Vad är egoism?

Julia Mjörnstedt, generalskreterare för Ung cancer, skriver i Två Dagar (GP) att ”Egoism får oss att donera”. Enligt forskare är nämligen den huvudsakliga motivationen till donationer av egoistisk natur. Vårt belöningssystem i hjärnan får oss att må bra när vi hjälper andra.

Jag har ingen invändning mot detta resonemang i sak. Däremot vänder jag mig emot (fel)användningen av ordet egoism. Det blir ju ett tomt och meningslöst begrepp om det används så – hur ska man då kunna skilja på egoism (hjälpa mig) och egoism (hjälpa andra)? Se nedan:

– Gav Hans några donationspengar till cancerforskningen?”
– Nej, han är en sådan fullblodsegoist hela han?
– Men Greta då, hon gav väl ändå lite grann?
– Absolut, hon är verkligen en äkta egoist!

Det blir ju löjligt och obrukbart att använda ordet egoist i båda dessa betydelser.  Så här ser jag på saken:

Alla djur har av evolutionen utrustats med vissa instinkter och beteendedrifter som gynnat deras överlevnad (skaffa mat och skydda sig), och fortplantning (skaffa sex och skaffa barn, samt skydda dem till de själva kan skaffa barn och sprida dina och deras gener vidare).

Det finns solitära djur som bara fungerar så som ovan, att de hjälper sig själva och barnen (familjen). De är individ- och familjeegoister. Men att ha och ta självansvar för sig själv och de sina är ju positivt. Vem ska annars göra det?

Riktig egoism i den negativa betydelsen är väl när man bara bryr sig om sig själv, inga andra. Eller när man gynnar sig själv på andras bekostnad. Det är bara denna dåliga destruktiva egoism som vi behöver bekymra oss för och bekämpa i samhället.

Det finns vidare ultrasociala djur (”eusociala” och samhällsbildande). Dels insekter som termiter, myror och bin, dels däggdjuret den nakna pungråttan. Där fungerar individerna nästan som cellerna i en kropp. Djursamhället är som en enda stor organism där individerna fungerar som samarbetande celler. Där finns bara svaga tendenser till individ/familjeegoism. Alla bryr sig om alla, i den mån instinkter kan uttryckas så.

Sedan finns det en mellangrupp av djur som vi människor tillhör; socialadäggdjur. Vi är både individ-familje-egoister som de solitära djuren, och ”gruppegoister” som de ultrasociala djuren. Vi bryr oss om såväl oss själva som individer, som om oss själva som delar av en grupp eller ett samhälle.

Alla dessa beteenden styrs ju av instinkter, drifter, beteendetendenser och belöningssystem, och vad gäller åtminstone människan också något slag av tänkande eller ”fri vilja” (det senare med citationstecken eftersom många forskare tvivlar på viljans existens).

Vi belönas så att vi mår bra när vi tar hand om oss själva, de i vår närhet, och de i vår grupp eller vårt samhälle – de vi upplever att vi är ett ”vi” med. Det unika med människan i detta sammanhang är att hon via sin intelligens och symboliska förmåga kan känna samhörighet med individer hon aldrig kommer att träffa – typ alla nio miljoner svenskar.

Detta är grunden för etnisk tillhörighet och nationalism. Man ser till redan existerande eller (social)konstruerar nya likheter mellan vissa individer, vilka indikerar att man hör samman i samma ”stam”. Det skapar ”föreställda gemenskaper” inom vilka man känner ömsesidig solidaritet. Det jag ger till gruppen kommer på sikt tillbaka till mig eftersom jag är en del av gruppen, och gruppen/samhällets välfärd påverkar även min individuella välfärd långsiktigt. Det bildas ett Vi med gräns mot Dom.

Normalt sett i utvecklingshistorien är de som vi stöter på också de som ingår i vår grupp. Därför kan den här viljan att hjälpa människor nära dig även utlösas om du kommer i kontakt med och ser individer av en annan grupp. Vi har alltså potential att vilja hjälpa hela mänskligheten – i första hand som de individer vi ser (se djur som ibland tar hand om andra djurarters övergivna ungar när de träffar på dem).

Vi är alltså i kanske första hand ”egoister” mot oss själva med familj, i andra hand ”egoister” gentemot vårt eget samhälle/nation, i tredje hand ”egoister” gentemot hela mänskligheten. Men det går ju inte att förstå och diskutera alla dessa beteenden om vi kallar allt för egoism. Jag föreslår följande:

Egoism är när vi bara tänker på oss själva, och än värre gynnar oss själva på andras bekostnad. Bara hjälpa oss själva och familj är dock positivt självansvar.

Att hjälpa ”våra egna” är positivt kollektivt självansvar. Det kan också kallas osjälvisk altruism, gruppaltruism (släktskapsaltruism och ömsesidig altruism brukar forskarna tala om). En positiv inåtriktad folkhemsnationalism kan räknas hit. Däremot är det negativ utåtriktad gruppaltruism (=gruppegoism) att hjälpa den egna nationen på andras bekostnad (som i erövringskrig).

Att vilja hjälpa hela mänskligheten skulle kunna kallas äkta altruism. Men å andra sidan är det kanske så att den individ som känner så är internationalist och ser hela mänskligheten som sin familj, alltså en slags ”gruppegoism” det med. Å tredje sidan finns det ju inga fler människor än de som ingår i mänskligheten, så hur kan det vara egoism att älska alla här i världen? Svåra saker detta!

Men för det första bör vi vara glada för att vi har dessa evolutionära drifter att hjälpa andra, att vi mår bra av dem. Vi är inte bara egoister i den meningen att vi bara bryr oss om själva, som så många desillusionerade människor tror.

För det andra bör vi ändå kalla det altruism när vi utan uppenbar och direkt egennytta hjälper andra människor. Annars blir ordet egoism oanvändbart.

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Julia Mjörnstedt, Ung cancer, GP, Två Dagar, Egoism, Donationer, Sociologi, Altruism, Hjälpsamhet, Solidaritet, Evolution, Samhälle, Politik