Boknytt
En fråga om klass
Oskarson/Bengtsson/Berglund (Red.)
Liber AB
Krympande arbetarklass ger borgerliga valsegrar?
Bröd och skådespel är elitens beprövade taktik för att hålla folket lugnt. Nutidens bröd är den relativa välfärden i Sverige – och den 500-hundring mindre i skatt som köpte över ett antal (unga manliga) arbetare till moderaterna i den gångna valrörelsen. Dagens skådespel utgörs av marknadsekonomins lockande smörgåsbord av konsumtion, nöje, sport, livsstilar och identiteter.
Du må ha ett slitjobb i arbetarklassen, men lönen räcker till individuellt självförverkligande på din lediga tid. Vilket ger dig valfrihet att söka dina likar i mångfalden av subkulturer. Ditt arbete är endast ett verktyg för dina fritidsaktiviteter. Det är inte vad du jobbar med utan vad du sysslar med på fritiden som är ditt riktiga liv och din verkliga identitet.
Så går en av flera argumentationslinjer som hävdar att klass, klasskillnader och klassamhälle är förlegade begrepp i det moderna postindustriella överflödssamhället. Spelar då klass någon roll i dagens Sverige, och i så fall för vad och i vilken utsträckning? Svaret ges i ”En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik”, en forskarantologi byggd på SOM-institutets (Samhälle Opinion Medier) postenkätundersökning ”riktad till ett systematiskt sannolikhetsurval om 4000 personer”.
Klass är inte lika knivskarpt närvarande i dagens Sverige, konstaterar boken. Men ja, ”det finns tydliga och genomgående skillnader mellan olika klasspositioner där personer i arbetarklasspositioner och framförallt personer i högre tjänstemannapositioner skiljer sig åt i de flesta avseenden.” Detta är beroende på olikheter i inkomst, utbildning, arbetssituation och klassbakgrund.
Vi är inga atomiserade individer som 30 år av globaliserad nyliberalism predikat – ”Klass spelar roll i dagens Sverige”. Som de digitala klassklyftor som gör att informationsstarka tjänstemän använder internet för nytta, medan informationsvaga arbetare har nätet för nöje. Vad gäller allmänna nyhetsvanor väljer tjänstemän nyheter, arbetarna väljer bort dem.
Högre upp i klassernas sociala hierarki är man mer intresserad av kultur. Över- och medelklassen dricker också mer – gärna vindrickande kopplat till politiska diskussioner (!). Män i arbetaryrken tar hellre starköl. Vad gäller konsumtionskultur och shoppingintresse finns dock ingen skillnad, annat än att de välutbildade i medelklassen handlar något mer etiskt.
Att arbetare har lägre inkomst och färre karriärförhoppningar kommer väl knappast som en överraskning. Inte heller att tjänstemän har kreativa arbetsuppgifter och inflytande över jobbet, medan arbetare känner sig mer kontrollerade av arbetsgivarna – och mer otryggt ersättningsbara. En proletär klassbakgrund minskar också starkt dina chanser till utbildning på universitetsnivå.
Ändå har den sociala rörligheten tillåtit många arbetarbarn att utbilda sig till arbeten inom det framväxande tjänstesamhället. Medelklass har blivit den vanligaste klassidentifikationen, men arbetarklassen känner större samhörighet med sin klass. Endast sex procent vet inte vilken klass de tillhör, vilket visar att klassbegreppet ännu upplevs som relevant och viktigt.
Och inte undra på eftersom din klass spelar roll för lycka och välbefinnande. Ju högre upp på samhällsstegen desto bättre mår du. Det är en skillnad i ”klasslycka” kopplad till inkomst, egenmakt på jobbet, arbetets meningsfullhet eller meningslöshet, samt jobbtrygghet. Troligen finns även samband med klasskillnader i livsstil och olika klasskulturer.
Arbetare är mindre intresserade av politik och har lågt förtroende för politiker, medan medelklassen känner sig hemvana i politiken. Fortfarande röstar arbetare till vänster, tjänstemän och företagare till höger. Däremot har arbetarna mer auktoritära kulturkonservativa åsikter, medan tjänstemän är mer av libertarianska kulturradikaler (handlar om invandring, mångkultur, homosex, könsroller, hårda straff, svenska traditioner, konformism etcetera).
