Varför vill inte alla längre gå åt det håll som Horace Engdahl pekar?

På samma sätt som monarkin måste Akademien ses som en del av den svenska samhällsformationens ideologiska överbyggnad och när denna imploderar inför öppen ridå handlar detta givetvis om mer än bara sjaskiga personkonflikter. Jordskredet i den Svenska Akademien med alla dess efterskalv är väl värda att fundera över lite mer grundligt, menar Göte Kildén i en artikel som tidigare publicerats i Internationalen.

När kronprinsessan Victoria för några år sedan demonstrativt valde att gå på ett gaymöte och på så sätt hylla rätten för sexuella minoriteter att ta plats bland alla andra gjorde hon detta kanske dels på grund av personlig övertygelse, men samtidigt också för att garantera monarkins överlevnad.

Monarkin och Akademien är i dag institutioner som inte (längre) härskar med sablar. Slottets kanoner dödar inte längre utan saluterar bara födslar av nya tronarvingar.

I den relativa och politiskt begränsade borgerliga demokrati där vi lever förutsätter deras själva existens att de i vid mening har ett förtroende från majoriteten av befolkningen. De är stilfulla rester från tider när tanken på allmän rösträtt inte ens var född.

Människors förnöjelse över nyfödda sessor och prinsar liksom deras beundran för alla ”snillen med smak” i Börshuset har sina begränsningar. Anpassar dessa institutioner sig inte till moderniteten (oavsett dess uttryck), om dess tunga, ogenomträngliga gobelänger inte rivs ner och ljuset inte släpps in i deras inre ostädade gamla salonger, då går de under.

Nya tider innebär nya värderingar med nya regler och om den Svenska Akademien inte kan anpassas till detta och inte kan överleva i en reformerad nyordning då förlorar borgerligheten också ett viktigt instrument för sin maktordning. Ett styre som inte bara grundas på vårt behov av och tilltro till tradition och vackra, stilfulla ritualer. Dess maktmedel är många. Svenska Dagbladet redovisade i en artikel:

”…siffror som visar att Akademien under 2017 delade ut totalt cirka 17 miljoner kronor i stipendier, priser, anslag, belöningar och bidrag. Av detta kom 12,5 miljoner kronor från Akademien och resterande från de stiftelser som Akademien förvaltar. Dessutom tillkommer priser och stipendier som finansieras av andra än Akademien, till exempel Lundbergsmedlen (från Stina och Erik Lundbergs Stiftelse), Natur & Kulturs översättarpriser och Kungliga priset (från Hovstaterna). Och, naturligtvis, Nobelpriset i litteratur, som 2017 uppgick till 9 miljoner svenska kronor, från Nobelstiftelsen.”

En stor del av vår författarskara måste alltså äta ur händerna på detta sällskap. Men Akademin styr ännu mer över den litterära sfären och språkforskarvärlden genom det som i bästa fall handlar om dess auktoritet och i sämsta om så kallad vänskapskorruption. Den har personliga band in till de stora kulturredaktionerna och universitetens lärosalar. Flera av dess ledamöter rekryteras också från dessa miljöer. Vilken författare vill inte bli hyllad på exempelvis Dagens Nyheters kultursida? Sedan 2004 instiftar Akademien årligen dessutom två till tre forskartjänster i litteratur- och språkvetenskap.

Många av Sveriges skarpaste litterära profiler har inte platsat i Akademin. Carl Michael Bellman fick roa dess grundare Gustav III med sina visor och sin luta men inte ta plats bland dem som blev De Aderton. August Strindberg och Vilhelm Moberg var för samhällskritiska. Gustav Fröding alltför osedlig, hans sågs som ett moraliskt sänke. Evert Taube fick en stol i Kungliga Musikaliska Akademien men hans verser hade väl för mycket ”cabaret och revy” över sig för att vara tillräckligt snillrika. Astrid Lindgrens verk passade bara i våra barnkammare. Sånt tjafsar man minsann inte om mellan skål och vägg på Den Gyldene Freden.

Akademien har naturligtvis imploderat tack vare trycket från metoo-rörelsen och alla de kvinnor som för DN har berättat om hur de har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp från den så kallade ”Kulturprofilen”, Jean-Claude Arnault.

Ekonomin och skötseln i stort ( jäv och svartjobb) av hans och makans (Katarina Frostenson, medlem i Akademien) kulturscen, Forum, i Stockholm har sedan kommit till som en sprängfråga.

Dess inre sammanbrott handlar definitivt inte om en ”litterär fejd”, det är inte fråga om att sopa undan postmodernismen med dess cyniska relativism utan om att den gamla kretsen runt Horace Engdahl inte kan acceptera att det inte längre går att härska som förut. Engdahl säger sig ha tappat tron på att det går att förändra människan. Det kanske är därför han tror att gamla härskartekniker går lika bra att använda i dag som förr i världen. Det är inte bara Arnault som har fått sina byxor neddragna. Men författare, förläggare och framförallt vi läsare av böcker har helt enkelt tappat förtroendet för institutionen.

I den meningen är det alldeles underbart att upprördhet har gått över i en förtrytelse vilken inte tycks ge med sig förrän en radikal förändring sker. När även manliga statsråd, med sina fina känselspröt för vad väljarna tycker, visar upp sina egna ”knytkalas” i våra media, varslar detta om ett troligt nederlag för Engdahl och hans följe …

Bra nog. Men samtidigt ska vi inte förvänta oss att nya stora litterära samhällsomstörtare eller rabulister hamnar på en av stolarna i en helt ommöblerad och utvädrad andra våning på Börshuset.

Vilhelm Mobergs omdöme om ”Akademien” står sig bra även i dag:
”De tre främsta hoten mot en svensk författare: Spriten, populariteten och Svenska Akademien!”

Göte Kildén

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Akademin, Monarki, Modernitet, Korruption, Kultur, Litteratur, Böcker, Samhälle, Politik