En av de ledande personerna i den ryska Vänsterfronten, ett parti med vänskapliga band till svenska Socialistiska Partiet, har sökt asyl i Sverige. Det handlar om Aleksej Sachnin. Han skriver själv om vänsterns roll i den ryska oppositionen i Internationalen:
När proteströrelsen för fria val uppstod i december 2011, efter avslöjanden om fusk i parlamentsvalet, beskrevs den till största delen i massmedia som en liberal protest, vari kraven på politisk demokrati underförstått avsåg en fortsättning på den liberala ekonomiska politiken. Men den beskrivningen hade lite gemensamt med verkligheten.
Den första storskaliga demonstrationen förbereddes av aktivister runt den antikapitalistiska koalitionsorganisationen Vänsterfronten. De etablerade liberala politikerna fanns över huvud taget inte med när proteströrelsen uppstod, men de försökte snart ta över ledarskapet.
Liberalen Boris Nemtsov, som var vice premiärminister under Jeltsin, la sig i och kom överens med de styrande i Moskva om att flytta den planerade demonstrationen som var tänkt att hållas vid Kreml, till Bolotnajatorget på andra sidan floden.
Detta gjorde han i överenskommelse med makten bakom ryggen på såväl de verkliga organisatörerna som demonstranterna. Och även om polisens insatsgrupper såg till att de regler liberalerna hade kommit överens om med makten följdes, orsakade detta missnöje bland protestdeltagarna.
Så snart de stora massdemonstrationerna började bli vanliga på Moskvas gator, tillkännagav en snäv grupp prestigefyllda etablerade politiker att de hade bildat en ledningsgrupp för protestaktionerna. I den ingick kända, men många gånger långtifrån populära personer, som före detta ministrar, oppositionsledamöter i Duman och journalister. Dessa människor tog på sig ledarrollen. De utsåg datum för nya protestaktioner, stämde av dessa med myndigheterna, sammanställde talarlistor och publicerade manifest i de protesterandes namn.
Trots detta blev det snart tydligt att de tiotusentals moskoviter som deltog i demonstrationerna inte såg de etablerade liberala politikerna som sina representanter.Folkmassan buade ut talare som var starkt förknippade med det styrande etablissemanget, som Putins forne premiärminister Kasianov och finansministern Kudrin, miljardären Prochorov, samt den kända TV-personligheten Ksenija Sobtjak, dotter till Sankt Petersburgs forne guvernör Anatolij Sobtjak, som Putin själv arbetade under i många år.
Som en motvikt till liberalernas lilla stängda ledningsgrupp uppstod ett brett självstyrande organ bland rörelsens gräsrötter som ett gemensamt politiskt forum. Alla som ville fick vara med. Aktivister diskuterade taktik och strategi, vilket politiskt program och vilka krav rörelsen skulle ha.
Aktivistorganisationerna, och bland dessa de socialistiska, blev kärnan i rörelsens struktur. Ganska snart blev det tydligt att de liberala ledarnas ambitioner att styra rörelsen inte skulle hålla, och deras roll tappade betydelse medan aktivisterna längre ner i rörelsen blev mer framträdande.
Undersökningar som gjordes på demonstranternas politiska tillhörighet visar en intressant utveckling. Inledningsvis kunde ungefär hälften av aktivisterna inte specificera sina politiska övertygelser. De benämnde sig helt enkelt som ”demokrater”. Ändå visade det sig, något oväntat, att den andel som sympatiserade med vänstervärderingar var högre än den del som betraktade sig som liberaler. Under loppet av de följande månaderna växte andelen vänsteranhängare, medan den liberala sidan minskade.Men vändpunkten kom våren 2012. Efter att Putin hade segrat i presidentvalet i mars, slutade helt enkelt etablissemangets representanter att delta i proteströrelsen. Såväl kremlvänliga som oppositionella statsvetare förenades i uppfattningen att protesterna ofrånkomligen skulle komma att minska, och medias uppmärksammande av protesterna fick en kraftig nedgång. Det såg ut som om samhället skulle återvända till ett tillstånd av invand passivitet. Men det var under dessa omständigheter som vänstern tog på sig ledarrollen.
Om vänstern under de första månaderna efter protesternas början såg det som sin uppgift att motarbeta elitens försök att ta kontroll över massrörelsen, så trädde vänstern nu fram som den främsta organisatören av kampanjerna.
Vänsterfrontens samordnare Sergej Udaltsov, som myndigheterna upprepade gånger har fängslat för hans aktivism, blev en av de mest populära ledarna för proteströrelsen. Han kom med initiativet att genomföra en protestaktion, ”Miljonernas marsch”, dagen före installationen av Putin på presidentposten den 6 maj.
Knappast någon trodde att vänsterorganisationer och medborgarrättsaktivister skulle lyckas genomföra en stor mobilisering. Skadeglada kremlvänliga medier förutsåg ett för oppositionen förödmjukande fiasko. De liberala befälhavarna drog sig tillbaka då de inte ville dela ansvaret för vad som för dem framstod som ett oundvikligt nederlag.
Men den väldiga demonstrationen som hölls på Bolotnajatorget den 6 maj överträffade alla förväntningar. Mer än hundratusen personer gick ut på Moskvas gator. Därtill gick över hälften av dem i vänsterns block och röda flaggor dominerade i demonstrationen. Polisen skingrade brutalt demonstranterna, ett tiotal blev misshandlade och ett hundratal hamnade i polisarresten.
För den liberala oppositionen blev vänsterns oväntade framgång en chock. En del av dess ledarskap erkände rakt ut att man hellre ville bevara Putins auktoritära styre än att se en möjlig vänstersvängning i landets politik. Den högerliberale politikern Vladimir Milov skrev en uppseendeväckande artikel, ”Hellre Putin än Udaltsov”, som hade ett stort inflytande på den offentliga debatten i Ryssland.
Det var inte bara de liberala bundsförvanterna som lade märke till den radikala vänsterns framgång. Den utvärderades också i Kreml, och mycket snart började de statliga repressiva åtgärderna mot vänstern. De första som polisen arresterade var ett par mindre kända aktivister; några var medlemmar i Vänsterfronten, och de resterande i andra vänsterrörelser.
Enligt uppgifter från deras advokater ska polisen ha krävt av dem falska bevis mot 6 maj-demonstrationernas organisatörer, i första hand mot Sergej Udaltsov. De arresterade vägrade dock att ange sina kamrater.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Aleksej Sachnin, Vänsterfronten, Socialistiska Partiet, Internationalen, Boris Nemtsov, Moskva, Sobtjak, Sergej Udaltsov, Vänstern, Ryssland, Samhälle, Politik
