Eller ska man ska man kanske fråga om det behövs en effektivare polis. Om man ställer den senare så bör man kanske fundera på hur man mäter polisens effektivitet egentligen. Är ett generellt mått på uppklarandeprocent en bra mätare? Är en minskad brottslighet en vettig mätare? Har minskad brottslighet överhuvudtaget något med fler poliser att göra eller md polisen effektivitet och organisation att göra. Svaren på de frågorna är faktiskt inte självklara. Svaren beror dessutom delvis på vilka mål man satt upp och dessutom på hur polisen faktiskt arbetar. SÅ här skriver man i en rapport från Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO):
I rapporten kritiseras dels vissa av de mål som formuleras för polisverksamhet på central och lokal nivå, dels de mått som används för att granska uppfyllelsen av dessa mål. I synnerhet
kritiseras användningen av antalet polisanmälda brott som en indikator på hur framgångsrik polisen är i sin främsta uppgift, nämligen att förebygga brott. Huvudproblemet med att använda statistik om anmälda brott är att dessa ofta är dåliga indikatorer både på brottslighetens omfattning och på dess förändring över tid. Vidare saknas det vanligen möjligheter att på ett enkelt sätt fastställa ett kausalt samband mellan variationer i brottslighet och olika polisiära insatser. Brottsnivån påverkas även av faktorer som inte har med polisens insatser att göra. Det är inte möjligt att bedöma i vilken grad det är polisens arbete eller andra faktorer som påverkar brottsnivån såvida inte dessa andra faktorer hålls under kontroll. Vidare är det ofta så att nya polismetoder och extra insatser i ett område har föregåtts av en ökning av brottsligheten i detta område. Det är vid en utvärdering av nya metoder och insatser viktigt att hålla isär vad som vid en nedgång av brottsligheten beror på polisens insats och vad som är en naturlig återgång, s.k. regression to the mean, till en mer normal brottsnivå som hade skett oavsett hur polisen arbetar i området.I rapporten kritiseras även en del andra kvantitativa mål för polisverksamheten så som t.ex. antalet s.k. utandningsprov som varje polismyndighet ska genomföra årligen. Dessa alkoholutandningsprover har som syfte att förebygga rattfylleribrott och i sin förlängning minska antalet skador och dödsfall i trafiken. Utandningsprover är alltså egentligen ett medel och inte ett mål. Det kan finnas andra mera effektiva och mindre kostsamma medel att uppnå dessa mål. Att antalet utandningsprover för varje polismyndighet bestäms på central nivå kan i praktiken leda till en minskad effektivitet i strävan efter det överordnade målet att rädda liv och hälsa. Att mekaniskt hålla sig till en och samma brottsförebyggande metod trots olika lokala förutsättningar kan leda till minskad effektivitet, slentrianmässig användning och i värsta fall fusk.
Andra mått på effektivitet så som t.ex. olika mått på brottsuppklaringen kan användas som ett av flera sätt att mäta effektiviteten på polisens brottsutredande verksamhet. Det är dock nödvändigt att dessa mått används på ett genomtänkt sätt, kombineras med andra mått och att användarna är medvetna om de problem som är förenade med dessa. Samma gäller även s.k. trygghetsundersökningar och nöjdhetsindex som används för att mäta allmänhetens tillfredsställelse med polisens service. I rapporten föreslås också en del mått för att mäta de enskilda polisernas och polisenheternas prestationer i relation till
verksamhetens mål.
Vid en läsning av rapporten framgår det att det är nästan stört omöjligt att på ett bar sätt mäta och värdera polisen verksamhet i förhållande till brottsligheten. I vissa fall kan polisens egen aktivitet leda till ökad anmäld brottslighet. Det är exempelvis fallet med narkotikabrott och om polisen fokuserar mycket hårt på en viss plats:
Det är alltså mycket problematiskt att använda information om variationer i antalet anmälda brott som indikator på förändringar av faktiska brottsnivåer. Variationer i antalet brott som anmäls till polisen kan bero på faktorer som t.ex. benägenheten att göra en anmälan, lagändringar, demografiska faktorer och liknande. En annan faktor som påverkar antalet brottsanmälningar i hög grad är polisens eget arbete. För att ta ett exempel så kan en ökad polisnärvaro i områden där det ofta begås brott, så kallade hot spots (Weisburds & Telep, 2010), leda till en samtidig minskning av antalet faktiska brott och ökning av antalet av polisen registrerade brott. Detta är fallet inte minst när det gäller förhindrande av misshandel på offentliga platser, vilket ovan beskrivs som ett av polisens centrala verksamhetsmål. Eftersom ett annat av polisens mål är att öka närvaron på platser med hög brottsfrekvens så borde vanligen denna ökade närvaro leda till att fler fall av misshandel utomhus upptäcks och registreras. Målet att minska antalet anmälda misshandelsbrott utomhus står följaktligen i direkt konflikt med målet att öka polisnärvaron.
