Nationens röst
Sverker Sörlin (red)
SNS Förlag
Nationalismen som vägrar dö
I över hundra år har både liberaler och vänstermänniskor predikat det nära förestående utdöendet av nationalismen – denna primitiva och irrationella rest från förmodernt tänkande. Men ryktet om det etniska och nationella tänkandets död har hela tiden varit betydligt överdrivet.
Motvilligt har samhällsforskarna tvingats att intensifiera studiet av detta gåtfulla och potentiellt destruktiva fenomen. Som naturligtvis även har relevans för allmänheten såsom varande ”en av vår tids centrala samhällsfrågor”.
Bra alltså att utge antologin ”Nationens röst – texter om nationalismens teori och praktik”, som ”på ett samlat sätt redovisar huvudlinjerna i den forskning och de teorier om nationalism som förts fram genom åren.” Texter av stor bredd – ofta översatta till svenska för första gången.
Av boken framgår det okända faktum att den tidiga nationalismen var radikal, liberal och folklig. Dessutom allierad med såväl demokrati som nationellt självbestämmande för små nationer undertryckta av dåtidens imperier. Man ville ha en värld av olika men jämlika nationer i ömsesidig respekt.
Sen började det urarta som vi sett alltför mycket på tevebilderna från Balkan och Mellanöstern. Men är lösningen att utplåna nationalismen – och går det överhuvudtaget? Sverker Sörlin tvivlar i sin inledning: ”nationer utan nationalism är ett än så länge okänt fenomen. Och utan nationer, vilka gemenskaper har vi då?”.
Även den kosmopolitiske liberalen Michael Ignatieff backar i bokens epilog, där han beskriver sina reportageresor till den etniska fanatismens brännpunkter. Han tror inte längre på en ljus framtid där vi alla blir mer och mer internationalistiska. Pessimistiskt kopplar han ihop det nationella våldet med ”den mänskliga naturen” – speciellt till aggressiva unga män.
Hans reträttplats heter medborgarnationalism, en öppen, inåtvänd, solidarisk nationalism som inbjuder alla medborgare att delta i nationsbygget – utan att se till ras, hudfärg, religion eller trosuppfattning (jämför den svenska folkhems(s)nationalismen, min kommentar).
”Det är inte nationalismen i sig som är felet med världen”, avslutar Michael Ignatieff antologin. ”Varje folk måste ha ett hem, varje sådan hunger måste stillas.”
Hans Norebrink
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nationens röst, Sverker Sörlin, Nationalism, Nation, Michael Ignatieff, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik
Exempelvis folkhemmet är en medborgerlig nationell gemenskap, en politisk nationalism (men brukar inte kallas nationalistisk). Tanken med mångkulturalismen är då att nationen inte ska vara en utan flera kulturella gemenskaper, så att invandrarna ska känna sig hemma och accepterade. Respekt för olika kulturer.
Frågan är bara om man kan dela upp så enkelt mellan politisk och kulturell gemenskap, mellan politik och kultur?
Via politiken stiftar vi lagar för hur samhället ska fungera. Dessa lagar är förstås utryck för våra värderingar, för hur vi tycker att människor ska agera, för hur de ska leva tillsammans. Och det är ju vad kultur handlar om, traditioner kring hur människor ska leva tillsammans.
Det sker ett samspel mellan politik och kultur. Först kanske det i vår kultur växer fram exempelvis en liberalare syn på barnuppfostran. Sedan kommer politiska beslut om förbud mot barnaga, som i sin tur ytterligare påverkar kulturen i barnliberal riktning.
Liknande politik-kultur-samspel sker kring homosexualitet, jämställdhet, brottslighet, miljömedvetande etcetera. Politik är ytan på kultur, kultur är politik fördjupad och självklariserad omedvetiserad.
Så jag tror inte man kan dela upp Sverige i en politisk gemenskap och flera mångkulturella gemenskaper. Den politik vi för, de lagar vi stiftar, den infrastruktur vi bygger, hela det samhälle vi bygger är totalt sammansmält med svensk kultur. Sverige är redan en politisk och kulturell samfaldig gemenskap.
