Myten om Charlie Kirks öppna debatt. Charlie Kirk hyllas i USA som en martyr för yttrandefriheten och den påstådda öppenhetens hjälte. Men hans debatter var regisserade för viralitet, inte för verkligt lyssnande och gemensam förståelse. I Sverige står vi inför ett val. Ska vi låta teaterdemokratin bli vår modell, eller ta chansen att försvara den demokratiska samtalskulturen?
Den 21 september hölls en stor minnesceremoni i Arizona för den konservativa politiska aktivisten Charlie Kirk. Hans organisation Turning Point USA arrangerar ceremonin på en arena som rymmer dryga 60 000 personer.
Ett stort antal amerikanska tv-kanaler kommer att direktsända. Trump väntas delta, säkerheten är på högsta nivå och Kirks födelsedag den 14 oktober har i veckan genom en resolution blivit en nationell minnesdag. Myten om Kirk som en martyr för yttrandefriheten byggs minut för minut: en man som påstås ha vågat möta sina meningsmotståndare, och som för detta fick betala det yttersta priset.
Men bilden kräver en närmare granskning och analys av vilken sorts ”öppen debatt” det egentligen var han representerade.
I USA finns en lång tradition av debatt som arena för politisk kultur.
Redan de sju debatterna mellan republikanen Lincoln och demokraten Douglas 1858 satte med hjälp av ny teknik tydliga mål för ett stort mediegenomslag. De blev de första politiska debatterna som blev nationella nyheter genom hur de tack vare järnvägar, telegrafer och stenografer kunde spridas nästan direkt över hela landet. Tiotusentals åhörare lyssnade på deras tre timmar långa argumentationer.
Den nuvarande traditionen av att lära ut debattretorik på amerikanska skolor, såväl högstadier, gymnasier och college, växte fram under 1900-talet. Det är idag en effektiv träning i hur man med hjälp av retorik, logik och stringens debatterar.
Charlie Kirk hoppade av skolan och bildade 2012 studentorganisationen Turning Point USA, TPUSA, som med hjälp av generösa donationer snabbt kunde växa. I New York Times 2020 beskrevs TPUSA som en ”välfinansierad medieverksamhet, stödd av konservativa megadonatorer som affärsmannen Foster Friess från Wyoming”. Med tiden blev det en av de största ungdomsorganisationerna i USA.
TPUSA ville förespråka en konservativ politik på gymnasie-, högskole- och universitetscampus och visa hur hjärntvättade liberala amerikanska studenter. De bildade lokalavdelningar på universiteten och genomförde kampanjer, bland annat en uthängningslista av professorer på de olika skolorna genom en Professor Watchlist. Syftet var att hänga ut professorer som ”diskriminerar konservativa studenter, främjar antiamerikanska värderingar och framför vänsterpropaganda i klassrummen”.
Charlie Kirk började också debattera på universiteten med mottot Prove me wrong och de ämnen som debatterades var klassiska polariserande frågor: abort, kvinnors rättigheter, vapenkontroll, ras- och migrationsfrågor. Debatterna blev snabbt virala och i digitala kanaler dundrades det ut från TPUSA:s konton hur Charlie Kirk och TPUSA ”vann” debatterna.
Men det bekymmersamma ur ett demokratiskt perspektiv är att Kirks debatteknik helt förbiser det grundläggande i en demokratisk samtalskultur. Den mer deliberativa synen är att politik inte enbart är en kamp mellan förutbestämda positioner, utan en process där argument bryts mot varandra, där lyssnandet skapar legitimitet och där viljan att faktiskt förstå varandra är central.
Kirks debatter var iscensatta för att fungera i sociala medier och inte för ett gemensamt lärande.
Publikens frågor reducerades till korta klipp och Kirks svar slipades för viral effekt. Maktobalansen är uppenbar: en medietränad profil med ett stort team bakom sig i mötet med låt säga en 19-årig student. Det handlar inte om att lyssna, väga argument mot varandra och tillsammans söka gemensamma lösningar. Kirks debatter blev i stället slagfält där poänger skulle vinnas, snarare än idéer förstås.
Det här är inte bara ett personligt valt format utan framför allt ett svar på en större medielogik. Debattekniken var helt anpassad till de digitala plattformarnas affärsmodell där algoritmer belönar ilska, indignation och polarisering med maximal spridning. Konflikter blir till innehåll, affektiv polarisering till valuta. Därmed förvandlas samtalet från ett demokratiskt verktyg till bränsle i nätjättarnas maskineri.
Det var politisk teater optimerad för soundbites, applåder och digital spridning.
När debatter reduceras till teater blir syftet inte att förstå, utan att vinna, och publiken går hem med sina förutfattade meningar förstärkta, inte utmanade.
Berättelsen som nu byggs av Kirk som den påstådda samtalshjälten döljer att hans öppenhet i praktiken var regisserad för att förstärka konfliktytorna.
Mordet på Charlie Kirk, och hur hans död nu används politiskt, synliggör skillnaden i synen på demokratin: mellan debatten som politisk teater, skräddarsydd för virala klipp och affektiv polarisering, och den samtalsdemokrati som bygger på lyssnande och gemensamt lärande.
