Boknytt
Vad är nationalism?
Öyvind Österud
Universitetsförlaget
Nationalism högaktuellt ämne
Både vänstern och högern trodde länge att nationalismen var ett historiskt fenomen som skulle dö ut med utveckling, modernisering och internationalisering. Men idag är nationalism i form av etniska inbördeskrig och urfolk som kräver sina rättigheter ett brännande tema i samhällsdebatten.
I ett Europa, traumatiserat av nazismen och Jugoslavien har den intellektuella eliten använt sitt problemformuleringsmonopol till att svartmåla alla former av nationalism, som i exempelvis Sverige närmast jämställs med rasism, enligt Öyvind Österud, norsk professor i internationella konfliktstudier vid Institutet för statsvetenskap vid Oslo-universitetet.
Själv har han skrivit en mer balanserad bok i ämnet, där han tar upp etnicitetens och nationalismens både mörka och ljusare sidor. Bland annat varnar han för att försvagningen av nationalstaterna, via EU och marknad, kan reaktivera den onda formen av splittrande och aggressiv nationalism. Det nationella blir monopoliserat av extremister ifall de moderata negligerar det, varnar han.
Läs också: Björn Eriksson, Glöm inte nationen, socialister!
Intressant?
I media: NM,
Läs även andra bloggares åsikter om Vad är nationalism?, Öyvind Österud, Nazism, Jugoslavien, Nationalism, Historia, Böcker, Kultur, Politik, Samhälle
Har den kommit i ny utgåva? Jag hade den som (bra bok) kurslitteratur när jag läste statsvetenskap i början på 00-talet. Så ”boknytt” kanske är fel rubrik just här – men den är läsvärd!
Ingen ny utgåva vad jag vet. Min recension är från när den kom ut på svenska 1997 (på norska 1994). Den passade nu eftersom vi via andra recensioner kommit in på ämnet etnicitet & nationalism.
Boknytt skriver jag på alla mina recensioner, men här var det ju inte så passande. Men som du säger, en bra bok. En kort, lättläst och informativ grundbok i ämnet. Nyanserad och sansad. Läses!
Vetenskaplig socialism. Idiotiskt uttryck. Skilj vetenskap från ideologi. Men om vetenskaplig socialism ska betyda nåt ska det vara att utgå från fakta, kunskap, vetenskap. Det gör socialister inte i nationalism-frågan.
Jag, som studerat etnicitet och nationalism i min B, C och D-uppsats i internationella relationer, vet att nationalism inte har någon politisk färg. Att den varken är progressiv eller reaktionär i sig. Dags för vänstern att äntligen fatta detta.
Den reaktionära högerpopulistiska nationalismen exploderar i EUropa.
Är allt vi har att komma med usch och fy? Inga lärdomar om att de kanske manipulerar något djupt mänskligt? Och att vi kanske kan vrida detta åt ett progressivt håll i stället?
Ett slutord om nationalism: Så här avslutar Öyvind Österud sin utmärkta (för alla politiskt intresserade obligatoriska) bok ”Vad är nationalism?”:
Nationalismens hämnd
Nationalism tar upp näring från sina länkar. Den är ett uppror mot ideologier och auktoriteter som förnekar den nationella samhörigheten. Den kan vara en defensiv försvarsreaktion i sitt förhållande till omgivningarna, men den kan också vara aggressiv, oförsonlig och självförhärligande.
Försvagandet av nationalstaterna kan paradoxalt nog reaktivera nationalism på etnisk, religiös eller regional grund. Nationalismen blir i lägre grad medborgerlig och ”republikansk” när gränserna suddas ut och staterna försvagas som beslutsenheter.
Därmed blir försvarsverken privatiserade, gemenskapens gränser snävare dragna, det nationella etnicerat, och kulturgrupperna re-politiserade. Det är detta vi ser tendenser till över stora delar av Europa efter det kalla kriget ‚Äì inte den utopiska idyllen med ett öppet Europa utan gränser, utan början till ett Europa med tusen små fästningsverk, i ett stort landskap som många upplever som hotande. Fröna till ”den nya medeltiden”, såsom de kan avteckna sig i valresultat, opinionsundersökningar och extrema rörelser mot slutet av 1900-talet.
Följande hypotes har god täckning i nationalismstudier och i historisk erfarenhet: det nationella blir monopoliserat av extremister ifall de moderata negligerar det. Régi Debray kommenterar, i sin bok om de Gaulle, att vi har en tendens att betrakta nationalitet som man förr betraktade sexualitet innan Freud. Sexualitet var otvivelaktigt ansvarig för talrika förbrytelser, galenskaper och perversioner. Borde den därför avskaffas?
Innan Freud var lösningen att sexualiteten måste undertryckas, tämjas, förnekas och förträngas. Freud svarade att det inte var sexualiteten, utan just förträngningen av den, som skapade galenskapen och perversionerna.
Därav Debrays provocerande parallell: ”Förnekandet av det nationella har förorsakat tusen gånger större ödeläggelse i historien än hänsynstagandet till det. Acceptera nationerna, mina herrar européer, och lär er att leva med dem: om inte ta er i akt. Det förskjutnas återkomst kommer att ta strupgrepp på er.”
De Gaulle, i Debrays porträtt, var ingen essentialist i sitt förhållande till nationalismen; ingen stamtalesman från de djupa germanska skogarna. Han var en gallisk existentialist, där det nationella var ett personligt val och rättigheter och plikter.
Han visste samtidigt att den nationella samhörigheten inte kunde skapas från inget, utan har sitt ursprung i historia, gemensamma erfarenheter och kommunikation. Det var troligen inte så dumt. En av Debrays poänger är att en rasering av den galliska nationalstaten, i allmän mening, blåser liv i de mörkare stamgemenskaperna.
Och alltså slutligen: Varför låta högern ha monopol på nationalism? Varför inte förneka dem detta sätt att få folkligt stöd en gång för alla?