Att arbetarklassen är mer konservativ i moraliska och sociokulturella frågor konstaterar också sociologiprofessor Stefan Svallfors i sin ”Klassamhällets kollektiva medvetande”. Det gör dem potentiellt mottagliga för högerpopulism, varnar han.
Valresultatet, där många unga manliga arbetare röstat på sverigedemokraterna, speglar kanske en upplevelse av att alliansen och de rödgröna i sin jakt på storstadsmedelklassen närmat sig varandra på den fördelningsekonomiska höger-vänster-skalan. Då ökar betydelsen av den auktoritära-libertarianska politiska dimensionen (min kommentar).
Arbetarnas kulturkonservatism och medelklassens kulturliberalism kan troligen förklaras av att de senare tillägnar sig liberala värderingar i universitetsmiljön, menar författarna. Men är det hela bilden, undrar jag. Handlar det inte också om att medelklassen och universiteten delar en gemensam klasskultur som ömsesidigt påverkar varandra?
Vänstersocialdemokraten Göran Greider räknar i sin ”Arbetarklassens återkomst – Om klasskamp, globaliseringen och framstegstanken” in de lägre tjänstemännen i sin klassanalys, och får optimistiskt en arbetarklass på hela 57 procent. Bokens författare använder klassbegreppet ESEK (Europeisk Socio-Ekonomisk Klassifikation), vilket ger en arbetarklass på bara 41 procent.
Vidare har man i sin något annorlunda klassifikation en överklass (kallad tjänstemannaklassen) på 35 procent och en medelklass (kallad mellanliggande klasser) på 25 procent. 1986 var arbetarklassen 48 procent, halva befolkningen. Nyliberalism, sociala nerskärningar och borgerliga valsegrar bygger alltså materiellt sett på en minskande social väljarbas för vänsterpolitik, på en krympande arbetarklass.
Det här är en politisk utveckling som sannolikt fortsätter misstänker jag. Arbetarklassen ”flyttar” till Asien, och en växande medelklass röstar fram borgerliga regeringar. Speciellt som bokens forskare visar på att bara drygt hälften arbetarklassen ens uppfattar sig som arbetarklass. Av hela befolkningen är det alltså endast 24 procent som ser sig som arbetare!
Resterande arbetare (17 procent) uppfattar sig själva som medelklass.
Finns det då något som kan ändra den här situationen i framtiden? Ja, menar exempelvis Jeff Rubin i ”Why Your World is About to Get a Whole Lot Smaller – Oil and the End of Globalisation”. Problem med oljan, miljön och klimatet kommer att leda till att industrin ”åternationaliseras”. Det blir lönsamt och ekologiskt att flytta tillbaka tillverkning från Asien till Europa (speciellt som den 200 miljoner starka arbetarklassen i Kina nu börjat kämpa upp lönerna). Arbetarklassen ”kommer hem” igen, och med den potentialen för vänsterpolitik.
En annan tanke står forskaren Gunnar Gillberg för i ”Individualiseringens villkor”. Han ser en gryende radikalitet bland medelklassens barn i riktning mot miljö, ekologi, nykooperation och socialt företagande. En framtida vänsterpolitik skulle alltså kunna bygga på en klassallians mellan en minoritär arbetarklass och växande radikal medelklass. Och redan i dag finns ju ett kvardröjande stöd för välfärdsstaten bland många tjänstemän.
Slutligen kommer jag att tänka på den uppmärksammade boken ”Jämlikhetsanden” som menar att ett jämlikare samhälle inte bara blir lyckligare utan även mer miljövänligt (genom att minska statuskonsumtionen). Så kanske en framtida vänsterpolitik kan bygga på arbetarkrav på jämlikhet, på radikala medelklasskrav på ekologisk omställning, samt på bådas krav på ett verkligt medbestämmande på arbetsplatserna?