I förlängningen innebär ju detta att fler poliser varken behöver innebär minskad brottslighet eller högre effektivitet hos polisen. Problemet är både hur man mäter brottsligheten och hur man kan fastställa brottslighetens relation till polisens arbete. Anmälda brott och andelen uppklarade brott (relaterar ju till antalet anmälda brott) är därmed helt meningslösa som mått på polisens effektivitet. Men det är dessa mått som i allmänhet används. Idag finns helt enkelt inget sätt att förstå varför brottsligheten minskar. Ingen vet om det har med effektivare polis att göra eller med det faktum att vi fått fler poliser. Brottsligheten minskar dessutom i hela västvärlden, oavsett vilken status polisen har, om det är hårda straff eller låga straff osv.
Säkert är dock en sak. Det har definitivt inget med den uppfattning som några moderater för fram i SVD, att polisen blivit mindre effektiv på grund av dålig organisation, strukturell röra. Det kanske inte ens är så. Eller så är det så. Ingen vet egentligen. Därmed kan dock inte heller lösningen på ett problem som inte finns, ökande brottslighet, heta nationell polis eller fler poliser. Det kanske inte ens skulle vara bra. I vilket fall som helst behövs det inte. Det är dock möjligt att polisen blivit mindre effektiv, men det tycks ju inte spela nån roll eftersom brottsligheten minskar ändå. Fast kanske borde vi ha färre poliser då. av rent ekonomiska skäl. De tycks ju inte behövas. Faktum är att ingen vet om polisen är effektiv eller inte, om nationell polis skulle var bättre eller inte.
Internationella studier visar dock på en sak som kan vara relevant i detta sammanhang, fler poliser ute på gatan minskar brottsligheten. Det förebygger brott. Men då ska de vara ute på de tider brott begås. Kvällen och natten. På dagtid behövs inte så många poliser och på kontoret gör de begränsad nytta vad det gäller att minska brottsligheten.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Brottslighet, Nationell polis, Effektivitet, Poliser, Anmälda brott, Uppklarningsprocent, Uppklarade brott, Polisen, Brott, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Intressant resonemang, instämmer i din analys.
Tack för intressant blogg.
I glesbygdslänen har hela rättsväsendet lagt sig platt för den ekonomiska brottsligheten polisen sysslar endast med småaktigheter som ej är brott ex lite omhändertagande av bort sprungna djur som glesbygdsborna vill ha hjälp att hitta .Poliser som ej vågar ta tag i den grova brottsligheten bör söka nytt jobb. Har egna erfarenheter och kommer aldrig mer att ha förtroende för dem, meningslöst att vända sig till dem.eftersom de halkat in på fel sida om lagen och sitter endast och väntar på pension..
Håller med om problematiken om att avläsa polisens effektivitet. Jag har hört många poliser uttala sig om framgångsrikt polisarbete och att detta arbete ensamt skulle vara orsaken till att en viss brottslighet minskat. Då har man inte förstått att fler faktorer samspelar. Och när det gäller Lillbettans kommentar om glesbygdspolisen så säger jag att polisen i glesbygd inte alls har förutsättningar att lyckas när det gäller ”specialbrottslighet” tex bedrägerier på nätet. Kompetens saknas bla. Flera organisationsförändringar inom Polisen har undan för undan reducerat glesbygdspolisens ansvarsområden till att i stort sett bara hantera bortsprungna hundar och katter, -precis som du är inne på själv. Även om alla personer har ett eget ansvar så kan man inte bortse från att organisationen och vad som beslutas där påverkar yrkesindividen och dennes motivation för arbetet.