Vänsterpartiet krymper

Vänsterpartiet har i de senaste opinionsundersökningarna krympt till de nivåer i stöd som de hade på 1960-talet och 1970-talet. Omkring 4%. Partiet har i sin iver att vara till lags och få sitta i regeringen i praktiken utplånat sig själva. Man har lämnat en stor del av sina tidigare politiska ståndpunkter och gått åt höger. Partiet har blivit ett ryggradslöst anpasslingsparti. Det är klart att sådnat inte lockar några väljare. Från den dag man gick in i en gemensam allians med socialdemokraterna och miljpartiet har man bara blivit mindre och mindre och tappat i opinionen.

Intressant?
Bloggat: Peter Andersson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

7 svar på “Vänsterpartiet krymper”

  1. Nja är det så, 98 % av FIs väljare röstade säkert på kommunisterna innan, där har du kanske 1 % enhet vilket för V är mycket. Sedan har den andra kommunistpartiet MP, dragit till sig många potentiella vänsterröster. När V var som störst med Gudrun så var MP små.

  2. visst Olle W är det så men V har tappat oavbrutet sedan Schyman talade om ”att alla män är talibaner” och följde upp med ”död åt familjen”. Trots att hon avgick ngt år efter så har partiet inte kunnat återhämta sig för att Ohly och folket runt honom inte har klarat att forma en vettig politisk linje. Sånna som jag som är vänstersocialister och uppvuxna i arbetarrörelsen är så less på dessa utspökade figurer att vi snart röstar på vad som helst bara man slipper dom åsnor som leder flocken.
    Vilka kategorier av väljare kan idag känna sig motiverade att rösta på V om man inte är hbt-aktivist, folkilsken invandrare eller kulturellt helquer ?

  3. Det stämmer också överens med tendensen i Europa i stort. När vänsterpartier har gått in i koalitioner med sossar har de utplånats. Så är det väl för övrigt med andra småpartier, det är sällan de lyckas profilera sig tillräckligt gentemot en koalitions huvudkraft för att vinna på det.

    En annan möjlig förklaring är att vänsterpartiers existensberättigande har varit att som en sorts folktribun stå utanför etablissemanget och påpeka missbruk. När de går in i etablissemanget är existensberättigandet borta.

  4. Om man nu tittar bakåt historiskt till 1917 finner man att vänstepartiet (som tidigare gått under namnen Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, Sveriges Kommunistiska Parti och Vänsterpartiet Kommunisterna) finner man att partiet över tiden hållit sig runt 5 procent +/- 1 procent.

    Den största avvikelsen från denna nivå var 1998 då partiet fick 12 procent. Detta var under Schymans tid. Schyman distanserade sig från kommunismen och uttatalde, om jag inte missminner mig på en kongress, att ”kommunismen är död”. Det Schyman gjorde var att attrahera vänsterradikaler i största allmänhet.

    Den näst största avvikelsen från nivån nivå är 1944 (10.3 procent), då partiet i praktien var det enda oppostionspartiet och då dessutom partiet associerades med Sovjet och dess krigföring mot Nazityskland.

    Min tolkning är att det i väljarkåren, över tiden, finns en kärna på cirka 5 procent av övertygade socialister och kommunister. Storleken på denna kärna tycks inte ha förändrats nämnvärt under de senaste 90 åren.

  5. lite mer från ovan
    så tror jag att det ligger en del i Jan W och Filos. antaganden men F har fel i sin avslutning. Jag är själv en socialdemokratisk socialist som alltid betraktat VPK/v som ett högeralternativ gentemot det som vi marxistiska Bergslagssossar stått för. Notera att det är ”vår” övergång till V som gjort dem stora i Hällefors, Ludvika osv. De övertygade socialisterna i lander utgör snarare 30-35% idag med ytterligare 20 som definierar sig vänsterut
    Socialisterna har bäst kommit till sin rätt inom SAP förut i större delen av landet men nu råder oordning sedan lång tid tillbaka.
    ”Folktribun-liknelsen” tror jag är riktig. Det förklarar också varför V har så förbannat svårt att bli ett vettigt och växande alternativ.

Kommentarer är stängda.