Läs också:
- Klassdefinitioner – arbetarklassen
- Om klasser – mellanskikt eller medelklass
- Om klasser – småborgerligheten
- Klassdefinitioner – borgarklassen
Läs mer: Internationalen, Fria,
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om En fråga om klass, Arbetarklass, Val, Borgerlighet, Klassamhälle, Klasskillnader, Nyliberalism, Medelklass, Borgarklass, Shopping, Vin, Öl, Socialism, Vänster, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det handlar kanske inte lika mycket om vad man arbetar med idag, står på verkstadsgolvet etc. som om man tillhör den kapital- och företagsägande klassen eller löntagarklassen. Mellan dessa klasser går en knivskarp gräns pga intressemotsättning. Kapitalägarklassen vill betala så låga löner som möjligt och inser att ju sämre grundtrygghet för löntagarna desto lägre löner tvingas de arbeta för. Löntagarna å andra sidan, vill ha så höga löner och en så gedigen grundtrygghet som möjligt. Sedan är det bara att se till vad som händer, vad politiken åstadkommer. Svårare än så är det inte.
Kerstin: Den förenklingen duger inte som samhällsanalys av klassamhället. Det är bland annat sådant som avideologiserat den svenska arbetarklassen. Arbetaren på Volvos band har inget gemensamt med Volvos VD. Men bägge är löntagare. Lars Henriksson och Leif Johansson tillhör verkligen inte samma klass.
En sak som slår en med det här referatet är hur käpprätt fel det har blivit med ”vänsterns” grottande i kulturradikalism. Inget fel med sådan i och för sig, men har det inte tagit sig alldeles för stora proportioner, på bekostnad av jämklikheten?
Precis Anders. Se även Anders Hagströms recension av denna bok i Internationalen den 8 oktober där han skriver följande:
”marxismen i princip betraktar alla lönearbetare som tillhörig arbetarklassen…”. Helt fel ju.
Precis Jan: För mycket identitetspolitik/mångkultur/medelklassfrågor – för lite klass.
Nu kan man ju diskutera om VD:arna är löntagare förstås och om de inte för det mesta också är kapitalister med ägarintressen industrin.
Men visst, det handlar ju om att kapitalägarna betalar somliga underhuggare och medbrottslingar rejält för att få deras stöd mot andra löntagaren, om att splittra löntagarna alltså, vilket är vad man är ute efter också när man talar om att man vill ha större lönespridning:
Och sedan kan man förstås aldrig dra någon skarp gräns mellan samhällsklasserna, därför det är otroligt improduktivt, enligt min uppfattning, att hålla på och älta frågan om var exakt dessa gränser ska gå. Jag fann frågan trist och meningslös redan på 70-talet och idag är den ännu tristare.
Kerstin: De flesta VD:ar är inte ägare med större intressen i företagen. Du fortsätter förenkla och därmed fördumma (inget illa ment). Läs de inlägg om klassanalys som jag skrivit. De redogör för läget mycket bättre. En hantverkare, som är egen företagare, dvs inte löntagare, är inte heller en kapitalägare och har mycket litet gemensamt med Sven Hagströmer som är en kapitalägare. En hantverkare, en småföretagare, har ofta levnadsvillkor som en arbetare, ibland till och med sämre, men har inte hlelr dom identiska intressen med arbetarklassen. En indelning i arbetarklass, medelklass, borgarklass och småborgare (som också inkluderar småbönder, godsägare är borgarklass) är mycket användbararare för analysen av smahället och de intressen som finns i den. Kapitalets våldsapparat och end el annat får behandlas som speciall fall i analysen. Jag följer här helt och hållet Therborns analys på detta område.
Frågan må vara trist och tråkig, men för at fullt ut förstå SD:s framgångar måste man ha dessa saker klart för sig. Dvs hur det är småborgaran, som utgör en större del av befolkningen i Skåne, än i andra delar av Sverige, som är SD:s centrala stödtrupper och att arbetarklassens röster på dem är sekundära röster. OSV.
Karl Marx resonemang om ”en klass i sig resp en klass för sig” har jag alltid tyckt var en bra vägledning när jag så småningom begrep vad han menade. Alltså att ens tillhörighet till ett visst socialt strata är meningslöst utan ens eget individuella medvetande och en kollektiv identitet.
Att det är omöjligt att dra exakta gränser mellan arbetarklass kontra småföretagare=småborgare respektive mellanskikt gör ingenting. Det understryker bara att det politiska problemet till syvende och sidst är en medvetandefråga.
