Fram till industrialismen och franska revolutionen i slutet av 1700-talet dominerades Europa av jordbruk, feodalism (godsägare styrde över bönder), diktatur, nationalism och starka stater som reglerade ekonomin. I kampen för att behålla detta system som gynnade den gamla överklassen uppstod den nya högerideologin konservatism.
Men med industrialismen kom en ny växande överklass av borgerliga fabriksföretagare. De ville liberalisera politiken och ekonomin genom mer demokrati och fria marknader utan statliga regleringar av företagen. Ideologin liberalism (liber = fri) står för kapitalism och laissez-faire (”staten ska hålla händerna från den fria marknaden så fungerar ekonomin bäst för alla” ungefär).
Med industrin uppstod den moderna arbetarklassen och deras ideologi socialism (marxism) som såg kapitalismen som orättvis och orättvis. De ville ha en stark stat, men för att gynna fattiga, inte rika. De såg kapitalismens alla återkommande kriser (högkonjunktur och lågkonjunktur) som tecken på att den skulle gå under.
Så skedde inte men under trettiotalsdepressionens stora ekonomiska nergång och höga arbetslöshet (finanskris & börskrasch) var det nära. I motsättning till liberalismen uppstod då keynesianismen som förespråkade statliga insatser, investeringar och regleringar för att få fart på ekonomin igen.
Så olika regeringar som socialdemokratin, nazismen, fascismen, USA-presidenten Roosevelts ”New Deal” samt Vargasdiktaturen i Brasilien och Peron-regimen i Argentina övergick på 30-talet till keynesianism med dess starka stat. Genom statliga ingrepp och andra världskrigets utbrott stimulerades ekonomin.
Efter andra världskriget ville väst undvika fler depressioner genom den flerstatliga Bretton Woods-överenskommelsen. Den band valutorna (pengarna) till dollarn vars värde garanterades av USAs guldreserv i Fort Knox. Med en även i övrigt keynesiansk stats-reglerande ekonomisk politik hade västvärlden högkonjunktur 1945-70-talet. Välfärdssamhället byggdes (folkhemmet). Ekonomin blommade.
Vietnamkriget kostade dock USA mycket pengar och de kunde inte längre garantera dollarns värde med guld, så den så kallade guldmyntsfoten avskaffades av Nixon 1971. Samtidigt innebar oljekriserna (1973 och 1979) att oljan kostade allt mer. Stagflation (stagnation och inflation samtidigt) uppstod för första gången. Ekonomin gick sämre och arbetslösheten ökade (lågkonjunktur). Börserna gick ner, industrier försvann utomlands.
Då återhämtade sig liberalismen (som monetarismen är en del av). Man menade att statsreglerande keynesianism hade nått vägs ände. Det behövdes en återgång till liberal avreglering och större företagsvinster – nyliberalism. Så skedde och ekonomin vände uppåt igen i början av 80-talet.
Nyliberalismen slog igenom med Thatcher (England) och Reagan (USA) på 80-talet och har varit stark sedan dess, speciellt efter Murens fall 1989 = Kapitalismens slutseger över socialismen, enligt många. Dock fick nyliberalismen sämre anseende efter finanskrisen 2007-2008 – den värsta finanskrisen sedan Den Stora Depressionen på 30-talet.
1. I stora drag dominerade liberalismen från slutet av 1800-talet till Depressionen 1929. 2. Sedan dominerade ”reform-kapitalistisk keynesianism” till 1971. 3. Därefter åter (ny)liberalism från mitten/slutet av 70-talet.
I praktiken förde de olika höger/borgerliga- och vänster/socialistiska regeringarna olika grader av blandad politik (liberal och keynesianism), även Sverige och socialdemokratin. Mer keynesianism före 70-talet, mer nyliberalism efter 70-talet.
Med det nyliberala åttiotalet och de socialistiska östregimernas död (som Sovjetunionen) började den västliga industrivärlden globaliseras, marknaden blev internationell via EU och globala liberala organisationer.
Väst började avindustrialiseras och mer av ett tjänste-servicesamhälle växte fram. Istället industrialiserades Asien (som Kina och Indien). Därmed försvagades de västliga nationalstaterna och de nationella ekonomierna – och därmed de nationella demokratierna (demokrati finns bara på nationell nivå, inte på global nivå).
Den här så kallade strukturomvandlingen i väst-länderna drabbade många vanliga arbetare som såg sina jobb försvinna utomlands. Samtidigt kunde inte de nationella regeringarna göra mycket eftersom en liberal global marknad gör att företagen kan flytta till ett annat land om de ogillar en regering i ett land.
Som en reaktion mot detta (och mot invandringen) växer över västvärlden nya nationalistiska och höger-populistiska partier – och Trump i USA. Vissa menar att populismen ersatt socialismen som nyliberalismens motsats.
Om man ser till resultatet av den keynesianistiska socialdemokratiliknande lösningen på depressionen så verkade den ju fungera. Men den nyliberala lösningen på 70-talskrisen verkade också fungera med en ekonomi som tar tog fart igen på 80-talet.
Det går dock knappast att få ett helt objektivt vetenskapligt svar på om vänsterkeyesianism eller monetaristisk nyliberalism är den bästa vägen till en fungerande ekonomi. De beror på vilken ideologi, vilken syn på människan, och vilka politiska mål man har.
Monetarism-kapitalism-marknadskrafterna-högern-nyliberalism-den neoklassiska nationalekonomin- borgerligheten utgår från en människosyn där människan är en konkurrerande egoistisk individualist. Om det är sant kanske nyliberalismen-monetarismen är bäst anpassad till människans natur (”the economic man”).
