Vänsterpartiet på avvägar

7 december 2008 kablade media ut som huvudnyhet att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en överenskommelse om samarbete – med sikte mot valseger 2010 och en kommande regeringskoalition. Efter interna protester inom S bereddes Vänsterpartiet plats i den samverkan som S och Mp inlett tidigare under hösten. Lars Ohly blev mannen som kom in från kylan. Det var dock ingen ovillkorlig inträdesbiljett som Vänsterpartiet begåvades med, för att bli ”regeringsfähigt” tvingades partiet att surra sig fast vid en ekonomisk politik av nyliberalt snitt: budgettak, överskottsmål, och oberoende riksbank.

Kontentan av samarbetet är att Vänsterpartiet suddat ut mycket av sin egna självständiga profil. Det blir tydligt när man tar del av den valplattform som partiets styrelse antog 25 oktober 2009, en plattform som skall ställas till omröstning på partiets kongress 7-9 maj i år. Flera av Vänsterpartiets tidigare hjärtefrågor, som exempelvis arbetstidsförkortning och svensk trupp ut ur Afghanistan, lyser här med sin frånvaro. Trots finanskrisen reses inte heller något krav om bankförstatliganden och klimatfrågan är märkligt undanskuffad. Är det måhända så att den fallit på Mp:s lott i oppositionens interna arbetsdelning?

Den budgetmotion som partiet lade hösten 2009 går också i samma tecken. Man ger ett antal fler miljarder till den offentliga sektorn än de övriga riksdagspartierna, men även med Vänsterpartiets förslag kommer den offentliga sektorns andel av BNP att vara lägre 2012 än när den nuvarande alliansregeringen tillträdde 2006. Är det här verkligen samma parti som hösten 2005 gick ut med kravet om 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn?

18 januari i år – vid Folk- och Försvarskonferensen i Sälen – offentliggjorde så oppositionen en gemensam säkerhets- och försvarspolitisk plattform. Det mest anmärkningsvärda här är att Vänsterpartiet ställer sig bakom ett djupgående militärt samarbete inom såväl EU som med NATO. Den solidaritetsdeklaration, som är en del av EU:s Lissabonfördrag, skriver man under på: ”Sverige skall inte förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land”.

I den krassa verkligheten betyder det att Vänsterpartiet nu accepterar att Sverige ställer sig villigt att bidra med trupp till stormaktsexpeditioner i tredje världen där europeiska intressen hotas, som det svenska deltagandet under franskt befäl i Tchad 2008. Partiet underordnar sig därmed den stormaktsimperialism som främst företräds av brittiska, franska och tyska intressen.

Vidare skriver man också bland annat att ”EU utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt tagit alla fredsfrämjande insatser som EU genomfört. Sverige skall fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, NATO och OSSE”. Med denna inriktning blir det i realiteten inte så mycket kvar av den av partiet så omhuldade svenska alliansfriheten. Fler än en medlem i Vänsterpartiet sätter säkert kaffet i vrångstrupen vid läsningen.

Dokumentet står också i skriande kontrast till ett flertal skrivningar i det partiprogram som Vänsterpartiet antog på sin kongress 2008, som exempelvis: ”Sveriges militära alliansfrihet, som idag hotas av EU:s militära ambitioner och NATO:s utvidgning, skall försvaras och stärkas”.

Vi socialister upprepar det vi redan skrev i en ledare i höstas (Internationalen 45/09) : Vänsterpartiet har idag – i en tid då hela vänsterflanken i svensk politik gapar tom – ett gyllene tillfälle för att få genomslag för en radikal politik. Partiet skulle göra betydligt mer nytta om man artikulerade en tydlig vänsterlinje istället för att fungera som en lågmäld kugge i en kommande regering som till stora delar kör vidare i samma gamla hjulspår som den nuvarande alliansregeringen.

7-9 maj går Vänsterpartiet till kongress. Vår förhoppning är att ett ökande antal medlemmar inför denna kongress blir alltmer kritisk mot den rådande politiken och samarbetet med S och Mp, att en majoritet säger nej till denna politik, att samarbetet avbryts och att partiet slår in på en ny kurs. Sverige behöver i riksdagen en vänster som är en vänster, en vänster som ser som sina huvuduppgifter att lägga fram såväl systemkritiska som systemöverskridande förslag samt fånga upp artikulera och understödja utomparlamentarisk kamp i fackföreningar och sociala rörelser.

Ursprungligen ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Röda Lidköping, Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartet, Vänsterpartiets valplattform, Lars Ohly, Oppositionen, Budgettak, Överskottsmål, Politik, Samhälle, NATO, EU