Dessutom är den sociala rotationen så pass stor – både under en individs liv och mellan generationerna – att identitetsbygget, kultur-frågan är viktigare än någonsin.
Alltså, Vem Är Jag – Tillhör jag Arbetarrörelsen eller är jag en Wannabee ?
Från Göteborgs-Postens ledare 17 oktober 2010:
”Socialdemokratins maktinnehav byggdes på en stor industriarbetarklass och tillräckligt många sympatisörer i medelklassen. Men Sverige har förändrats. Moderaterna kan bygga sitt maktinnehav på en stor medelklass och tillräckligt många sympatisörer bland industriarbetarna.”
Kvällens Dokument utifrån – Den stor utmaningen bygger på temat om att arbetarklassen flyttats till Asien. Så vad ska vi leva av? Utvecklingen har gått skrämmande fort. För USA och för Europa.
Arbetarklassen i Kina organiserar sig och i programmet trodde en expert att de låga lönerna där skulle vara borta om femton år. Men det är lång tid. Sen kanske låglöneindustrin flyttar till Afrika.
Vi stödjer rättviseprodukter, miljöprodukter, fair trade, vi är emot barnarbete, vi ställer ibland krav på det vi köper från utlandet.
Bör vi då inte kräva att vi utbyter varor med Kina rättvist? Att deras arbetare ska få betalt som våra arbetare?
Varför ska vi köpa billigt från Asien och de köpa dyrt från oss? Vilken rättvisa och jämlikhet är det? I jämförelse med denna utsugning av Syd är flyktingdebatten ett litet myggämne.
Kanske dags att damma av den gamla teorin att den västliga arbetarklassen är mutad av imperialistiska extraprofiter. Det är inte rätt att Nords arbetare i en global utbytesekonomi ska ha mer betalt för sitt arbete än Syds arbetare.
Så kanske lite miljö- arbetarskydds- och rättvis-protektionism av Europas och USAs arbetare i syfte att få upp Asiens löner vore bra. Då skulle vi få betala mer (och rättvist så) för deras produkter, och kunna behålla våra jobb.
Dessutom vore det bra med miljön med lokal och nationell produktion utan en massa transporter. Det säljs flaskvatten från Västmanland i Kina. Rena vansinnet.
Det naturliga, miljövänliga är att alla länder tillverkar sina mat och sina varor själva lokalt och nationellt. Att alla länder har en fördelning av arbetarklass och medelklass, kroppsligt och intellektuellt arbete.
Idag växer mest medelklassjobben i Väst (gruvor och hotell går bra, men annars). Vad ska de som förr blev vanliga arbetare göra? Jag utgår från att intelligensfördelningen är samma i varje folk på jorden, annat vore rasism. Då är det väl lämpligt att alla folk har samma blandning av kroppsliga och tankemässiga arbeten, samma blandning av arbetarklass och medelklass (istället för allt mer medelklass i väst, och allt fler arbetare i Asien).
Men länge än kommer medelklassen att dominera. Hur går då en vänsterpolitik som jämt pratar om arbetarklass och arbetarkamp? Kanske dags att tänka om, speciellt som arbetarklassen totalt tappat gnistan och kampviljan.
Vi är för feminism (femanism?) inte för vi är emot männen, utan för vi är emot könsförtrycket som vi menar skadar alla. Alla skulle tjäna på sikt på ett jämställt samhälle. Bara en minoritet vill kämpa kön mot kön.
Vi är emot rasism inte för vi är emot svenskar, inte för vi vill att invandrare ska ställas mot svenskar, utan för vi menar att ett anti-rasistiskt samhälle är på sikt bättre att leva i för alla. Vi ställer inte folk mot folk, ras mot ras, det vill bara extremisterna.
Borde vi inte resonera liknande även i klassfrågan? Vi vill på sikt ha ett socialistiskt resurs- och maktjämlikt, vardags- och arbetplatsdemokratiskt samhälle. Det menar vi är bäst på sikt för alla, för hela mänskligheten. Varför då fokusera på klasskamp? Varför inte fokusera på den goda idén om ett mänskligare samhälle för alla? Det kan locka medelklassen.
Inte kön mot kön, inte folk mot folk, inte klass mot klass. Men kamp mot idésystemen patriarkat, rasism och kapitalism som alla är fientliga mot människan och mänskligheten.
