Tove Lifvendahl svamlar om sånt hon inte vet ett skit om

I SVD svamlar Lifvendahl på om våld, Göteborg 2001 och om att ta avstånd från ditt och datt. Sen jag låg på skolgården på Schillerska under de där otrevliga göteborgsdagarna i Göteborg 2001 när polisen fick spel och gick bärsärkagång har jag haft som målsättning att förändra polisen. Detta eftersom det är det bästa sättet att minska våldet på gatorna mellan poliser och vänsterdemonstranter. Det har lyckats bra där polisen har visat vilja till förändring. Dvs främst Göteborg.

I de två andra stora polisdistrikten där problemen finns (utöver det så finns egentliga problem i tre mindre distrikt också, Södermanland, Östergötland och Västmanland, men de har öht inte varit intresserade)  har höga befäl och många poliser gjort kraftfullt motstånd mot förändringar av hur polisen arbetar i samband med demonstrationer. Vissa ändringar har genomförts, men det har varit långtifrån tillräckligt och med stora problem, inklusive rena sabotage från en del poliser.

I motsats till vad Tove Lifvendahl förfäktar och tror har avståndstagande från våld inte varit en ingrediens i det lyckade arbete mot våld som bedrivits i Göteborg. Snarare tvärsom. I mina förhandlingar och i mina föreläsningar på polisutbildningen i Växjö har jag betonat att jag inte på något sätt tar avstånd från våld för att nå politiska mål. Varken i teorin eller praktiken. Ingen konstig ståndpunkt. Alla politiska partier i riksdagen har samma inställning. De stöder krigföring i främmande länder eller revolutionära grupper i Vänsterpartiets fall.

Istället har jag tydligt talat om att vi inom vänstern inte accepterar nazister på våra gator och om vi får tag på dem så åker de på stryk och blir bortjagade ur stan. Istället har jag deklarerat att om polisen slår oss så slår vi tillbaks. Detta är naturligtvis inte en uppfattning som finns inom hela vänstern, men inom stora delar av vänstern. Men samtidigt har jag visat på hur vi ser våld som en taktisk fråga. Att använda våld i dagens svenska samhälle är inte en framgångsrik väg utan innebär att man fjärmar sig från vanligt folk, innebär att stödet från vanligt folk uteblir. Därför ska våld inte användas förutom i rent självförsvar. Så angriper polisen inte oss så angriper vi inte polisen. Våld för våldets skull är inte heller acceptabelt. Våld är alltid nåt som egentligen inte är bra. Som ska undvikas så mycket det går. Våld skadar dessutom både den som använder det och den som blir utsatt.

Sen 2001 har jag  varit med och arrangerat ett 50-tal demonstrationer, motdemonstrationer, möten etc om rasism och mot rasism plus ett 30-tal andra demonstrationer. Många har varit mycket breda manifestationer, på samma sätt som det kommer att blir i Kärrtorp idag. Vissa har varit mycket stora, uppemot 5 000 personer eller så. Inte vid ett enda av dessa tillfällen har våld mellan polis och demonstranter uppstått. Tendenser har funnits men det hela har kunnat lugnas ner, främst på grund av polisens ändrade agerande som fokuserar på dialog och tålamod. Vid nästan samtliga tillfällen har AFA (finns inte längre i Göteborg så numera är de inte med) och RF deltagit. Det har aldrig varit ett problem. De har alltid respekterat majoritetsbeslut och de regler som överenskommits i olika demonstrationer. Det var inte heller de organisationerna eller några autonoma som var huvudproblemet år 2001. Så är verkligheten.

Tove Lifvendahl skriver om sina egna fantasifoster och vet inte ett skit om varken Göteborg 2001 eller nåt annat hon skriver om.

Glöm inte bort att demonstrera mot rasism.

Intressant?
Mer: SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Tove Lifvendahl, Demonstrationer, Antirasism, Göteborg 2001, Våld, Polisen, Kravaller, Samhälle, Politik