Med knappt ett år kvar till det svenska valet blir frågan vilken logik som får dominera: den performativa, konfliktoptimerade eller den deliberativa, som bygger på ömsesidigt lärande och gemensam förståelse.
I Sverige har vi en annan tradition, en långsammare, trögare, men också därför mer hållbar. Vår demokrati växer bland annat genom en stark föreningstradition och genom studiecirklar, folkhögskolor och bibliotek. Platser där människor möts för att lära av varandra, inte för att vinna poänger har alltid varit en del av demokratins praktik här.
Det är en helt annan logik än den iscensatta konfliktdemokrati som Kirk representerade – där allt handlade om att plocka poänger, inte om att förstå världen bättre.
Vi behöver inse att samtal och debatter ska bygga på viljan att mötas och att förändras. Den insikten behöver vi hålla fast vid idag, när myten om den öppna debatten så som Kirk bedrev den säkerligen kommer att användas som inspiration även här hemma.
Kanske kan den skamlösa politiseringen av Kirks tragiska och onödiga mord användas för att mer besinnat här i Sverige påminna oss om att demokratins styrka ligger i dess tröghet. Det är just de långsamma processerna som handlar om kompromisser, förhandlingar och samtal som stärker demokratin. Vi får hoppas att svenska politiker inte förväxlar iscensatta konflikter online med verklig dialog, och inte byter bort samtalet om demokratins grundpelare mot drömmar om att bli virala.
Och i debatten om demokratins utveckling kan vi väl ändå slå fast: en öppen debatt kräver mer än en mikrofon och några kameror. Den kräver lyssnande, ömsesidighet och viljan att faktiskt förstå, men också modet att tillsammans söka vägar framåt.
Och det arbetet måste fortsätta i både gamla och nya arenor. Demokratins framtid avgörs av om vi förmår skapa samtal som lockar även den unga generationen utan att göda en digital logik som bygger på splittring.
Brit Stakston
Ursprungligen publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlighet med licensen CC BY-NC-ND 2.5 SE
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Vi skall nog akta oss mycket noga att ”slå oss för bröstet” och säga att vi skulle vara så mycket bättre i att föra politisk debatt och ”mejsla ut” politik än vad man är i USA. Att vi inte skulle ha någon ”teaterdemokrati” förfaller mig vara en något naiv bild av verkligheten och det finns därför skäl att fråga sig om de senaste decenniernas professionalisering av politiken och allt som följt i dess spår gått artikelförfattaren alldeles förbi.
För visst har väl också vi en ”teaterdemokrati” om än med andra regissörer än de amerikanska men i sak sitter vi fast i samma fälla.
Titta på de hårt uppstyrda partiledardebatterna i TV, som följer ett mycket strikt format och som därigenom blir lika förutsägbara som tråkiga. Inte byggs väl demokratin på detta sätt?
Titta på Almedalsveckan, där alla partier och intresseorganisationer med självaktning deltar. Kan vi komma närmare ett resande teatersällskap? Mediestrategerna agerar regissörer. Skådespelarna är mestadels professionella politiker/organisationsföreträdare med tillhörande ”svans” av ”experter”. Statisterna, d.v.s. alla andra, visar sig knappast på scenen. Inte byggs väl demokrati på detta sätt?
… exemplen kan göras många fler.
Lyssna också på alla våra medietränade politiker som är skolade i att vara otydliga för att inte träda in i några låsningar. Innan varje föreställning sker ”repetitioner” för att så långt det går säkerställa att ingen ”pladdrar” utanför manus. Inte byggs väl demokrati på detta sätt?
Och betrakta journalistkåren som är på jakt efter minsta lapsus, som trots ihärdig mediaträning och omfattande ”repetitioner” av föreställningen, ändå någon gång slinter ut ur våra politikers munnar.
Utifrån ett förfluget ord byggs ibland en cirkus – ett drev – som även det har klara drag av teaterföreställning där ”avslöjande” följs av ”avslöjande” för att hålla spänningen uppe. Om det sedan visar sig att allt var en överreaktion spelar det ingen roll, teaterföreställningen kan ju ha varit ”fantastisk” så länge den varade. Inte byggs väl demokrati på detta sätt?
Jag håller, märkligt att notera, med Samhällsläraren här, i stort sett. Det är nog så att de sammanhang där den politiska diskussionen skulle kunna utvecklas och leda nånvart knappast finns längre, eller i alla fall är ganska snäva.
Hur många procent är med i något självstyrande politiskt kollektiv, på det sätt som låt oss säga det tidiga 1900-talets människor var? Hur många ser en fackförening som ett handlande kollektiv och inte som ett försäkringsbolag? Hur många har varit med om ett initiativ för att förbättra något i sin stad eller by – och hur många är det kontinuerligt?
Så längre människor ser sig själva som i första hand konsumenter och inte som politiska varelser kommer soundbites och oneliners att dominera. Och där segrar dom som har dom saftigaste. Dom som bjuder på den häftigaste konsumentupplevelsen.