hårt av både fysisk och psykisk sjukdom p.g.a. en rad händelser, jag själv har varit i kontakt med både arbetsförmedling och psykvård under svåra perioder (och har goda erfarenheter av det sistnämnda). Men jag har aldrig förstått hur det skulle ha hjälpt mig att göra det dyrare att anställa människor, hur det skulle ha hjälpt mig att det blivit mer lönsamt att INTE arbeta eller hur det skulle ha hjälpt mig att marginalerna på den där lönen minskat ännu mer p.g.a. högre skatter på arbete. Det där verkar vänstern aldrig ha förstått eller lyckats förklara. Tryggheten ökar inte om man får mindre pengar över när skatten är dragen, det är precis tvärtom.
För att ha något att fördela på den generösa fördelningspolitiska dagordningen måste det skapas arbeten och dessa arbeten skapas, vare sig du vill det eller ej, av FÖRETAGARE som behöver vettiga villkor, inte klasshat, missunnsamhet och fördomar. Den som i slutändan får betala för den ”trygghet” som vänstern säger sig vilja skapa på arbetsmarknaden är den vanlige arbetstagaren, som inte får något arbete eftersom företagarna drar öronen åt sig då det blivit för krångligt och/eller dyrt och riskabelt att anställa fler människor. På detta sätt skapar du inga nya arbeten och du kommer därför inte att hjälpa fler människor att gå från a-kassa till ett arbete heller. Om det nu är det du vill.
”Varken borgare, sossar eller mp är för en skola som ska vara lika för alla. Hade man varit det hade man stoppat privatskoleeländet.”
Men snälla Anders! Förstår du verkligen inte att friskolorna är en förutsättning för en skola lika för alla? Det tidigare systemet, då skolan var statlig eller kommunal, innebar att alla som inte var ”som folk är mest” stigmatiserades och diskriminerades. Tack vare friskolereformen har minoriteter för första gången en möjlighet att välja bort skolor som inte förmår respektera egenskaper och identiteter som avviker från det traditionellt svenska.
Problemet idag är snarare att vi inte har tillräckligt med friskolor för att möta alla behov. Först när det finns skolor som passar varje barns unika personlighet kan man tala om en skola lika för alla.
Christopher: Nej det förstår jag inte. jag kan förstå att det finns människor som har den uppfattningen. Men den delas inte av mig.
När olika grupper kan gå på olika skolor, och därmed välja bort människor som är annorlunda, som de inte gillar, som de är rädaa för, till förmån för de som är lika, har samma religion, har smma interssen , ser lika dana ut osv så innebär detta att vi på sikt skapar ett mer segregerat och rasistiskt smahälle. Det är inte bara för några minoriteter.
Jag har, liksom hela min familj, alltid avvikit från det traditionella. Privatskolor hade inte ändrat på det och ändrar inte på det för nästa generation i min släkt. Vi avviker oavsett var vi hamnar som det verkar. Vi är svennar, men beter oss som fördomarna förväntar att juggar ska bete sig. Vi har katolska traditioner, men känner oss som judar, fast vi är ateister. Jag tror nog enhetsskola är det bästa alternativet. För oss, våra barn, liksom för alla som avviker.
Men vad, rent konkret, skulle bli bättre med en enhetsskola?
Chritopher: Min uppfattning är att rasism och intolerans ökar med ökad segregation. Privata skolor skapar ökad segregation och därmed mer intolerans och mer rasism osv. Det innebär att enhetskola har motsatt effekt. Vilket är bra. Därmed inet sgat att enhetsskolan skanar problem. Me kosnekvenserna av dem är mindre än konsekvenserna av privatskolor.
Jag menar attd et svsnak samhällets utveckling på 1960-talet och 1970-talet är nyckeln till den relativt större tolerans mot avvikare, mot invandarre, den större jämställdhet osv som finns i Sverige jämfört med andra länder. En del av vinsterna har kommit långt senare, när generationerna från 1970-talets skola kommit upp i vuxen ålder etc.
Och den politik som alliansen för trycker dessutom ner lönebildning för lågstatusjobb.
Anders:
Ja, det är ju en teori. Jag är dock inte så övertygad om svenskarnas tolerans. Svenskar är toleranta mot vissa grupper men oerhört intoleranta mot andra. Synen på narkomaner och HIV-positiva är exempelvis unikt föraktfull i Sverige. Vi är också det enda landet i EU som aktivt förbjudit minoritetstypiska kulturuttryck som kocherslakt och bastuklubbar. Dessutom var det just de svenska 70-talisterna som låg bakom vågen av nerbrända flyktingförläggningar i början av 90-talet. De svenskar som idag förfärar sig över de rasistiska strömningarna på kontinenten tycks ha glömt att vi skandinaver startade trenden för trettio år sedan.
