Plomgren – korrupta handelsmän och politiker

Borgaren och linkrämaren Anders Plomgren (-1714) och Margareta L’Eclaire fick två framgångsrika söner, Anders Plomgren (1700-66) och Thomas Plomgren (1702-54).

Anders Plomgren den yngre erhöll tillsammans med Carl Broman d,y. (1703-84) från det Grillska handelshuset samt föregående oktrojs direktörer privilegium för Ostindiska kompaniets andra oktroj år 1746. Detta efter hård konkurrens med handelshuset A & J Arwedsson. Carl Broman d.y. var i likhet med Anders Plomgren direktör i Ostindiska kompaniet 1746-66 och dessutom landshövding i Älvsborgs län. Carl Broman d.y. var gift med Antoinetta Maria Stjerncrona, dotter till Peter Stjerncrona (innan adlandet år 1719 Peter Welt) och Elisabeth Amija (1692-1719), dotter till en framgångsrik affärsman i Göteborg, David Amija (II) (1652-1706)  och Elisabeth von Saveland. David Amija var därmed svåger till Sebastian Tham (1666-1729).

Anders Plomgren började som 16-åring i Sahlgrenska handelsfirman i Göteborg och gifte senare in sig i den förmögna grosshandlar- och bruksägarsläkten Clason, närmare bestämt med Anna Catharina Clason (1708-34). De hade dottern Anna Margareta Plomgren som lät sig 1758 bortrövas av Fredrik Horn av Åminne, som hörde till Gustaf III:s intima krets. Men han kom senare i onåd och blev satt i häkte på grund av sin opålitlighet. Anders Plomgren gifte sen om sig med Margaretha Björkman (också tillhörande handelsmannaeliten i Stockholm) och de fick sonen Carl Anders Plomgren.

Han var mycket intresserad av sjöfart och bildade tillsammans med sin yngre bror Thomas Plomgren handels- och rederiföretaget Anders & Thomas Plomgren år 1725. Handelshuset var bland de tio största exportföretagen i Stockholm och inom järnexport intog firman en femte plats. Sin på sikt mest betydelsefulla insats gjorde han på sjöförsäkringens område genom sin medverkan till upprättande av ett privat svenskt sjöassuranskontor vilket han blev direktör år 1750. Han var också mycket verksam inom kommunalpolitiken, en synnerligen målmedveten företrädare för hattarnas ekonomiska politik och helt i linje med grosshandlarnas, manufakturidkarnas och redarnas intressen.

Förutom att han hade intressen i Ostindiska Kompaniet så var Anders Plomgren också engagerad i Levantiska kompaniet som fanns mellan 1738 och 1756. Detta kompani blev inte på något sätt lika framgångsrikt och lönsamt som Ostindiska kompaniet och blev därför mycket korlivat.

Godset Huvdusta i nuvarande Solna köptes av Anders Plomgren år 1750 och den nuvarande byggnaden som kallas Huvudsta gamla slott uppfördes av honom på 1750-talet. Han införskaffade ytterligare gårdar i området, Ahlby, Hufvudsta, Dufvebol, Rinkeby och Kälvesta.  De blev 1761 ett fidekommiss med Hufvudsta som huvudgård. Traditionen säger att det var i detta hus som greve Claes Horn tillsammans med Jacob Anckarström, Adolph Ribbing och Carl Fredrik Pechlin 1792 planerade mordet på Gustaf III. Claes Horn var son till Anna Margareta Horn af Åminne, dotter till Anders Plomgren. Han hade fått ärva Huvudsta, då Carl Anders hade flytt till Amerika. Efter mordet på Gustaf III flydde Claes Horn med delar av sin familj till Danmark. Hans fru och sonen Claes Fredrik Horn stannade kvar. Den senare övertog godset som ettåring och sålde det år 1817 (fideikommisset upphörde också) till Johan Wibom vars släkt fortfarande äger det, men huvudelen av marken är såld.

Anders Plomgrens son Carl Anders Plomgren (1750-?) adlades år 1770 med namnet Plommenfelt. Han fick anställning hos hertig Karl, blev ceremonimästare år 1778, men fick sluta år 1780 då han var involverad i den Plomgrenska firmans konkurs som skedde 1779. En process inleddes då mot honom och mot svågern Fredric Horn. 1782 dömdes han till döden för majestätsbrott då han författat en nidskrift mot kungen, men han hann fly från landet. Carl Anders Plommenfelt dog förmodligen i USA, okänt vilket år.

Thomas Plomgren fick vid 14 års ålder måste han avbryta studierna för att biträda modern, som efter faderns död fortsatte dennes rörelse. Han började 1719 arbeta på ett köpmanskontor i Königsberg och öppnade 1725 egen grosshandelsaffär i Stockholm tillsammans med sin bror Anders Plomgren.

