Problemen med våldtäktsåtal är inte lagstiftningen

Den svenska våldtäktslagstiftningen är som jag ser det bar. Den kräver faktiskt samtycke även om det inte står exakt så. Den skrivning som finns är dock bättre än en samtyckesskrivning då den senare riskerar att föra över fokus i en rättegång kring våldtäkt på offret. Samtyckeskrivningar så som de föreslagits av svenska företrädare har dessutom i all förslag jag sett inneburit omvänd bevisföring. Våldtäktsmannen ska bevisa sin oskuld. Det är rättsosäkert och jag tycker att lagstiftningen ska utgå från att skuld alltid måste bevisa. Det kan inte vara som i forna tiders häxprocesser, där oskuld skulle bevisas.

Problemen som finns i svenskt rättsväsende i denna fråga är tillämpningen och därmed också domare och nämndemäns åsikter, fördomar och inställningar. Något som många som debatterat frågan pekat på, exempelvis Kajsa Ekis Ekman:

Jag har gått igenom hundra domar i våldtäktsmål från de senaste åren. En sammanställning som gjorts av en grupp kvinnliga jurister. Det är, många gånger, chockerande läsning. Negativa karaktärsvittnen används som talar illa om offrets karaktär, trots att detta inte ska brukas i svenskt rättsväsende. Forskning om sexualbrott ignoreras rutinmässigt. I flera fall talar rätten om att det som offret anser kränkande, som att filmas, är normalt sexuellt beteende. Stödbevisning används ytterst sällan.

Det verkar ofta som om rätten ofta gör vad som helst för att fria. Några exempel: En 35-årig man frias från våldtäkt på sin fosterdotter trots att hans sperma hittats i flickan. Rätten menar att flickan kan ha hittat sperman på en papperstuss och själv stoppat in den för att sätta dit fosterpappan. En annan man frias i hovrätten för grov våldtäkt mot barn, därför att en bekant till offret tydligen brukar ljuga om sexuella övergrepp. En man frias från våldtäkt mot barn därför att barnen, 7 och 9 år, ”inte är så alltigenom trovärdiga och tillförlitliga” och att sjuåringen ”endast motvilligt vill berätta om händelserna” trots att förhörsledaren ”givit henne möjligheter att förklara närmare”.

Om och om igen frias män från våldtäkt, eller åtalen ogillas trots att skador finns. Skadorna kan ha uppkommit, skriver rätten, på helt andra sätt. Genom att exempelvis åka skateboard, leka, idrotta, hård avföring. Då en kvinna hittas död efter en sexlek döms mannen bara till fyra månaders fängelse. Rätten skriver att ”våldet kan möjligen … ha varit aningen mer omfattande än vad hon egentligen velat gå med på”.

Det är i första hand tillämpningen av lagarna kring våldtäkter som brister. Ändrade skrivningar kan inte ändra det. Samtyckeskrivningar kan inte ändra på det:

Vi har hittills inte sett något som pekar på att ”samtycke” som grund löser problemen med rättstillämpningen.

[…]

Vi feministiska aktivister har kanske lite extra svårt för idén om sexuellt ”samtycke” som norm. Som Sheila Jeffreys säger: ”Att eftersträva en sexualitet baserad på samtycke är mycket oambitiöst”. Ett lagstadgat kvinnligt ”samtycke” antyder män som aktiva och kvinnor som passivt accepterande. Som feminister vill vi hellre normera kvinnor som aktiva sexuella subjekt, med egna sexuella önskningar.

Nackdelarna med att ändra lagen är större än fördelarna. Svenska domar och nämnde män måste utbildas och deras åsikter förändras, den svenska domarkåren måste sannolikt förändras vad det gäller sammansättning och bakgrund. Tillämpningen av våldtäktslagstiftningen måstre ändras. Sådant tar lång tid, resultat syns inte direkt, men det måste ske ändå.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Våldtäkter, Åtal, Samtycke, Samtyckeslag, Omvänd bevisföring, Kajsa Ekis Ekman, Domera, Domarkåren, Sexism, Våld, Brott, Jämställdhet