Johan Liljeqvist
Polisen i Göteborg dödade en ung man i Göteborg, Johan Liljeqvist. Så mycket är alla överens om. Det som sedan ska utredas är om polisen använt övervåld och gjort sig skyldiga till brott. Den första utredningen kring detta var full av brister. På grund av den första utredningens bristande kvalitet och undermålighet så har det bestämst att den måste göras om.
Den ansvarige åklagaren, Björn Ericsson, bestämmer i det läget att den nya utredningen kring Johan Liljeqvists död och polisernas eventuella brott (att de är skyldiga till att ha dödat Liljeqvist är fastslaget) ska skötas av den polis som misskötte den första utredningen. Björn Ericsson är kändmannen som flera gånger lade ner utredningen om när polisen sköt och nästan dödade Hannes Westberg år 2001. En utredning som också den missköttes och inte gjordes ordentligt.
Det är naturligtvis helt horribelt att samme polisman ska utreda sina kollegor ytterligare en gång. han har ju tydligt visat att han inte klarar av det. Men grundfelet i det hela är att poliser misstänkta brott utreds av kollegor. Det bäddar för dåliga och nedlagda förundersökningar (utredningar). Polisers brott borde utredas av en särskild myndighet, inte av polisen själva.
Och en åklagare som Ericsson, nedläggningskungen, är en skam för Sverige. Det den mannen är bäst på är att verka korkad, vara arrogant och hävda att han alltid har rätt. Läs gärna om första gången jag kom i kontakt med mannen i fråga. Det hela var som hämtat ur en roman av Kafka:
Jag vill vittna
Jag vill vittna om polisens lögner, jag vill vittna om polisens brutalitet, jag vill vittna om polisens övergrepp i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Detta har visat sig vara svårt. Ingen har velat ta emot mitt vittnesmål. Jag har försökt hos flera polismyndigheter, hos överåklagarämbetet och kanske, kanske har jag nu fått tag på någon som vill lyssna, några namn har jag, ett par namn på poliser som ska utreda anmälningarna. Namn på Göteborgspoliser som ska utreda Göteborgspolisen. Det har varit svårt att nå dit, svårt och nästan omöjligt.
Först ringde jag till polisen i Göteborg och frågade. Växeln visste inte. Polisen jag så småningom kopplades till visste inte men tyckte jag kunde ringa till Stockholm. Jag ringde Stockholm, de visste inte, trodde i sin tur att någon i Göteborg skulle utreda det hela. Ringde Göteborg igen, nu blev jag kopplad till en som sa att ingen utredde, att alla anmälningar låg i en hög hos överåklagaren i Stockholm. Okey, dags att ringa överåklagaren, ingen där vet vem jag ska prata med, blir kopplad runt en stund. Ingen vet. Till slut föreslår de att jag pratar med polisen i Göteborg, för de är de som ska utreda det hela. Sålunda tillbaka på ruta noll. Ingen vill ha nåt vittnesmål. Det känns som rena Moment 22. Det verkar omöjligt. Det är bara att luta sig bakåt och vänta. Bara att konstatera att polisen inte verkar intresserad av att utreda polisen.
Någon eller några dagar går och jag läser DN på nätet. Det står att ingen ännu utreder anmälningarna mot polisen. Som om jag inte visste. Som om jag inte redan kunnat konstatera det. Polisen verkar helt skita i dessa anmälningar. Polisen vill inte utreda sig själva. Inte speciellt konstigt egentligen, eller? Men i artikeln står också namnen på de ansvariga åklagarna. En kvinna och en man. Jag ringer till överåklagaren igen och vill tala först med den ena, där är det en telefonsvarare. Ringer sen den andre. Där är det upptaget hela tiden och sen när det inte är upptaget hamnar jag hos växeln som säger att han gått hem. Hon med telefonsvararen får ett meddelande från mig, ett meddelande med mitt telefonnummer och vem jag är. Nästa dag ringer jag igen. Telefonsvararen är fortfarande igång. Den andre är i Göteborg säger växeln. Jag får dennes mobilnummer. Jag ringer dit. Inget svar.
Spelar återigen in vem jag är, vad jag vill och mina telefonnummer. Han har inte hört av sig än, han med mobiltelefonen. Hon har ringt, hon med telefonsvararen. Hon har gett mig namnet på två poliser, två poliser i Göteborg som ska utreda polisen i Göteborg. Nu ska jag ringa dom, nu ska jag se om de är intresserade av ett vittnesmål. Kanske finns det poliser som vill utreda poliser? Eller?
Anders Svensson augusti 2001
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Liljeqvist, Polisvåld, Björn Ericsson, Åklagare, Polisen, Våld, Rättsväsen, Brott, Göteborg, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag begriper faktiskt inte att Sverige, som är så myndighetsfixerat annars, inte har infört en opartisk utredningsmyndighet för polisen ännu. Det är väldigt märkligt då vi tenderar att starta myndigheter på löpande band i övrigt och inte har några problem att sprida ut uppgifter som ibland kan tyckas vara onödiga att dela upp. Man får hoppas att regeringen tar sitt förnuft till fånga.
Men hur gick det sen då? Fick du vittna eller?
Kerstin: Jag fick vittna i flera rättegångar. Dels som målsägande när det gällde övrgreppen på Schillerska. Där slogs det fast att övergrepp begicks, men inga poliser kunde fällas då bevis saknades för vem som fattat besluten.
Jag vittnade mot Håkan Jaldung i två rättegångar. Han blev friad från brott.
Och så vittnade jag för försvaret i tre rättegångar. I två av dessa blev det friande dom och i den tredje blev straffen rejält sänkta i jämförelse med i tingsrätten då jag inte vittnade. I sistnämnda rättegång (sambandscentralen) är det osäkert om mitt vittnesmål spelade nån betydelse, men i de andra så var det väsentligt för den friande domen.