Han valdes till ledamot av alla riksdagar från och med 1738 till och med 1751 som representan för Stockholms borgare. Han var anhängare av hattpartiet. Vid 1738 års riksdag åtog han sig att tillsammans med Gustaf Kierman att mot en viss penningsumma skaffa det franska partiet (hattarna) övervikt inom borgarståndet och höll ord. Även vid följande riksdagar var Thomas Plomgren en av de verksammaste mellanhänderna för mutväsende och korruption, bland annat tillsammans med svärsonen Carl Fredric Pechlin. 1739 blev Thomas Plomgren bankofullmäktig.

Under riksdagen 1740-1741 arbetade han i sekreta utskottet kraftigt för krigspolitiken och lät sig av detta utskott belönas med åtskilliga förmånliga affärsuppdrag, till exempel att dra in de franska subsidierna. Under riksdagen 1742-1743, då hattarnas välde vacklade, miste han detta förtroende, höll på att råka illa ut för ett försök att sprida en hemlig instruktion till Englands sändebud i Sverige och kom i häftig strid med grosshandlaren Kristofer Springer, som ville förmå Stockholms borgerskap att beröva honom riksdagsmannaskapet, i samband med Principalatsstriden (striden gällde en slags folklig vetorätt kring riksdagens beslut).

Med hattarna befäste Plomgren sin ställning under riksdagen 1746-1747, och han blev nu en av deltagarna i det bolag, som 1747 under namn av växelkontor, på för statsverket betungande villkor, åtog sig att genom konstlade medel höja bankosedlarnas värde. Samma år blev han även fullmäktig i  Jernkontoret, kommerseråd och handelsborgmästare i Stockholm. Vid riksdagen 1751-1752 valdes han till talman i borgarståndet. Vid Adolf Fredriks kröning (1751) adlades hans barn under namnet von Plomgren. Thomas Plomgren efterlämnade vid sin död en stor förmögenhet.

Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det hela till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff.  Thomas Plomgren (1702-54) som ju varit en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge. Herman Petersen (1713-65) dog under processens gång och fick inget straff. Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år, Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter, Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri (Johan Henrik) Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff.

1748 inköpte Thomas Plomgren tillsammans med Johan Henrik Lefebure Storebro Bruk i Småland. 1756 övertogs bruket av Carl Fredrik Pechlin som i sin tur upphörde som ägare år 1786.

Thomas Plomgrens son Carl Fedrik von Plomgren var innehavare av Måstena fideikomiss, var far till Peter von Plomgren (1770-1848) från vilken alla nu levande människör med namnet von Plomgren härstammar. Måstena hade inköpts av Thomas Plomgren från Erland Broman (1704-57), bror till Carl Broman d.y. år 1755 och blev samma år fideikommiss. Godset är fortfarande i släktens ägo. Fideikommisset upphörde dock 1975. Även Erland Broman var en av de korrupta fifflare och politiker (och brudfixare åt kungen, en slags dåtida Christer Gustafsson kan man kanske säga) som hanterade mutor, köpte röster och stöd  tillsammans med bl.a. Thomas Plomgren och Carl Fredrich Pechlin. Thomas Plomgren var gift med rådmansdottern Birgitta Christina Funck (1702-1757) från Västerås.

Anna Christina Plomgren (1727-88), dotter till Thomas Plomgren, var gift med ovan nämnde Carl Fredrik Pechlin (1720-96), en av de sammansvurna kungamördarna. Thomas Plomgrens andra dotter, Maria Charlotta Plomgren (1735-93) var sin tur gift med Carl Hierta (1719-93),  och en tredje, Hedvig Sofia Plomgren (1734-80) med  John Jennings (1729-73). Affärsmannen Robert Finlay (1719-85), kompanjon med John Jennings och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 till sin död, var var gift med en fjärde dotter, Elisabeth Plomgren (1728-99). En del sajter på nätet kallar döttrarna för von Plomgren i efternamn, men det kan inte vara korrekt. Kvinnor kunde vad jag förstår inte bli adlade och deras far var inte adlad utan hette bara Plomgren. Rimligen hette döttrarna därför också bara Plomgren.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Plomgren, Thomas Plomgren, Anders Plomgren, Växelkontor, Anna-Christina Plomgren, Carl-Fredric Pechlin, John Jennings, Robert Finlay, Ostindiska kompaniet, Fredric Horn, Carl Anders Plommenfelt, von Plomgren, Hattarna, Sekreta utskottet, Huvudsta, Adolph Ribbing, Jacob Anckarström, Claes Horn, Gustaf III, Mordet på Gustaf III, Sahlgren, Carl Broman, Ekonomi, Historia, Stockholm, Göteborg

Tags: Plomgren, Thomas Plomgren, Anders Plomgren, Växelkontor, Anna-Christina Plomgren, Carl-Fredric Pechlin, John Jennings, Robert Finlay, Ostindiska kompaniet, Fredric Horn, Carl Anders Plommenfelt, von Plomgren, Hattarna, Sekreta utskottet, Huvudsta, Adolph Ribbing, Jacob Anckarström, Claes Horn, Gustaf III, Mordet på Gustaf III, Sahlgren, Carl Broman, Ekonomi, Historia, Stockholm, Göteborg

Powered by Qumana