Boktips
History of the Inca Realm
María Rostworowski de Diez Canseco
Cambridge University Press
Inkaimperialism
Ett gigantiskt samhällsingenjörsmässigt socialt fullskaleexperiment blev resultatet av att Gamla och Nya världen utvecklades isolerade från varandra. Desto mer anmärkningsvärt att östra och västra klothalvan ur sina respektive småskaliga jämlika jägarsamhällen båda utvecklade storskaliga ojämlika jordbruksimperier. Klassamhället växte fram ur maktcentraliseringen (och den vertikala arbetsdelningen).
Så var fallet även med det upphaussade inkariket i Sydamerika, vars historiska, politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och etniska förhållanden skickligt dissekeras i denna faktabok av en kvinnlig peruansk etnohistoriker. Den är långt från romantisering av indianer som ädla vildar, och inkariket Tawantinsuyo – de fyra hörnens rike – som ett utopiskt socialistiskt välfärdssamhälle (även om det ligger ett stänk av sanning i det senare).
Som volontär i den bolivianska indianrörelsen påverkades även jag av skönmålningen av inkaväldet. Dessa känslor närdes av lidandet under 500 år av vit imperialism, förtryck, utsugning och rasism. Dels 300 år av spansk kolonialism, dels 200 år av en lika brutal ”självständig” vitminoritär apartheidregim. Yttre kolonialism följt av inre kolonialism riktad mot den indianska befolkningsmajoriteten.
I själva verket var inkariket ett rått klassamhälle med en aggressiv imperialistisk politik gentemot de makroetniska indiangrupper man erövrade eller med hot och löften tvingade till underkastelse under Cuzco (huvudstaden). Det snabbt expanderande imperiet skakades av ständiga etno-folkliga revolter (som aymaras i Bolivia) och söndrande internelitära inbördesstrider. Inkas egna svagheter bidrog till den snabba spanska ockupationen.
Inkariket hade varken pengar eller marknader, och bara en mindre grad av privat ägande. Ekonomin byggde på ömsesidigt varuutbyte, kommunalt arbete, statligt ägande och central planering. Inom ramen för överklasstyre och stormaktsvälde var man förvånansvärt effektiva samhällsorganisatörer. Socialism var det inte, men faktiskt ganska likt den gamla östliga byråkratiska realsocialismen (min kommentar).
Det mångkulturella inkariket gynnade imperiespråket quechua och solkulten ovanför de regionala språken och troskulterna. Men någon gemensam inkaandinsk identitet/lojalitet/
Den saknade nationella enheten blev det indianska kejsardömets undergång då missnöjda makroetniska indiangrupper allierade sig med de spanska erövrarna för att återfå sin frihet. Först när det var för sent insåg man att man hoppat ur askan i elden – till ett värre förtryck under européerna. Då började den än idag existerande nostalgin för inkariket att växa fram.
Hans Norebrink
Läs mer: Dannyreviews,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Inka, Inkariket, Quechua, Aymara, Cuzco, Tawantinsuyo, Sydamerika, Kultur, Böcker, Bolivia, Peru, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.