Demonstrationerna och protesterna i Libyen har nu spridit sig till den största staden, Tripoli. Ghaddafis son Sayf al-Islam hävdar att de upproriska bara är ”utlänningar” och knarkpåverkade skurkar. Det är inte troligt att hans ord påverkar någon. protesterna lär fortsätta. Detta trots al-Islams uttalanden och trots den hårda repressionen.
Det verkar dessutom som om protesterande och upproriska människor kan ha tagit över staden Benghazi tillsammans med soldater som bytt sida.
Intressant?
Bloggat: B & P, Röda Malmö, Röda Lund, Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Sayf al-Islam, Tripoli, Ghaddafi, Uppror, Revolt, Tripoli, Benghazi, Libyen, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Fantastiskt. Trodde aldrig det skulle ske nu i Libyen. Och nu har det spridit sig till Marocko och Kuwait också. Vi lever i historia just nu. Arabrevolutionen 2011 kommer att ses som en vändpunkt. Speciellt som det redan påverkat även Afsara (Afrika söder om Sahara)och Kina.
Vi lever återigen i en spännande tid. Helt klart.
Tänk om allt detta även öppnar för en lösning av Palestina och Västsahara.
Om det går vidare så kommer det att göra det.
Tvivlar starkt på det, tyvärr. Men något viktigare däremot: Det skjuter upp det planerade sommarkriget mot Libanon och kanske lyckas ställa in sönderbombningen av Iran! Det är bra nog!
Om, om som jag skrev.
Jo, förresten. Islamisk socialism i Libyen. Alltså ännu en Tredje världen-socialism som ruttnat inifrån ,där guldet visat sig vara ökensand. Som Etiopien, som Zimbabwe, som Angola, som Burma (hoppas de får den arabiska smittan).
Dags nu för även Kuba att bli en demokrati. Det håller inte med enpartistyre och inskränkta mänskliga rättigheter, hur mycket sociala rättigheter man än har.
Vad är det för löjl? Libyen har aldrig varit nån socialism. Det är ju bara ett uttryck som Ghaddafi svängt sig med. Har inget med socialism att göra och ditt resonemang blir ju därför helt korkat och felaktigt. Samma gäller Zimbabwe, Etiopien, osv. bara för att nån kallar nånting för socialism innebär inte att det är det.
Kuba är en annan sak. Det är klart att det borde bli demokrati. Det har vi ansett sen urminnes tid.
Socialism? Khaddafi (hur f-n han nu stavar sitt namn) sa uttryckligen att han såg kapitalism och kommunism som misslyckade. Den senare ideologin kritiserade han för dess skadliga klasskamp. Så inte har det funnits ngn socialism där inte.
Nähä, då var inte den östeuropeiska, stalinistiska och maoistiska socialismen någon socialism heller. Det finns och fanns alltså ingen realsocialism någonstans. Och följaktligen har vi inga problem med det. Det är bara att säga till vanligt folk och till borgarna att där det gick snett var det ingen socialism. Det köper de säkert. Begreppet socialism är alltså rent och obesmittat – inget problem alls för vänstern. Så genialt! Varför har inte jag tänkt på det?
Skärp dig. Det var avarter av socialism. Precis som Kuba. Med länderna i Afrika och Libyen är det nåt helt annat. Det finns, med undantag av Tanzania möjligtvis, ingenting i Libyen, Zimbabwe etc som skulle kunna gör att man kallar det socialism.
Analyser först, klistra etikett sen. Inte klistra etikett utan analys.
Anti-imperialism, statligt ägande, folkmaksideologi, jordreformer, planekonomi, lokalt självstyre, tendenser till socialistisk enpartistat, revolutionär kamp, allianser med socialistblocket, förstatligande, kooperativisering, socialistisk propaganda och samhällssyn, marxist-leninistiskt språkbruk. Visst finns det socialistiska tendenser.
Jag ser det som att det funnits tre vägar till socialismen som alla misslyckats, ”kommunismen”, socialdemokratin och Tredje-världen-socialismen (arabisk, afrikansk, asiatisk, militär, byråkratisk). Alla har lett till elitpartier och nya överklasser i statlig eller blandekonomisk form. Ingen har lett till jämlikhet i makt och resurser, till folkmakt.
Folkmaten har bra funnits fläckvis som Pariskommunen, de första sovjeterna etcetera.
Blanda inte in de orden med Libyen bara. Redan i sitt första tal förklarade sig Khaddafi mot kommunismen.
Ja, men jag pratar ju om tre misslyckade vägar till socialism. Khadaffis islamiska socialism (se nätet) sades vara en tredje väg mellan kapitalism (inklusive socialdemokrati antar jag) och öst-kommunism (men som i socialdemokrati och ”kommunism” = realsocialism var det eliten som styrde, inte folket)
Ett liknande sätt att tänka fanns bland en del indianer i Bolivia. Man tog avstånd från de båda främmande, importerade, västerländska och materialistiska tvillingideologierna kapitalism och kommunism, och förespråkade istället andinsk socialism, med rötter i indiansk andlighet och inkariket.
Men Khaddafis väg till socialism finns inte och har aldrig funnits. Det är ditt eller nån annans påhitt.
Hans, en ”tredje väg” som motsätter sig all form av klasskamp har vare sig med vänster, kommunism eller socialism att göra. Även om en del ville tro det.
Och i praktiken urartade ju både ”realsocialismen” och socialdemokratin tidigt, varefter deras vägar till socialismen inte heller har funnits. Deras vänsterprat var deras påhitt, en fernissa på deras acceptans och byggande av ett nytt klassamhälle.
På nätet kan man läsa om islamisk socialism. Det fins ju även kristen socialism. Socialismens rötter finns i kristendomen, i religionen.
Du är inte seriös. Man analyserar ett samhälle eller idéer. Kollar om det på något sätt kan vara vänster eller syfta till socialism. Om man åberopar socialistiska idéer eller inte osv. När det gälelr Khaddafi kan en sådan analys bara komma fram till att det inte har något med socialism överhuvudtaget att göra. Oavsett vad Khaddafi av populistiska skäl en gång valde att kalla det. Att kalla Khaddafis islam för socialism är ungefär lika dumt som att kalla nazism för socialism eftersom det heter nationalsocialism. Inga jämförelser i övrigt.
Ja? Men inte har det ngt med Khaddafi att göra. Han motsatte sig som sagt det som gör socialism till socialism.
Det beror på hur man definierar. Jag ser inte klasskamp (metoden) som kärnpunkten i socialismen utan tanken på jämlikhet och rättvisa i makt och resurser (målet). Den tanken finns i kristendom och islam i någon form.
Och den fanns i Khadaffis folkmaktsideologi – i teorin men inte i praktiken. Men så var och är ju förhållandet med östsocialismen, stalinismen, maoismen, annan tredjevärldensocialism och socialdemokratin också. Prat om folket, men en ny elit som gynnas.