Reaktionärer i armkrok

När den här tidningen kommer ut är det en vecka sedan Donald Trump uppfyllde sina vallöften till USA:s högerkristna och erkände Jerusalem som Israels huvudstad. Ännu ett kast i den internationella politiken som vi inte riktigt kan förutse vilka följder det kommer få. Föreställningen om tvåstatslösning som en framkomlig väg har fått sig ytterligare en törn, men samtidigt var den inte mycket mer trovärdig för två veckor sedan.

En positiv följd kan Trumps manöver i så fall få och det är att en sekulär enstatslösning på Israel-Palestinakonflikten kan återstå som den enda rimliga lösningen. Om något bra kan sägas om Donald Trumps presidentskap så är det just detta, att han positionerar sig i frågor där USA i årtionden förfinat sitt dubbelspel.

I Palestina/Israel har USA framställt sig som medlande part samtidigt som man i praktiken gett ett nära på oreserverat stöd till den aggressiva bosättarpolitiken som oavbrutet expanderar staten Israels gränser.

Samtidigt; om det är något marxister i historien ofta satt falskt hopp till så är det just rämnade illusioner. Trumps bottenlöst reaktionära och närsynta högerpolitik gör inte progressiva krafters jobb. Istället öppnar det upp möjligheterna för andra etablissemangsföreträdare att utmåla sig själva som ansvarstagande idealister, medan det gjuter mod i mörkerkrafter inom alla läger.

Siffrorna talar sitt eget språk. Sedan Donald Trump offentliggjorde USA:s ställningstagande har 2 000 skadats i konfrontationer mellan främst palestinska demonstranter och ockupationsmaktens tårgas och gummikulor. Dessutom inspirerar utvecklingen till antisemitiska dåd runt om i världen, med attentatet mot synagogan i Göteborg som ett närliggande exempel.

Vilka är det som insisterar på att alltid koppla kultur till landmassa och blanda samman identitet med historia? Jo högern och nationalisterna, oavsett om de är motståndare eller anhängare till projektet Israel. Det är heller ingen slump att gränsen mellan oreserverat stöd till bosättarpolitiken och ren antisemitism är högst suddig. Högerkristna agerar ”Israelvänner” i förhoppning om att messias åter skall vandra på jorden och straffa det judiska folket för Jesu död. Högerextremister ser Israel som en nyttig skyddsvall mot den muslimska värld de fruktar. Israels höger betackar sig inte för sällskapet utan gräver ned sig i sin egen destruktiva utveckling.

Idén om att vara belägrad av hela omvärlden, hatad av i stort sett alla och ständig underdog, gifter sig väl med nationell chauvinism. Krafter som nu stärks på båda sidor av konflikten. I dagens situation är det lång väg att gå innan några vägar framåt uppenbarar sig och det är förmodligen så att landets framtid är i händerna på större geopolitiska processer, men en sak kan vi göra här och nu. Låt oss inte spela deras spel. Låt oss en gång för alla slå fast gränserna mellan den judiska världsreligionen, judisk identitet och staten Israel.

Kanske finns ändå ett tecken i tiden att läsa ut ur de senaste veckornas utveckling. USA:s grepp över den internationella politiken tycks alltmer valhänt. På kort sikt gynnar det måhända mest reaktionärer, men på längre sikt är det själva förutsättningen för en demokratisk dynamik och ger hopp om fred.

Ursprungligen en ledare i Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Advertisements