Vore inte det bättre i ett läge när nästan inget rör sig i en vissnande arbetarrörelse, och medelklassen växer så det knakar? Som jag sagt tidigare, ge jämlikhet till arbetarklassen och miljö till den radikala medelklassen.
En politik för hela folket, inte för den minskande arbetarklassen. OK, kanske klasskamp mot överklassen då, men inte mot medelklassen. Inte klass mot klass, utan Folket mot Eliten.
Och begrav gamla historiska motsättningar. Bygg vidare på det goda i det socialdemokratiska folkhemmet, och på den demokratiska socialismen. Det har gått så illa och annorlunda att bygga socialismen så ingen kan säga sig sitta inne med svaren längre. Ja, bygg vidare även på det liberala frihetsarvet.
Hela den marxistiska tanken med olika historiska stadier av klassamhällen är en förenkling. Det är bara en tro att arbetarklassen skulle ha en ödesmission i framåtskridandet, en slags historiedeterministisk utvaldhet.
Det verkade så när arbetarklassen var samlade i industriorter, stora fabriker och hade liknande levnadsförhållanden. Som i mormor och morfars Ljusne, och farmor och farfars Norberg, idag döende bruksorter.
Inte idag när så många är arbetslösa, de unga inte kommer i jobb, det finns alltför få enkla jobb, arbetena blir alltmer tillfälliga, liksom anställningsförhållandena alltmer individualiserade och osäkra. Då är det svårt att kämpa kollektivt.
Jag har medelklassbakgrund via mina föräldrar (som lämnade Ljusne och Norberg för lärarstudier i Gävle där jag föddes). Jag har arbetarbakgrund via mina morföräldrar som med mors två skilsmässor blev mina extraföräldrar. Nu har jag jobbat 20 år i arbetarklassen och 20 år i medelklassen.
Det kanske är dags att sluta se på arbetarklassen som något speciellt? Det finns ett klassamhälle vi vill bekämpa. Det finns en överklass som styr. Medelklassen är också löntagare om än privilegierade, men det finns ju även skillnader inom arbetarklassen, inte minst mellan lågutbildade arbetare (som jag) och högkvalificerade.
Klassamhället är mer som en social hierarki med graderade steg. Inte den enkla marxistiska modellen med två huvudklasser i kamp (slavar och slavägare, livegna bönder och godsägare, arbetare och kapitalister). Slavar var antagligen få i Sverige, och livegna bönder fanns enbart i delar av Danmark.
Jag spånar i förtvivlan över arbetarrörelsens och vänsterns svaghet. Men nåt nytt måste hända annars fortsätter kräftgången, de 30 åren av högerreaktion blir 40 och 50 år.
Jag ser inget större hopp i arbetarklassen och socialismen idag. Kanske en nödvändig förändring är att skippa tron på att arbetarklassen är något speciellt, att de har något särskilt att komma med. Kanske dags låta medelklassen bli en lika nödvändig del av kampen?
Säga farväl till (drömmen om) proletariatet.
Säga ja till en socialism för alla, för hela mänskligheten. Vilket ju är vår grundtanke egentligen, ända sedan Marx. Fast vi sedan dess fastnat i en överdriven tro på arbetarklassen.
En tro som jag efter 20 år i dess mitt har tappat. Egentligen utan tankearbete. Jag har bara dag efter dag nötts ner av bristen på ett äkta politiskt intresse.
Försämringar och nedskärningar har pågått i 30 års tid nu, inte minst inom vården där jag arbetar. Det borde vara som i arbetarrörelsens barndom med en hungrig vetgirighet kring vad som är fel i samhället, och vad vi kan göra åt det.
Men det mesta är impotent vardagsgnäll. Inget av ”Hur går vi nu vidare tillsammans?”
Ett stillastående som äter på min själ.
Än mer tyngd får mitt resonemang och min oro förstås av att delar av arbetarklassen i land efter land röstar främlingsfientligt. Det räcker inte med att bekämpa det. Vi måste skaffa än mer stöd i medelklassen (med dess kulturliberalism).