Och vad är svensk och svenskt? Nästan allt i svensk kultur kommer någon gång utifrån via inspirationer utifrån eller via invandrare som kommit hit. Vår dominerande religion är från Mellanöstern. Vår stat inspirerad från romarriket och kontinenten. Vår byggnadskonst inspirerad från Tyskland. Vårt mode inspirerat från Frankrike. Vår populärkultur inspirerad från USA. Vår matkultur inspirerad från hela världen. Vår enda folkliga tradition som inte kommer utifrån är väl midsommar.
Sverige är redan en mångkulturell skapelse. Och jag tvivlar på att det finns någon svensk som inte någonstans bakåt inte har finskt eller samiskt blod – åtminstone norr om Mälaren. Och söder därom finns det väl inte någon som inte någonstans i släkten bakåt har tyskt, vallonskt eller judiskt blod i ådrorna? Och hur många idag har inte adoptivbarn eller ingifta invandrare i släkten? Själv är jag åttondels norrman och halv amerikan (min far föddes i USA, New Jersey, Newark av invandrade svenska föräldrar).
Så jag menar att vi inte behöver splittrande mångkulturalism där svenskar och olika invandrargrupper parallellt odlar sina kulturer – vi svenskar är redan mångkulturella i grunden i Sverige. Och jag tror inte man kan skapa ett uppsplittrat mångkulturellt Sverige eftersom lagarna uttrycker kultur.
Alternativet är att ha olika lagar och olika domstolar för olika kulturer, som har föreslagits (sharialagar för muslimer), och som fanns i det ottomanska riket (milletsystemt), tillsammans med separat boende. Men vill vi verkligen ha ett sådant söndrat samhälle?
En positiv nationalism är en kombinerad politisk och kulturell gemenskap delad av alla, oavsett bakgrund. Det håller bättre samman samhället än splittrande mångkulturalism. Det skapar mer gemenskap i samhället om man delar såväl politik (kall rationell hjärna) som kultur (varmt emotionellt hjärta). Det bygger välfärd, solidaritet och demokrati lättare.
Att sedan, vid sidan av en enande politisk-kulturell samfald, det också privat bland medborgarna som fritidsintresse kan finnas olika subkulturer baserade på bakgrund, ålder, kön, klass, intressen, religion, politik etcetera är självklart. Men inget staten bör blanda sig i eller understödja eller styra med.
Människan är både självisk och osjälvisk, kollektiv och individuell. Det är naturligt, men det är inget argument för att bygga samhället så. Däremot att det gör oss lyckligare som är Anders Svenssons argument för en positiv social individualism (något vänstern varit dålig på).
Men om vi accepterar att individen ofta är sig själv närmast, och bör erkännas ett visst egenintresse och självförverkligande, ett positivt eget själv-ansvarstagande. Man kan inte räkna med att alla individer ska älska alla andra individer lika mycket som han/hon älskar sig själv (det kan nog bara Jesus).
Då är det väl inte konstigt att tänka sig att människan även älskar sin familj, släkt, bekanta, vänner, arbetskamrater, grannar mer än andra dito? Och älskar sin nation mer än andra nationer (utan att tycka att den är bättre?
I praktiken agerar vi ju så när vi läger ner så mycket energi på att göra det bättre för oss själva i Sverige, och i relation så lite för att göra det bättre för andra i andra nationer. I praktiken är vi nationalister alla.
Om vi inte ska lyfta oss själva i håret får vi nog acceptera att individen har en viss egoism, liksom nationen. Det där naturligt (inget argument) och det gör oss lyckligare att bygga samhället på den insiken (argument).
Sedan bör vi även bygga lokala ekonomier-samhällen-identiteter. Med makt underifrån och samarbetsekonomi. Ingen centralistisk planekonomi.
”Kommer utifrån” är väl en definitionsfråga. Förutom midsommar har vi svensk folkmusik. Vi har kulning. Dalahästar. I skolan får vi som små göra runstenar. Är röda stugor med vita knutar från Tyskland? Osv. Jag tror nog det finns gott om svensk kultur som skulle kunna sägas komma inifrån. Även om det inte gäller högtiderna.
