Hjörnes felaktiga bild av antisemitismens utveckling

I en ledare om antisemitism i GP skriver Peter Hjörne i slutet att antisemitismen i Sverige växer. Det är ett påstående utan belägg. De siffror som finns tyder istället på antisemitismen i Sverige minskat över tid, i vilket fall som helst har en inte ökat.

Tyvärr är dock flertalet undersökningar ett antal år gamla och vi vet egentligen inte hur utvecklingen under senare år varit. Men det underlag som finns för senare år, dvs anmälda hatbrott, visar inte på någon som helst ökning av antisemitismen.

Inledningsvis skriver Peter Hjörne att judehat är en styggelse och en skam. Ja, det är själva rubriken på hans ledare. Det är naturligtvis korrekt liksom påståendet att det finns antisemitism som importerats med invandrare från Mellanöstern som baseras på sammanblandningen av judendom, judar och staten Israel.

Sen har han också troligen helt fel om antalet judar i Göteborg. Siffran 1 500 judar är det antal som har koppling till judiska församlingen men i verkligheten så finns det många fler judar än så. De flesta har idag en marginell koppling till judiska församlingen. I hela Sverige beräknas det finnas 15 000 – 20 000 judar vara 7 000 beräknas vara medlemmar i judiska föramlingera enligt det Judiska Centralrådet. I stort sett alla finns i Göteborg och Stockholm med mindre grupper i Malmö, Norrköping, Borås och en del andra platser vilket torde innebära omkring 4 000 – 5 000 judar i Göteborg med ungefär dubbelt så många i Stockholm.

När det gäller sammanblandningen av Israel och judendom, Israel och judar så bortser Hjörne från att många judar medvetet underblåser uppfattningen att Israel och judar hör ihop, att Israel företräder judarna och att alla judar måste försvara Israel. En sådan person är Judiska församlingens (Göteborg) ordförande Allan Stutzinsky som ser försvar av Israel och Israels politik som en av den Judiska församlingens viktigaste uppgifter.

Det grundläggande problemet med Hjörnes ledare är att han har fel i grundläggande detaljer och underliggande antaganden samt låtsas som det regnar kring andra saker vilket gör att inriktningen och slutsatserna delvis blir fel. Det finna inga belägg för att antisemitismen i Sverige ökar och det finns ännu mindre några belägg för att antisemitismen blir våldsammare. Hjörne har helt fel på dessa punkter. Men självklart har vi alla en skyldighet att utan tvekan och med kraft motverka judehat, motverka antisemitism.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”När det gäller sammanblandningen av Israel och judendom, Israel och judar så bortser Hjörne från att många judar medvetet underblåser uppfattningen att Israel och judar hör ihop, att Israel företräder judarna och att alla judar måste försvara Israel. ”

    Israel, som sådant, måste betraktas som en judisk stat i meningen ”hemland” för judar. Däremot är inte Israel någon teokratisk stat även om just denna fråga inte är alldeles enkel. T.ex. har man, på grund av förhållandet till den judiska religionen, inte lyckats att formulera en sammanhållen författning utan har istället ett antal ”Basic Laws”. I en av dessa https://www.knesset.gov.il/laws/special/eng/basic3_eng.htm, antagen 1992, om mänsklig värdighet och frihet, sägs:

    ”The purpose of this Basic Law is to protect human dignity and liberty, in order to establish in a Basic Law the values of the State of Israel as a Jewish and democratic state.”

    Formuleringen ”as a Jewish and democratic state” är inte direkt ”svartvit” och jag kan därför till en del förstå resonemang, som utgår från symbiosen ”Israel och judendom”, vilket inte med nödvändighet innebär att jag delar synen.

    • Frågan är komplicerad. men i fallet Stutzinsky så tyck ha ha engagerat sig Judiska församlingen i huvudsak för att försvara staten Israel. Han är troligen inte ens troende.

      Klart är att staten Israel som sionistiskt projekt är menat att vara en judisk stat. Fördrivningen av kristna och muslimer har varit en del av det projektet.

      • Olof Larsson

        Det går att se det sionistiska projektet, som nationalistiskt, religiöst eller – och det är nog ändå där jag landar – som en kombination. Bokstavstroende, både kristna och judar, kan utifrån Bibelns texter beskriva staten Israel i termer av en profetias uppfyllelse. Andra troende, som tolkar texternas innehåll inte från bokstäverna utan utifrån en bakomliggande mening (religiösa texter är ofta fyllda av metaforer och liknelser för att komma bort från bokstäverna), drar inte alls samma slutsatser. Här handlar det om ett andligt och inte världsligt/materiellt ”statsbygge”.

        Sedan, och det finns en tendens att ofta glömma detta, är Israel-Palestina frågan endast en del av en större Mellanösternproblematik. En problematik, som inte enbart skapades genom staten Israels grundande utan också genom att Storbritannien och Frankrike, med linjaler på skrivbord i London och Paris, drog upp gränser och skapade närmast artificiella nationer i området i spåren av det sönderfallande osmanska väldet. Även Palestina är i detta perspektiv en konstruktion. Före det brittiska och franska ”skrivbordsarbetet” var det knappast någon skillnad mellan t.ex. en palestinier eller en jordanier. De ”artificiella” nationerna har sedan gjorts till spelpjäser i ett betydligt större spel. Ett spel där det bara tycks finnas förlorare.