Va bra! Alla instämmer alltså i att det är dags att skippa den närmast religiösa tron på arbetarklassen som mänsklighetens befriare och historiens barnmorska. Det var en proletär-idealiserande romantisk framtidshypotes som inte riktigt höll måttet.
Men drömmen om ett i resurser och makt jämlikt, rättvist och demokratiskt samhälle lever vidare. Och borde kunna locka såväl arbetare som tjänstemän, löntagarna i bred bemärkelse. Helst kallas något annat än socialism.
Arbetarklassen är bliven minoritet. Varför då en arbetarklassretorik som kanske alienerar andra sociala grupper.
Löntagarna mot överklassen! Folket mot Eliten!
Hans: Alla instämemr inte alls, eftersom alla aldrig haft den uppfattningen. Den har varit din och andra maoisters.
Arbetarklassen så somd en definieras i de flesta klassanalyser har aldrig varit majoritet. Aldrig. Men å andra sidan har den inte minskat i storlek i nån större utsträckning heller.
Du har fel rakt igenom när det gäller historien, men rätt om samhället vi vill ha. Att uttycka dig ”löntagarna mot överklassen”, ”folket mot eliten” är attf örnekal på preci smma sätt som Kersiin gjort. Det är att avideologisera, förenkla och fördumma. Dessutom är det inte i linje med vad du skrivit förut. Om det är ettf örösk til lironi så kan jag väl bara påpeka att ironi inte fungerar på internet. Och självklart är det ett socialistiskt samhälle du beskriver.
SKP om jag får be (folket mot storfinansen). KPML(r), även i sin tidiga maoistiska period då jag var med, framhöll alltid just arbetarklassen. ”Klass mot klass” var arbetare mot borgare, så som nu (vad jag vet).
Fel om historien? Urkommunism, Slaveri, Feodalism, Kapitalism, Socialism, Kommunism? Är dessa marxistiska historiegrunder bortsorterade?
Klart det är ett socialistiska samhälle jag vill ha. Men namnet rör ännu en taktikdiskussion. För bredast möjliga rörelse och dra med radikala miljögrupper, feminister, anti-rasister vore det bättre att skippa namnet socialism. Ordet är oviktigt, socialism i praktiken viktigt.
Inte i linje med vad jag skrivit tidigare? Det hoppas jag, Att stå stilla är inget idealtillstånd. Jag försöker bara hitta vägar ur den totala stiltje som präglar vår arbetarklass.
Som minskat, se min recension av ”En fråga om klass”. Som feminiserats och offentligiserats och indvidualiserats och tidskortiserats (av korta jobb och osäkra anställningsförhållanden). Bort från den stor- och bruksföretagiga manliga långvariga privatindustrin där arbetarrörelsen uppstod och hade sin klassmedvetna kärna.
En minskande arbetarklass. En Asienflytthotad arbetarklass. En mindre kampvillig arbetarklass. En arbetarklass som förlorat självförtroendet och tron på politik och framtid. En arbetarklass som förlorar sin industriella kärna. En arbetarklass där vissa lockas av att få det bättre än invandrare, sjuka och arbetslösa.
Det är inte mycket att bygga på. Så varför inte lämna tron på att just arbetarna hade en särskild uppgift och mer aktivt försöka få med sig medelklassen också. Själv kan jag inte längre med mina dagliga erfarenheter tro på att den svenska arbetarklassen ska vakna igen.
Ingen är lyckligare än jag om jag har fel. Men jag ser inget hopp i dagens arbetarklass. Ingen rörelse. Ingen kunskapstörst. Ingen vilja att diskutera och förändra.
Vi är antirasister och feminister för vi tror på lika värde och jämställdhet som ideal. Inte för att vi vill kämpa mot män och kvinnor. Det är systemet, inte personerna vi vill åt.
Så varför kan man inte tänka mer liknande i klassfrågan? Betona att det är systemet kapitalism som hotar människan och miljön vi vill åt, inte i första hand enskilda personer, eller de övre klasserna. Betona idékamp mer än klasskamp (precis som vi gör vad gäller feminism och anti-rasism). Och därmed kunna nå radikal medelklass lättare.
Var finns ologiken i detta resonemang om kön, ”ras” och klass? Varför ska de första två vara idékamp, den tredje klasskamp? Vad har jag missat?
