På 30-talet var tongångarna oförsonliga mellan olika socialistiska rörelser. Samma på 70-talet då jag var organiserad kommunist. Jag såg i de Fria Tidningarna exempel på att samma oförsonliga ton existerar i den feministiska rörelsen idag, på 10-talet.
En feminist skriver exempelvis att andra feminister ”sitter på sina vita medelklassrövar” (själv sitter hon på en brun medelklassröv med samma brutala språkbruk). Vad är det för sätt att diskutera med kamrater i samma rörelse? Ska det vinna allmänhetens sympati för feminismen?
Jag ser också i de Fria Tidningarna att många ungdomar vill bekämpa patriarkatet och kapitalismen genom typ aktionsgrupper på två personer som spelar queerfeministisk punk sex gånger. Som kommunalrådet i Fagersta sa (där vänsterpartiet har 56 procent av rösterna): ”Ska man nå majoriteten av befolkningen kanske man främst måste driva de frågor de är intresserade av, inte de man är mest intresserad av själv”. Eller tycker är allmänt kuliga.
Förändring i en demokrati kräver att man får majoriteten med sig. Då måste man FRÄMST driva deras frågor (inte bara). För att få folkets stöd måste man arbeta långsiktigt, kollektivt, stabilt och konsekvent. Inte splittrat i minimala små kampgrupper. Och organisera sig i någon slags rikstäckande parti eller organisation, vars demokratiskt framröstade politiska linje man i stort följer (men med rätt till opposition och fraktion).
Annars kan det nog vara så att man kanske möjligen riskerar att många av de vanliga Svenssons, som vi måste vinna, ser på ens politiska aktionsteatrande som lite av valpigt självpyssel.
Hans Norebrink, vårdarbetare
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, Fria Tidningarna, Queerpunk, Medelklass, Vänstern, Jämställdhet, Fagersta, Media, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.