Veckans Affärer gör varje år en sammanställning av de rikaste i Sverige. I alla år har det varit ett under av inkonsekvens. Vissa personer finns med på listan trots att hela deras så kallade förmögenhet inte är privat utan utgör en stiftelseförmögenhet. Detta gäller exempelvis Ingvar Kamprad och Ane Mærsk Mckinney-Uggla medan mäktiga medlemmar från familjen Wallenberg där liknande förhållanden råder inte finns med.
Vissa som bor utomlands finns med trots att en del av dem aldrig bott i Sverige och andra utomlandssvenskar finns inte med som exempelvis Magnus Roth, fiskerimiljardär som bor i Hong Kong. Han bor utomlands och har utländska bolag precis som Erik Ryd och familjen Rausing som finns med trots det. Också Ikea är ju ett utländskt företag, men Kamprad bor numera i Sverige.
I allmänhet finns personer med på listan utifrån vad de faktiskt äger och/eller vad deras företag beräknas vara värt. Det senare gäller Kamprad. På botten av listan innebär detta en stor godtycklighet. Lars Wingefors som står sist på listan och anses vara miljardär har ett bolag med tillgångar på 0,5 miljarder. De två fiskarbröderna Börje Johansson och Tomas Johansson som är huvudägare i Astrid Fiske AB, ett bolag med 1,1 miljard i tillgångar, finns inte med. Antagligen för att Veckans Affärers journalister aldrig hört talas om bolaget eller personerna då de ju inte hör till innefolket i Stockholm eller den svenska eliten men sannolikt är de ju att betrakta som miljardärer om Lars Wingefors är det.
Genom att listan är helt personinriktad blir det också märkligt för då missar Veckans Affärer många stora förmögenheter i familjeföretag där ägandet är jämt fördelat på flera delägare.
Med undantag av familjen Wallenberg domineras förstås listan av de stora svenska finansfamiljerna som till exempel Persson, Ax:son Johnson, Schörling, Olsson, Lundberg, Bennet, Douglas, Stenbeck, Söderberg och Bonnier, fastighetsmagnater som Claesson, Mörtstedt, Selin och Wallenstam, några riskkapitalister från olika generationer och utlandssvenskar som blivit rika på råvaruspekulationer, Rysslandsplundring, skattesmitning etc.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Kapitalism, Förmögenhet, Finansfamiljer, Fastighetsbaroner, Riskkapitalister, Miljardärer, Stiftelser, Kamprad, Rausing, Wallenberg, Persson, Lundberg, Bonnier, Stenbeck, Ekonomi, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det intressantaste är maktperspektivet, som fångas dåligt i listor av detta slag precis på grund av de svagheter du nämner.
För mig är listornas inbördes rangordning ganska ointressant då är frågan om mycket rika personer, som även om – vilket är ganska vanligt – de stora kontrollposterna ligger i stiftelser (som äger sig själva och där stiftarna avsagt sig den direkta avkastningen) ändå har tillräckligt med privata medel så att det både räcker och blir över. Om den privata förmögenheten uppgår till 100 miljoner, 500 miljoner, 1 miljard eller 10 miljarder spelar då inte så stor roll.
En annan osäkerhet är att siffrorna bygger på uppskattningar, som är mer eller mindre vederhäftiga. I det fallet att en stor tillgång realiseras snabbt blir det enligt marknadens lagar en utmaning för ägaren att hålla priset uppe. Sker avyttringen under en längre tid kan istället marknadens fluktuationer nyttjas vilket gör att värdet i själva verket är större.
Ja, mäktiga direktörer finns ju inte heller med såsom de som bestämmer i ICA ell Handlesbankgruppen. Wallenbergarna kontrollerar vad som är ett av världens största familjekontrollerade företagsgrupper men då makten ligger i stiftelser och riskkapitalbolag så är de inte några av Sveriges rikaste. Familjen Rausing som finns på listan är ju visserligen rika, men de saknar ju all from av makt i Sverige vilket också de flest andra utlandsboende gör (exempelvis af Jochnik, Eliasch etc). Deras företag har sällan nåt större antal anställda i Sverige.