Man har ju lärt sig att värmlänningar är gemytliga och trevliga, dialekten är käck.och även om de har det svårt så hittar de på lösningar. Lite dumma och korkade är de visserligen, men det ordnar sig alltid till slut. Frågan är om den bilden verkligen stämmer, elaka och korkade verkar vara epitet som mer stämmer än goda och glada. I alla fall om vi ska döma av det senaste dygnets värmländska nyheter.
Praktexemplaret på inskränkt, elak och korkad värmlänning verkar den man som överföll några bär- och svampplockare vara. Först körde han på deras bil med sin bil, han försökte köra på dem och sen bogserade han bort deras bil med en lastbil. Enligt egen utsago har han dock inte gjort något som helst fel eller betett sig konstigt på nåt sätt.Kanske är det normalt i Värmland att försöka köra över folk och försöka förstöra deras bil ochs en släpa bort den? I en göteborgares ögon förefaller det hela dock vara något knäppt.
Sen har vi förstås den unga kvinna beväpnad med en kniv som jagade en man i Säffle. Måhända hade hon en vettig anledning till det men det verkar ändå vara lite överilat. I all fall verkar hon inte ha varit speciellt go och glad.
Jag antar vidare att de handlar om glada och goa värmlänningar när 20 medlemmar ur ett mc-gäng, närmare bestämt Bandidos MC samlas för att ha lite småroligt. Förmodligen innebär detta i Värmland att man går ut och spöar upp folk man inte gillar. Glatt och gott helt enkelt. Eller? Anledningen till den festliga samlingen tycks ha varit att några andra glada och goa värmlänningar med västar i rött och vitt istället för rött och gult gett en i Bandidos stryk. Hells Angels MC är ju också ett namn som kanske inte ger intryck av att representera nåt glatt och gott, utan mera nåt elakt och ont får man väl säga. som ger
Inte heller verkar den man som stal postnycklar och postbilar vara så glad och go, utan mer ett exempel på det som mer verkar vara värmlänningens sanna karaktärsdrag, lätt korkad, lite småelak och utan alla hästar hemma.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Värmland, Svampplockare, Bärplockare, Överfall, Bandidos MC, Hells Angels MC, Misshandel, Kniv, Postbilsstöld, Värmlänningar, Karlstad, Säffle, Munkfors, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Nej det är helt rätt, Värmlänningarna är inte alls som ryktet säger i Göteborg, goa, man skulle nästan kunna kalla dem en lantras. Själv har jag rötter i Jösse härad, numera med det betydligt sämre klingande namnet Arvika Tingslag. Här påstår ryktet redan på 1800-talet att man var glad i festandet men inte så mycket i att arbeta. Men Arvikaverken lyckades i konkurrens med USA behålla dumpertillverkningen i kraft av pålitlig och kvalificerad arbetskraft. Termiaverken i Arvika är också en ledande industri. När kungen kom och invigde deras nya avancerade värmepumpfabrik klagade lördagsmagasinet av min lokaltidning Kristianstadsbladet på saken, något så töntigt att inviga när det fanns så mycket intressantare saker i världen som att åka till New York tyckte de trendiga unga redaktörerna.
Värmlands särprägel bottnar i en snabbindustrialisering på 1600-talet tillsammans med svedjebruket som östra rikshalvans ditsända använde i finnskogarna. Drag av detta finns förstås på andra håll men är särskilt dominerande här, bruket står centralt tillsammans med småbrukarna, inte adeln eller borgerskapet i staden. De företag som växte fram var länge de äldsta i världen med Billerud och Uddeholm i spetsen. Men idag har alla huvudkontoren flyttat ut trots att Värmland är Sveriges skogsrikaste landskap och en naturresurs som Sverige i övrigt i hög grad lutar sig mot. Närheten till Norge eller rättare sagt Oslo påverkade också en hel del särskilt i Västvärmland, ett under lång tid mer frisinnat och mer demokratisk land än det konservativa Sverige.
Ur detta föddes sådant som Gustav Fröding och Selma Lagerlöf, Fröding från Jösse härad (dans bort i vägen ligger i Mangskog) och Selma påstås ha fått sin berättartradition från farmor som var hustru åt prästen i Arvika landsförsamling. Herrgårdarna vid bruken var kulturella samlingsplatser.
I Arvika är kulturen jämfört med både Stockholm och Kristianstadsslätten betydligt folkligare. Överheten tas ner på jorden med ett ständigt berättande. Jag trodde detta var en myt jag bar på men när jag kom med tåg till Charlottenberg för några år sedan märkte jag plötsligt hur tåget översvämmades av folk som pratade med varandra a la Göteborgs spårvagnar i sina bästa stunder. Bortom Karlstad tynade det bort. På Jan Danielssons begravning här där han bodde i Vittskövle på Kristianstadsslätten, – naturprataren i radion född av småbrukare i Jösse härad, – kom hela samhällseliten med hälsningar från rikspolisen, Gorbatchov, det närliggande slottet som han en gång legat i fejd med då han var FNL-are, vetenskapens herrar etc. Man berömde honom för hans arbete i Linnés anda. Sinnet rann till på mig inför denna försköning av verkligheten och förklenandet av en upprorsman inte minst mot hela den miljöexploaterande syn som svenska staten med Linné som banbrytare stått för. Tillsammans med Bengt Berg lyckades vi göra ett värmländskt uppror i det finna sällskapet där egentligen alla tal gjorts upp på förhand. Värmlandssången blev ingången och sen kunde jag inte hålla mig utan berättade om Jösse härad. Jag markerade att Danielsson inte alls arbetat i Linnes anda utan mot den och att det fanns en kulturell skillnad. Och det var den att på Kristianstadsslätten rådde mer underdånighet och statusskillnader. I Jösse härad var man däremot emot ÖVERHETA. De drogs ner på jorden. I slutet av 1800-talet kom fina konstnärer och bosatte sig i Arvika. De hade behov av hantverkare som hjälpte dem och dessa blev ibland inbjudna till deras fester. En av dem var Elis i Taserud som idag står staty på torget. Jag berättade historien om en av kalasen Elis hade varit med på. Där hade det talats mycket om Rivieran, det rätta turistmålet för fint folk på den tiden. Elis svarade på det myckna talet om Rivieran med riv i eran ni som river jag i min.
Din bloggpost visar på hur vänstern med sin urbana snedvridning och förakt för landsbygden är självgoda och isolerade. Klasskampen idag är värre på landsbygden en kanske någon annan stans då det på alltfler hålls saknas all framtid, barnen flyttar och ingen blir kvar och upprättandet av ett nytt statarsystem eller rena maffiaorganisering av närmast slavliknande förhållande inom bärplockningen gör samhällsutvecklingen svår att förstå. Den typ av slentrianmässigt folkförakt som din bloggpost uttrycker är inte go, den är ett tecken på en vänster i förfall som alltmer domineras av storstadens kommentarsgeneraler för massrörelser som inte existerar.
Jag säger bara en sak: Axel Danielsson,
(uppvuxen vid Glafsfjorden i Sölje inte långt från Arvika.)
Tord – du är bäst. Tack för din kommentar. Mycket intressant och bra. Men du har nog tagit min bloggpost på lite för mycket allvar. Jag kan skriva en exakt likadan om göteborgare och har gjort det. Men framförallt har jag skrivit ett par om smålänningar (sök på Tranås eller Vetlanda). Och så glömmer du bort att jag är från landet. en landsända där kvinnorna gick i hijab när jag var liten och där religionen fortfarande styr folk i både radikal (flyktingfrågan) och reaktionär (jämställdhet) riktning beroende på fråga,