Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt högerpopulistiskt parti, som vi gärna hade kunnat vara utan. Det betyder dock inte att det är moraliskt riktigt att förvränga och medvetet missförstå, inte förstå, deras uttalanden.
Jag ser inget större fel med Söder-citatet i Anders Goligers text i GP 20.12. Läs till exempel docent Kjell Magnussons debattartikel i Svenska Dagbladet den 21 december i år: ”Absurd förvirring kring sd”. Det är exempelvis inte kontroversiellt att skilja på medborgarskap och nationstillhörighet.
Baskerna är till exempel alla officiellt och juridiskt medborgare i staterna Spanien och Frankrike. Men de har till stor del en baskisk nationstillhörighet, Det växlar mellan individer och är en känslosak. En del kan också uppleva dubbel nationstillhörighet: Bask och fransman, bask och spanjor.
Liknande är det med katalanerna; en nationstillhörighet i Katalonien, men medborgarskap i tre stater: Frankrike, Spanien och Andorra. Samma med kurderna som har en kurdisk nationstillhörighet, men är medborgare i Turkiet, Syrien, Iran och Iran. Se Belgien där valloner, flamländare och tyskar delar en och samma stat, där de är medborgare.
Se den tyska minoriteten i södra Danmark, se den danska minoriteten i norra Tyskland. Se ungrare och tyskar i Rumänien. Varken de själva eller rumän-rumänerna betraktar dem som rumäner. Och ryssarna i Baltikum ser sig för det mesta ännu som ryssar, inte som ester, letter och litauer. Etcetera. Det är snarare regel än undantag att medborgarskap och nationell tillhörighet inte överlappar i världen.
När vi inrättar fem officiella minoriteter i Sverige säger vi ju också att de är kulturellt annorlunda, alltså på något sätt inte riktigt del av den svenska kulturella nationen När vi uppmuntrar till mångkulturalism bevarar vi på liknande sätt vi-dom-uppdelningen av svenska medborgare. Är det så bra?
Man kan teoretiskt föreställa sig att det finns en samisk nation, vars med-lemmar är medborgare i Sverige, Norge, Ryssland, Finland. De finns säkert några samer som tänker så. Men jag är övertygad om att de allra flesta känner sig som svenskar, och då är de det. De har bara en lokal/regional identitet.
Samma med judar. De kan tänkas vara några som känner sig som delar av den judiskt-israeliska nationen, som ligger i staten Israel (där även 20 procent palestinier är medborgare, liksom en del druser och beduiner). Men jag skulle tro att 99 procent av judarna i Sverige är/känner sig som delar av den svenska nationen, bara med en judisk-mosaisk tro (eller att man har den i släkten).
Även om en del människor i Sverige är svenskar medborgarmässigt, men inte så i sin nationella tillhörighet, så behöver inte det, som Söder säger vara ett problem. Bara alla har samma rätigheter och behandlas lika. Däremot håller ju homogenare samhällen ihop lättare än etniskt splittrat sådana.
Att man har en judisk, kristen, muslimsk eller annan trostillhörighet bör (liksom hudfärg och ursprung) vara en privatsak som inte ska påverka möjligheten att bli en del av den svenska nationen, som jag ser det. Att sd här har en annan uppfattning visar att de splittrar nationen, snarare än enar den.
Hans Norebrink, svensk med norska och US-amerikanska rötter
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SD, Björn Söder, Katalonien, Katalaner, Basker, Baskien, Finnar, Resande, Samer, Judar, Romer, Nationalitet, Medborgarskap, Sverigedemokraterna, Sverige, Nationella minoriteter, Nationsbegreppet
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Söders problem är flera. Dels oviljan att förstå att en nationstilhörighet inte behöver vara uteslutande. Det är en fråga om självidentifikation och där kan man identifiera sig med flera nationer. Det andra är att han själv försöker sig på att definiera andras nationer när han säger att det är svårt att vara svensk och kurd samtidigt. Det är det inte alls, inte svårare än att känna sig som både svensk och jude samtidigt.
Nationstillhörighet behöver inte alls vara separatistisk, den kan vara inkluderande också. Det fina med just franska revolutionen var hur den knöt nationstillhörigheten till medborgarskapet där alla sågs som tillhörande den franska nationen, oavsett etnisk härkomst.
Därför bör vi sträva efter ett svenskt nationsbegrepp som är inkluderande, inte splittrande. Som låter folk vara svenskar, oavsett etnisk härkomst. Raka motsatsen mot det som Sverigedemokraterna vill.
Hans svarar:
Jag håller förstås i stort sett med.
Sverigedemokraterna splittrar som sagt nationen istället för att ena den. Utesluter människor från det svenska folket istället för att inkludera dem.
Den franska revolutionsnationalismen började med medborgarskapstanken. Men sedan tillkom allteftersom etnokulturella franskhetstankar och symboler, främst den standardiserade riksfranskan. Även trikoloren, Republiken, det femhörnade geografiska landområdet, nationaldagen, Bastiljens fall,
Marseljäsen.
Den tyskromantiska folknationalismen blev å andra sidan statsbyggande. Så småningom smälte överallt den franska politiska nationalismen samman med den tyska kulturella nationalismen i olika grader av blandning. Nationalismen och nationen behöver en stat och en viss kulturell likhet för att fungera sammanhållande.
Religionen är och bör vara en sak för individen och Gud, respektive för Gud och hela mänskligheten. Den ska inte monopoliseras av vissa folk. Alla har rätt att bli delaktig i alla religioner. Dessutom är etnicitet/nationalism och tro/religion tillsammans en livsfarlig blandning, en fanatismproducerande terrorinspiration.
Religion, hudfärg och enisk härkomst ska inte ha något att göra med svenskhet. Däremot anser ju jag att det önskvärda är att nya och gamla svenskar allteftersom smälter samman till en ständigt ny och förbättrad gemensamhetsskapande svenskhet. Så som skedde naturligt innan mångkulturalismen blev splittrande och segregerande svenskofficiell ideologi – i symbios med identitetspolitiken.
Hans Norebrink
Hampus E fångar problemet.
Jag vänder mig starkt dock mot påståendet att etniskt diversifierade samhällen är mer ”splittrade”.
Etnicitet, liksom religion, är en projektionsyta för djupare konflikter kring fördelning av resurser, privilegier och makt.
En etnisk grupp behöver inte ens vara en del av en sådan konflikt. Tiggande EU-migranter är ett exempel. Royhingas i Myanmar ett annat.
En fascistiskt-nationalistiskt orienterad rörelse kommer alltid att hitta sådana projektionsytor för sina ideer, oavsett ”blandning”. Och exploatera dem.