PS Medelklassen ja. Jag har kritiserat de medelklassungdomar som gav upp kampen när den inte var trend och mode längre (se temat på gårdagens film från USA, ”Människor emellan”). De medel-klassare som kämpade på och ännu kämpar på på olika sätt och i olika slags organisationer för ett mer rättvist och ekologiskt samhälle, de har min fulla beundran.
Förresten förordade jag ju en klassallians mellan ekologisk radikal medelklass och jämlikhetsinriktad arbetarklass i recensionen. Och jämlikhet skulle innebära mer för arbetarna, mindre för tjänstemännen.
Jag ser i senaste Röda rummet att Jens Ergon också talar om en klassallians mellan arbetarklass och miljöradikal medelklass.
De vänstersocialdemokratiska vänsterkristna broderskaparnas ordförande Peter Weiderud säger i GP den 26 november:
”Den nye partiledaren måste också förstå Sveriges nya underklass som till stor del består av etniska minoriteter och att den traditionella arbetarklassen numera är medelklass.”
Samma som länge i USA med vit arbetarklass som anser sig vara medelklass, och en underklass dominerad av svarta och latinos. Och rasfrågan har ju alltid söndrat och försvagat arbetarklassen i USA.
Nu har vi alltså nått dit även i Sverige. En till stor del etnisk underklass, och en svensk ”vit” arbetarklass som till stor del ser sig som medelklass. På båda håll leder detta till att de vita arbetarna som ser sig som medelklass alltmer röstar borgerligt (vilket i USA blir republikanskt).
Nu vet vi ju att arbetarna inte är medelklass i varken Sverige eller USA, men att de ofta betraktar sig så söndrar förstås arbetarklassen. Där etnicitet och klass sammanfaller (i verkligheten eller i folks medvetande) ökar klyftorna och minskar solidariteten. Till överklassens fromma förstås.
I Sverige lyckades man ju även slå in en kil mellan arbetande arbetarklass och sjuk/arbetslös arbeatarklass. Även där har vi närmat oss USA, där många vanliga arbetare köpt det borgarna introducerar i Sverige, att det på något sätt är individens eget fel om han är arbetslös eller sjuk. Därför får han skylla sig själv.
Därför tycker vissa arbetare i Sverige att det var OK att moderaterna
gav dem en 500-ing extra i plånboken eftersom de var flitiga och jobbade, inte var lata-arbetslösa-sjuka.
Så har det amerikanska systemet med tresplittring av arbetarklassen även nått Sverige.
1. Etnisk splittring (vita och minoriteter)
2. Upplevd klassplittring (vita arbetare som upplever medelklasshet)
3. Splittring i arbetande och sjuka/arbetslösa
Det är en mycket speciell organisering av kapitalismen som börjar bli inaktuell. Nämligen den totala övervikten av löpandebandstillverkning av varaktiga konsumtionsvaror (bilar, hurhållsapparater), som dominerade ca 1930-1975 i Västeuropa och som var de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas ryggrad.
Men det fanns arbetare långt före detta, och kommer att finnas efter också. Även om, som Beverly Silver säger, det är de svårorganiserade branscherna som växer. Det går inte längre att vrida av strömmen så har man hux flux en strejk. Just-in-time-organiseringen av produktionen ger en stark position åt lastbilschaufförerna, men det är då också allt.
Hugin refererade ovan till begreppet ”klass för sig” vilket är extremt relevant. Och avgörande därvidlag är att man kan handla som en ”klass för sig”. Strejk är och förblir kärnan i hur man upplever sig – som atomiserad individ eller som del av en klass.
Som individ har man allt att vinna på 500 kr på kontot, som klass handlar det också om styrkepositioner och strategiska utsikter. Sånt som man aldrig reflekterar över som individ. Men som man börjar få klart för sig om man någon gång har deltagit i en kollektiv aktion.
Till Jan: Instämmer. Missade jag klass i sig (objektvit) och klass för sig (subjektivt) i recensionen? Det är ju en skillnad mellan de arbetare som ser sig som arbetarklass och de som ser sig som medelklass.
De senare tänker ju som den klassen individualistisk: Jag får 500 kronor, och än mer om jag går ut ur facket – som diskussionen går på mitt jobb.