Det fanns iofs inte bara ett land i Europa där de flesta judar klarade sig utan flera. Naturligtvis klarade sig de flesta judar i de länder som inte ockuperades av tyskarna. Länder som exempelvis Schweiz, Storbritannien och Sverige. Att dessa länder inte var ockuperade av Tyskland var också betydelsefullt och nödvändigt för att judar i ockuperade länder skulle klara sig. För att klara sig underlättade det ju att ha länder och områden dit man kunde fly.
I Italien, Frankrike och Bulgarien klarade sig de flesta judar också. Italien styrdes av Mussolinis fascister som inte ägnade sig åt judeförföljelser på samma sätt som nazisterna, stora delar av Frankrike styrdes av en tyskvänlig och antisemitisk regim som dock inte var nazister och Bulgarien av en med Tyskland allierad regim som inte heller var så extremt judefientlig. I Italien och Frankrike fanns också mycket starka motståndsrörelser vilket säkert också bidrog till att rädda många judar.
Det ockuperade land där flest judar klarade sig var dock Danmark. Där lyckades de flesta judar fly över till Sverige när information om att de skulle samlas ihop och skickas till koncentrationsläger kom ut. Förutsättningarna för flykten var förstås en antinazistiska opinion i Danmark, ett välorganiserad motståndsrörelse och ett fritt Sverige där de flyende kunde tas emot. Men så rosenrött som det enligt en bok som recenseras i SVD var, var det knappast i verkligheten:
Situationen havde ændret sig i 1943 efter en ellers fra besættelsesmagtens side besindig holdning overfor jøderne i Danmark. Nu ændrede situationen sig. Efter ordrer fra Berlin planlagde den tyske rigsbefuldmægtigede i Danmark, Werner Best, at internere de danske jøder natten mellem den 1. til 2. oktober. Det mislykkedes, da planerne var blevet lækket af den tyske skibsfartsattache, G.F. Duckwitz, der stod for en noget mere diplomatisk kurs.
Den danske Fjerde Internationale-gruppe, Revolutionære Socialister, som også Carl Heinrich Petersen var medlem af, kunne i kraft af deres erfaringer med tyske flygtningetransporter bidrage til de nye opgaver med at evakuere danske jøder. Gruppen var central i at tømme det fattige kvarter omkring Adelgade og Borgergade i København for jøder, men også andre steder. Folk her kunne ikke betale de høje priser på transporterne, som der ofte blev krævet. Et par år tidligere havde Revolutionære Socialister i mere generelle formuleringer forholdt sig til jødeevakueringer. I et særnummer af deres blad, Klassekamp, skrev de om vigtigheden af at bekæmpe enhver form for undertrykkelse og forfølgelse af jøder, der havde demokratiske rettigheder som andre i samfundet. Der blev også skelnet mellem den fattige jøde og den kapitalistiske jøde, men bladet slog fast med understreget tekst: ”Det er enhver arbejders pligt at stå enhver jøde bi, hvis det er ham muligt”.
[…]
Men sådan var det ikke for alle. Ikke alle oplevede denne godhed, når de så, hvad der var sket med deres ting og sager. Blot for at nævne, at alt ikke var fryd og gammen for danske jøder i maj 1945 og tiden, der fulgte. Fattige jøder, og dem var der mange af, var ilde stedt – også på grund af den dyre flugt, mange blev nødt til at benytte sig af. Nogle var statsløse jøder. De mødte en kold og afvisende holdning hos de danske myndigheder.
Precis som det är för flyktingar idag kostade det alltså stora pengar att fly. Fattiga hamnade i kläm och fick istället vända sig till politisk organisationer för flykten. Detta medan rika kunde betala till människosmugglare. Bilden som Socialistiska Partiets danska kamrater beskriver av hur det var skiljer sig en del från den mer rosenskimrande som enligt SVD målas upp i Bo Lidegaards bok om flykten till Sverige:
Under dessa septemberveckor steg oron snabbt bland Danmarks judar för att nazisterna skulle sätta den stora razzian i verket, men ovissheten var utbredd och många ville inte tro det värsta. Tidigare än andra insåg Kis Marcus och Poul Hannovers familjer allvaret och de förvandlades över en natt till flyktingar i eget land. De begav sig söderut från Köpenhamn och lyckades ta sig ombord på en kutter som förde dem till säkerheten i Ystad. Adolph Meyer dröjde med att ge sig iväg och fick uppleva hur snaran drogs åt i början av oktober. Efter stora vedermödor kom han småningom över till Höganäs. De stannade kvar i Sverige de sista krigsåren och när de återvände hem 1945 fann de, i likhet med många andra danska judar, att deras egendom hade lämnats orörd.
Om det danska folkets antinazism och solidaritet med judarna är dock i stort sett alla historieskrivare och bedömare överens. Liksom om Sveriges betydelse. Även Lidegaard:
Lidegaard frågar sig varför operationen ur tysk synpunkt blev ett misslyckande. Han lyfter fram nazisternas passivitet och deras farhåga att en alltför hänsynslös insats skulle utlösa häftiga danska protester som i sin tur skulle underminera det som fanns kvar av samarbetspolitik. Dessutom var det avgörande att Sverige så reservationslöst öppnade gränserna för de danska flyktingarna. Men framför allt, betonar han, var flykten möjlig på grund av att den överväldigande majoriteten av det danska folket reagerade starkt på förföljelserna och såg dem som ett brott mot danska grundvärden. Det som ytterst skyddade de danska judarna och förklarar varför så många fick hjälp att fly var följaktligen ”deras landsmäns konsekventa solidaritet”.
Samtidigt ska man inte glömma bort att många skodde sig på flyktingarna. Människosmugglare tog betalt för att föra de judiska flyktingarna över till svensk sida. När judarna återvände till Danmark fick de rika tillbaka sin egendom. Så var det inte för många fattiga.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Judeförföljelsen, Nazister, Werner Best, G.F. Duckwitz, Bo Lidegaard, Revolutionære Socialister, Människosmugglare, Judar, Flyktingar, Danmark, Nazism, Historia, Judendom, Samhälle, Politik
