Boknytt
Och själen blev kropp
Carl Zimmer
Fahrenheit
Medfödd social moral
”Och själen blev kropp – Hur upptäckten av hjärnan förändrade världen” är fenomenalt bra populärvetenskap. Boken skildrar levande den engelska revolutionens 1600-tal, dess lukter och människor, dess politiska och religiösa radikaler och konservativa. Liksom hur insikten började växa fram om hjärn-själ-sambandet. Speciellt skildras läkaren Thomas Willis som grundade neurologin.
Men boken är mer än medicinhistoria. Speciellt sista kapitlet är en verkligen spännande inblick i det senaste i hjärnforskning. Enligt så kallat socialintuitionistiskt tänkande är vår sociala moral en medfödd del i och förmåga av hjärnan. Med magnetkamera kan man se var och hur i hjärnan olika försökspersoner brottas med moraliska dilemman.
Vi föds med moral och socialitet, med en tendens till omsorg om andra. Hur detta konkret utformas avgör kulturen. Känslor och intuition har stor betydelse för moralen, medan mer abstrakta moraliska resonemang avgörs mer förnuftsmässigt. Vår tids moderna distansdödande aktiverar inte på samma sätt våra genetiskt ärvda moralkänslor, som det evolutionärt ursprungliga dödandet med händerna gör.
Hjärnan skildras som ett nätverk av information, som sträcker sig in i andra människors hjärnor. En hopkoppling till ett kollektivt samhälleligt nätverk av hjärnor via tal- och kroppssspråk. Det liknar Thomas Willis samtida samtalspartner Anne Conways tankar om hoppkopplade själar – och påminner om 1800-talsidéer om folken som kollektiva organismer.
Dessa bokens sluttankar har också beröringspunkter med professor Richard Dawkins evolutionsbiologiska bok ”Den förlängda fenotypen”. Den visar hur den individuella organismen (fenotypen) sträcker sig utanför kroppen. Fåglarnas bon, myrornas stackar och apornas verktyg (och det beteende som hör därtill) är förlängningar av kroppen/fenotypen.
Enligt en förlängning av det resonemanget kan människans andliga och materiella kultur och beteende ses som de i samhället förenade kropparnas gemensamma förlängda fenotyper. Det vill säga: vi människor hänger ihop och bildar en slags lös social superorganism.
En liknande slutsats kommer Carl Zimmer fram till i sin mycket spännande bok. Det är ett slag i ansiktet på vår tids atomistiska nyliberala ego-individualism. Detta är verkligen paradoxalt eftersom vänstern och samhällsvetarna ogillar vad de i sin okunnighet kallar reaktionära biologistiska resonemang.
Den framväxande hjärnforskningen och evolutionspsykologin kanske kan komma att visa att vi inte bara genetiskt är i grunden socialmorala individer. Vi är också varandra via de kollektiv vi naturligen samskapar. ”Jag” är både jag och vi på samma gång. Vi är celler i samhällskroppen. Hjärnan är social i sin strävan att via kulturen koppla ihop sig med andra hjärnor.
Därför blir vi sjuka av ensamhet. Därför behöver vi tillhörighet, identitet, samhörighet, gruppmedlemskap, erkännande och bekräftelse av andra. Därför väcker – på gott och ont – etnicitet och nationalism en sådan känslostorm hos människor. Därför behöver dessa gruppkänslobehov inbäddas i politik och samhälle. Att människan är en social varelse är troligen vetenskapligen ett konkret biologiskt faktum.
Hans Norebrink
P.S. Zimmers förslag till personbegrepp har likheter med det man laborerar med inom katolsk teologi och filosofi, vilket i sin tur har rötter till ökenfäderna/ökenmödrarna. Detta personbegrepp har även haft visst genomslag bland svenska kristdemokrater.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Och själen blev kropp, Carl Zimmer, Moral, Social moral, Medicinhistoria, Hjärnan, Förnuft, Genetik, Evolutionspsykologi, Hjärnforskning, Medicin, Biologi, Historia, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.