Nåväl. Detta var kanske ett sidospår. Men jag är ärligt livrädd för dina åsikter. Inte för att jag tror att du och dina kamrater har för avsikt att skada, utan för att ert enhetssystem gör det möjligt för andra att skada. Ett pluralistiskt system är svårare att styra politiskt, men det ger enskilda människor en möjlighet att söka alternativ som passar dem. Vi är trots allt individer och inte kloner.
”Ett pluralistiskt system är svårare att styra politiskt, men det ger enskilda människor en möjlighet att söka alternativ som passar dem. Vi är trots allt individer och inte kloner”
Du kommer fortfarande vara du oavsett vilket, frågan är i vilket samhälle (som definitionsmässigt kräver att vi som individer ger upp en del personliga friheter, annars är vi eremiter) och under vilka omständigheter?
David:
Ja, naturligtvis handlar det om vilken typ av samhälle vi vill ha. Och visst kräver alla sociala sammanhang att man ger upp en del friheter som krockar med andras. Det är just detta jag diskuterar. Jag ser inget egenvärde i att skalan ska styras kollektivt på ett sätt där även de som inte direkt berörs har beslutanderätt. Jag vill se ett decentraliserat samhälle där beslut tas så nära den medborgaren som möjligt. I de allra flesta fall betyder detta medborgaren själv eller hans/hennes familj.
Vad har en kassörska, hamburgervändare, städare m.fl. för möjligheter att komma vidare i detta system?
I Sovjetunionen påstod man att klasserna var avskaffade, fast de individuella rättigheterna var starkt beskurna. Här är det tvärtom, vi har individuella rättigheter men de finns bara inom ramen för ett klassamhälle.
Lägg till att politiken är underställd ekonomin vars representanter vi medborgare inte kan välja i demokratiska val och det blir allt klarare att det inte spelar någon roll om vi har en ”höger” eller ”vänster”-regering eftersom makten och ägandet inte är separerat.
Ett nytt system kommer nog att komma, frågan är vilket.
David:
Inkomst är bara en av väldigt många faktorer som påverkar människors livsvillkor. Sådant som kön, ras, religion och sexualitet spelar en mycket större roll för människor än marxismens klassgrupperande. Det är naturligtvis trist om man har ett jobb man vantrivs med och som dessutom betalar dåligt, men jag förstår inte hur det skulle hjälper dem med låg inkomst att föräldrar berövas möjligheten att välja skola och liknande. Det snackas mycket om hur hårt valfriheten slår mot de svaga, men socialisterna förklarar aldrig hur de fattiga och sjuka hjälps av att statliga myndigheter bestämmer allt.
Du har rätt i att nya system kommer. Det har det alltid gjort. Därför ska man inte låsa fast sig i gamla strukturer genom lagar och regler utan låta människor göra som de vill. Att drömma om en skola som den såg ut för trettio år sedan är i bästa fall nostalgiskt, i värsta fall reaktionärt.
Jag vet inte om ”folk” vill ha en mer vänsterorienterad politik som de vill ha ett vänsterorienterat alternativ.
Åtminstone är det så jag ser det.
Jag ser mig själv i den politiska mitten, problemet med det är att alla är/var där utom v+kd och just nu ser jag bara kosmetisk skillnad snarare än ideologisk skillnad.
Kd lever kvar på 1800-talet i sin syn på jämställdhet och v vill höja skatterna.
Tendenserna är också att samtliga mittenpartier drar åt ”höger”, vilket gör att många som ansåg mig ha en mer moderat/folkpartistisk politisk syn för 10-15 år sedan numera tror att jag är socialdemokrat.
Vill jag ha lägre skatter tex?
Japp, jag tror det finns många ställen att skapa förutsättningar för det, men idag verkar sänkta skatter på ett håll bara orsaka höjda avgifter på ett annat ställe vilket gör att folk kanske har lite mer i plånboken men de får mer utgifter, vilket gör det till ett nollsummespel.
Där tror jag aversionen mot dagens alliansregering sitter, de påstår att vi fått mer pengar, men struntar i att berätta, på samma vis som en telefonabonnemangsförsäljare, om det finstilta.
Ogillandet mot alliansregeringen blir något som folk ”inte riktigt kan sätta fingret på”.
Men som i slutänden mynnar ut i att folk helt enkelt inte fått det bättre, bara annorlunda.
Tillbaka till det jag sade i början.
Vi behöver politiska alternativ idag, inte regeringsalternativ.
Jag vill lägga min röst på ett parti som står min åsikt nära, om det sedan ingår i en regering är av underordnad betydelse.