De mångkulturella vikingarna

Boktips
Boken om vikingarna
Catharina Ingelman-Sundberg
Prisma

De mångkulturella vikingarna

Nyligen ”vallfärdade” jag till Svearikets vagga. Gamla Uppsala. Helgö. Birka/Adelsö. Sigtuna. Uppsala/Stockholm. På Björkö sa guiderna att besökande invandrarungdomar blir positivt överraskade av Birka: En kvinnoring med Allah inristat. Hundratals arabiska mynt i jorden. Ädla metaller från vikingarnas handelsutbyte med det muslimska Mellanöstern.

Visst. Vikingarna var aggressiva, krigiska och imperialistiska. Det bör varken förnekas eller glorifieras. Nationalromantiska halvlögner skapar bara misstro mellan grannfolk. Men machobilden av vikingarna är bara en sida av sanningen. Det finns andra mer spännande aspekter att lyfta fram om våra förfäder.

Det visar prisbelönta historikern, författaren och journalisten Catharina Ingelman-Sundberg med sin gedigna, väldokumenterade, populärt hållna och mycket vackert illustrerade Boken om vikingarna. Som betonar de gamla nordbornas fredliga sidor. Lyfter fram handel och utländska bosättningar. Använder nya arkeologiska fynd från Ukraina och Ryssland. Betonar upptäcktsfärder i väst och svea/rus-slaviska statsbildningar i öst.

Vikingarna var minst av allt de trångsynta nationalister nazisterna inbillar sig. De var kosmopoliter öppna för utländska impulser. I sann EU-anda förmedlade de pengar, varor, arbetskraft och idéer över alla gränser. Över Atlanten till Nordamerika med dess skrälingar (indianer). Längs Västeuropas kuster till Nordafrika. Via Rysslands mäktiga floder till Västasien.

De var inte alls några rasmedvetna ”arier”. Tvärtom bosatte sig många utomlands och lät sig assimileras av sina nya hemländer. De sålde blåmän (svarta slavar) i Europa och germanska trälar i Konstantinopel och Bagdad. I motsats till vad faktaförnekande och historieförfalskande rasister tror, bidrog alltså vikingarna tidigt till den sedan länge pågående processen av rasblandning i världen (”rena” raser hör historien till – om de någonsin funnits).

I Hitlers lära är även slaverna ”undermänniskor”. Men vikingarna från Sverige, ruserna, samarbetade länge med slaverna i skapandet av Ukraina och Ryssland. Slaver bosatte sig i Birka. Den nya nationen Sveriges förste kung, Olof Skötkonung, gifte sig med en slavisk prinsessa.

Precis som med svenska fanan är det dags att rycka vikingavurmen ur rashetsarnas händer. Speciellt som vikingakvinnan var stark och självständig – ingen mesig fascistisk Gretchenhemmafru. Och särskilt som vikingarna var jämlika snarare än ledarstyrda. Demokrater snarare än kungadominerade.

Nazisterna och vit makt-musikrörelsen (med sin ”negerrock”) har alltså fått allt om bakfoten när de lyfter fram vikingar och germaner. Som Ingelman-Sundberg visar förvånade dessa sin samtid med sin decentraliserade bonde- och tingsdemokrati. Snarare har den starka demokratiska traditionen i norra Europa sina rötter i den vikingatida och urgermanska folkmaktstraditionen.

Samtidigt var det i slutet av vikingatiden för tusen år sedan som det svenska riket började skapas. Med Olof Skötkonungs dop i västgötska Husaby källa som symbolisk startpunkt. Men detta skedde i kamp mot de inhemska vikingarnas asatro och ättegemenskap. Den nya staten kom till med hjälp av impulser från Kontinentaleuropa – med den ursprungligen judiska religionen kristendomen som sammanhållande ideologiskt kitt.

Det är så nationer blir till. Man kan jämföra med individer. Varje person påverkas av andra individer, men tolkar och filtrerar dessa impulser på sitt eget sätt på vägen till att bli en egen unik personlighet. På samma sätt integrerar nationer och kulturer hela tiden idéer och människor från andra folkslag. Så blir det unikt svenska inte vad vi hittar på i isolat. Det blir vårt speciella sätt att tolka och skapa världen.

Boken om vikingarna inspirerar därför till återerövring och återupptäckt av en viktig del av vårt kulturarv. Istället för i splittrande destruktivt syfte kan det historiska minnet av vikingarna användas i enande konstruktivt syfte. I Östersjösamarbetet. I enandet av västra och östra Europa. I arbetet på att dra in europeiska Ryssland i den europeiska gemenskapen. I kampen för att integrera muslimerna i Sverige (Troligen gick enstaka vikingar över till islam, vilket gör den till en tusenårig svensk religion).

Istället för USA-skräpimporten Halloween. Varför inte en höstlig vikingafestival. En svensk oktoberfest. Som firar såväl det svenska som de mångkulturella impulser som byggt upp och bygger upp vårt land. Manifesterande vår urmångkulturella svenskhet. Med plats för både gamla och nya svenskar. Plats för initiativ.

Hans Norebrink

Läs också:

Runor kan ha arabiska rötter
Oden – också från Mellanöstern?
Muslimer i Birka?
Vikingarnas svärdssmide från Iran

Läs mer: Google,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Boken om vikingarna, Catharina Ingelman-Sundberg, Vikingar, Vikingatid, Ryssland, Ukraina, Ruser, Slaver, Muslimer, Nazister, Vit-makt, Folkmakt, Kristendom, Kulturarv, Kultur, Böcker, Historia, Islam, Samhälle, Politik

Köp boken hos Adlibris (CD-bok)