Vänstern-socialismen-marxismen och delvis keynesianismen utgår från att människan är samarbetande kollektivistisk och osjälvisk. Eller föds som ett oskrivet blad som kan uppfostras till altruism (osjälvishet). Om det är sant kanske socialism-socialdemokrati-folkhem-välfärd åt alla är bäst anpassat till människans natur.
Evolutionsvetenskapen är inte tillräckligt utvecklad för att bestämt avgöra om människans beteende som individ och samhällsvarelse stämmer med liberalismens eller med socialismens människosyn. Båda sidor bygger sina idéer på vetenskapligt skakig grund.
Enligt böcker som ”Nästan allt om människan 2” av professor Johan Frostegård, och nationalekonomen Robert Frank i sin bok ”The Darwin economy” verkar det som att människan som social varelse har såväl altruism (osjälviskhet) som egoism (själviskhet) i sina gener. Även Darwin skrev att människogrupper som samarbetade bra överlevde bättre.
Man kan se nyliberalism-monetarism-kapitalism och keynesianism-välfärdssocialdemokrati-socialism som olika vägar till en effektiv ekonomi = olika åsikter. Men de kan också ses som ideologier som tjänar olika klassers intressen. Arbetare röstar ju mer vänster, medelklass mer höger.
I så fall handlar ju kampen mellan nyliberal kapitalism (medelklasshögern) och keynesianism-socialdemokrati (arbetarvänstern) inte bara om objektiva idéer om hur man får ekonomin att fungera bäst. Kampen handlar också om vilken klass som tjänar mest på de olika lösningsförslagen.
Så om man identifierar sig med arbetarklassen anser man ofta keynesianska vänsterlösningar som de bästa, och om man identifierar sig med medelklass-överklass anser man ofta att nyliberala marknadslösningar är de bästa. Då handlar det om subjektiva åsikter snarare än om objektiv vetenskap.
Nyliberalismen menar att om ekonomin går framåt för alla, så spelar det ingen roll om ojämlikheten ökar (som den gör i Sverige och övriga världen). Rika och företagare bör för allas skull få göra större vinster för då investerar de mer i ekonomin. För att gynna dem bör ekonomin avregleras, privatiseras, marknadsanpassas, globaliseras.
Men för den breda vänstern och för den traditionella keynesianska socialdemokratin är ökad jämlikhet ett mål i sig. Och de får stöd från de båda professorerna Richard Wilkinson och Kate Pickets böcker ”Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre” och ”Den inre ojämlikheten: hur mer jämlika samhällen minskar stress, förbättrar hälsan och ökar allas välbefinnande”.
Så det går inte att slutligen och rent tekniskt opolitiskt avgöra om nyliberalism-monetarism eller keynesianism-reformkapitalism-socialdemokrati är det bästa. Det beror på vilka politiska samhällsideal en har.
Med arbetarklassens, industrins och fackförenings-rörelsen försvagning har socialdemokratin gått åt höger för att få röster från tjänstemän och medelklass – de har gått från vänsterparti till mittenparti.
I den nya (s)-regeringen januari 2019 fortsätter denna högervridning i riktning mot privatisering, avreglering och marknadsanpassning. Mittenpartierna har fått igenom typiska nyliberala reformer som gynnar de rika.
Keynesianistisk reglering av bostadsmarknaden står i kontrast till nyliberala marknadsanpassade hyror. Keynesianistisk reglering av arbetsmarknaden står i kontrast till sämre arbetsrätt och mindre trygghet för arbetarna. Keynesianistisk jämlikhet står i kontrast till nyliberalt högre lön för de rika, lägre för de fattigaste.
Nyliberalernas ekonomiska recept syftar till att ”objektivt”, ”ekonomiskt rationellt” och ”i allas intresse” sätta fart på ekonomin genom att gynna de rika och företagarna så att de gör mer investeringar.
Samtidigt tjänar förstås överklassen materiellt på nyliberalismens ekonomiska och politiska åtgärder – och på nyliberalernas syn på ekonomi som en oberoende vetenskap som helst bör skötas elitärt ovanför löntagarna – av företagare och nationalekonomiska experter (se exempelvis riksbankens oberoende från riksdagen).
Återigen, det går inte att objektivt säga vilket av nyliberal monetarism och statsreglerande keynesianism som är bäst. Det beror ju delvis på ens moraluppfattning, politiska värderingar och ekonomiska (klass)intressen.
Jag är demokrat, socialist och arbetare samt ser jämlikhet som ett värde i sig (oavsett hur det påverkar ekonomin). Därför anser jag det förstås självklart att keynesianismen är bättre än nyliberalismen.
För trots att keynesianismen (liksom förstås nyliberalismen) håller sig i stort sett inom kapitalismens ramar så öppnar den ändå för politiska, statliga och demokratiska åtgärder i det stora folkflertalets intresse.
Det är bara att se på historiska fakta. Under den gamla liberalismen från 1800-talet och framåt ökade de ekonomiska orättvisorna. Under keynesianismen från 30-talet till 70-talet fick vi ett halvt sekel av ökande jämlikhet och nationell demokrati.
Under nyliberalismen från 80-talet till idag 10-talet har vi fått enormt ökade klassklyftor – samtidigt som den folkliga politiska demokratin och det nationella självbestämmandet undergrävs av nyliberalismens politiska, ekonomiska och kulturella globalisering
Hans Norebrink, 69, arbetare
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.