Däremot är det inte så intressant varifrån en kultur kommer, så länge som den är uppskattad.
Hampus: Instämmer i din korrigering av mitt inlägg (otroligt nog!)
Röda stugor kommer från färgen från Falu koppargruva.
Men, som sagt, jakten på det ursvenska, rena, äkta, ursprungliga är meningslös, fåfänglig och ointressant. Vitsen med kultur är som sagt att den uppskattas och kan bilda ett gemenskapsskapande element i samhället.
Som indianernas enande regnbågsfärgade flagga ”whipala”, som sägs vara från inkariket. Men som troligen kom till i en teaterpjäs på 40-talet. Som den typiska traditionella kullriga kvinnoindianhatten –som kom med brittiska järnvägsbyggare på 1800-talet. Som den äkta indianska breda kjolen som varje indianska med stolhet över sin ursprungsfolkliga identitet använder – som kom från Andalusien på 1500-talet.
Men idag är de inslag i en ”äkta” indiansk samlande kultur.
Och det är bra med samlande kultur i ett samhälle.
Gärna att vi plockar in element från invandrarkulturerna i de svenska högtiderna.
GP idag: ”Inte mycket i julen svenskt”
Efter många års undervisningsvana om Nationalism är jag övertygad om att den är omöjlig att förstå som en specifik ideologi i ett höger-vänsterschema. Nationalism är exempelvis en drivande tanke i all antikolonialism och allt anti-imperialistiskt arbete.
Nationalism har ju uppkommit som en reaktion på många olika samhällsskeenden, inte bara i ”vår” tid, alltså efter Franska Revolutionen, utan även genom hela det historiska förlopp som vi kan dokumentera skriftligt. Nationalism, riksbygge o/e imperium har alla handlat om att upprätta en statsmakt som behärskar ett territorium o/e handelsvägar, marknadsplatser. Frågan är snarare vem som ska härska och över vad ?
Det säregnaste med de senaste två hundra årens ”nationalism” är ju självmedvetandet om just en nationell gemenskap. Tidigare användes begrepp som ”folk”, ”stam” eller ”rike” etc. Begreppet ”nation” är närmast att se som en folklig slutsats av alla etniska blandningar som historien fört med sig. Alltså ett resonerande om ”vi som bor här” snarare än anfäder.
Vår tids nationalism har Medborgare och Territorium som centrala begrepp även om de behandlas med varierande eftertryck. Även de flesta högerorienterade moderna nationalismer sätter ”medborgare” före etnisk grupp och blir därmed delvis progressivare än vissa äldre riksbyggartankar.
Men historien är inte entydig kring någon av de här begreppen och nationalism blir därmed en del av hela det politiska fältet.
Hans, dina resonemang om socialpsykologi passar in mycket bra i detta, anser jag.
Till hugin: Jag antar du läst Öyvind Österuds ”Vad är nationalism?”, som jag också recenserat på denna blogg (se sökfunktionen). Där framgår ju klart att nationalism inget med höger-vänster har att göra.
Etnicitet och nationalism har med gruppbildning, socialitet, identitet och gemenskap att göra. Klasskamp och socialism har med den interna maktstriden inom gruppen att göra. Kamp för jämlikhet (som är det som skiljer vänster från höger).
Så är det hos alla sociala däggdjur. Grupper konkurrerar med grupper. Och inom varje grupp bildas en social hierarki, som hos människan kallas klassamhället.
De flesta nationalismer placerar sig någonstans i mitten av skalan mellan politisk-civil-medborgerlig-individuell-territoriell-rationell öppen nationalism, och kulturell-etnisk-historisk-kollektivistisk-emotionell sluten nationalism.
Blandar hjärna och hjärta. Reciprok ömsesidig altruism (”jag kliar din rygg så kliar du min”) och släktskapsaltruism (plikt mot de man uppfattar som ens storsläkt). Därför alla släkttermer inom nationalismen.
Nationalismen är en social och kulturell konstruktion. Men den bygger på våra evolutionära biologiska tendenser till reciprok och släktskapsaltruism. Vilket är delar av vår medfödda socialitet.