I Hälsingebyn Kultebo finns min barndoms lekfulla Sherwood-skog undangömd, där jag under de då ändlösa sommarloven lekte skogsmannen ”Red Will”. Därför var det en känslosam upplevelse att som vuxen sovsäckssova i den riktiga Sherwood-skogen. Och leta upp ”klasskämpen” Robin Hoods staty i sheriffens Nottingham (ta från de rika och…).
Under min liftarresa runt de Brittiska öarna i början av åttiotalet försökte jag dessutom att söka upp lite av de ursprungliga keltiska kulturerna i Eire (Irland), Cymru (Wales) och Alba (Skottland).
Jag blev därför nöjd när jag på den vackra västskotska ön Skye, i den idylliska hamnstaden Portree, hittade affärsskyltar på såväl engelska som skotsk gaeliska. Någon som pratade det utrotningshotade språket påträffade jag dock inte.
Många år senare skulle dock det keltiska språket få en populär och vänsternationalistisk renässans, och bli ett officiellt språk. Den skotska kungakröningsstenen kom dessutom att återbördas från England till den skotska huvudstaden Edinburghs slott.
På min väg genom Skottland besökte jag också hamnkrogar i Aberdeen, där Lasse Dahlquist-visans ”Jolly Bob” dansade – kanske när svenska västkustfiskare kom på besök. Också ett slags kultur.
Liksom de många inhemska skotska whiskydestillerierna. Jag knackade på ett som låg helt ensamt och isolerat ute på de blåsiga hedmarkerna. Och fick en lång och detaljerad privat tur genom byggnaderna, med många och rikliga smakprov. När jag senare passerade odjurssjön Loch Ness var jag ganska ostadig på benen (och ”Nessie” var inte hemma).
Inte heller i Republiken Irland hade jag någon språkmässig jaktlycka. Detta trots att ”sydirländarna” av traditionella och nationalistiska skäl värnar om den irländska gaeliskan.
– Det bästa hade varit om de engelska kolonialherrarna hade förbjudit iriskan under ockupationstiden, suckade en irländare jag träffade. Då hade vi nog lärt oss vårt eget språk av ren trots!
Han upplyste mig dock om den irländska trefärgsflaggans kulturella och politiska betydelse. Grönt står traditionellt för ön Irland, och för katolikernas frihetskamp. Orange är de nordirländska protestanternas färg. Och vit är den fred och gemenskap man sökte mellan de två grupperna på önationen Irland.
Som tyvärr ännu åtskiljs av en gräns som delar landet, beklagade han (ett stort nutida problem när Storbritannien med Nordirland lämnar EU, och Irland-Eire stannar kvar ).
Mannen rådde mig sedan att resa till de isolerade småbyarna på Atlantkusten. Och där, i den skärgårdsvackra kustprovinsen Connemara, började jag äntligen få vittring på mitt språkliga och kulturella ”byte”. Härligt ”Sagan om ringen-aktiga” vägskyltar dök upp på de små idylliska landsbygdsvägarna: Chill Chiarain, Scríob, Gaillimh, An Clochán, Cloch na Ran.
Och bäst som det var, i en oansenlig liten bondbyaffär, hörde jag hur en lokal husmor sade något komplett obegripligt till kassörskan bakom disken. Jag smög mig försiktigt närmare. Fascinerad lyssnade jag till samtalet, som förmodligen bara handlade om väder och vind.
– Pratar ni verkligen riktig irisk gaeliska, frågade jag med tindrande ögon och andäktig röst?
Och det blev med ens knappnålstyst i butiken. De kom fullständigt av sig i sitt innan så flödande samtal. Jag lommade snopen och lite skamsen iväg.
Någon mer gaeliska blev det inte under hela Irlandsbesöket (och inte heller i norra Wales). Jag fick nöja mig med att turista på mer sedvanligt sätt. Så jag gick med några katoliker på den lilla pilgrimsfärden upp till kapellet på toppen av Mount Croagh Patrick (tillägnat Irlands skyddshelgon Saint Patrick som sägs ha fördrivit ormarna från ön).
Det heliga berget gav oss en vid och skön utsikt över det karga landskapets torvproducerande mossar och fårbeströdda ängar. På en av dessa stenmursomkransade gröna ängar hade jag senare den dåliga smaken att övernatta en gång. Sedan fick jag plocka ohyra ur kläderna ända till Tipperary. Och som alla viskunniga vet så ”It´s a long way to Tipperary”…
Så småningom nådde jag i alla fall det irländska slutmålet Dublin (Baile Atha Chiath på gaeliska), en livlig stad som saknar det övriga Irlands (då!) lite sömniga femtiotalsmässiga och vagt sydeuropeiska karaktär. Med världskänd pubkultur, med början på det berömda Guinessbryggeriet, och en stor kall immig öl efter turen!
Men här i den irländska huvudstaden höll resan på att få en ände med förskräckelse. Jag hade nämligen innan resan lånat ut mitt pengabälte, och förvarade därför pengar, pass, id-kort, samt färjebiljett till walesiska Holyhead i min plånbok i framfickan på mina illa medfarna jeans. Det blev ett lätt byte för storstadens ficktjuvar.
Det var inte vilka ficktjuvar som helst som drabbade mig. Nej, de kom från den specifikt irländska folkgruppen ”tinkers” . Det är irländare som lever som traditionella romer. Det sägs att de är ättlingar till de irländska bönder som fråntogs sina små ynka jordplättar av engelska storgodsägare för några hundra år sedan.
”Mina” ficktjuvar var två tinkers-tjejer i uppskattningsvis 16- respektive 10-årsåldern. De gick omkring på Dublins folkrika gator och tiggde pengar på ett gällt högljutt och aggressivt påträngande sätt.
– Ge oss lite pengar till mat mister, småskrek de med utsträckta händer, samtidigt som den ponchoklädda lillflickan puffade mig energiskt och envist efterhängset i sidan.
Tio sekunder senare blev jag alldeles iskall när jag misstänksamt och rutinmässigt kände efter på byxfickan och upptäckte att plånboken var borta. Jag vände mig om och såg f(l)icktjuvarna hastigt försvinna i folkvimlet. Men jag lyckades snabbt komma ifatt dem.
”Den lilla flickan måste ha tagit plånboken och sedan lämnat över den till den stora flickan som aldrig hade kroppskontakt med mig”, räknar jag ilsnabbt och klartänkt ut. Så jag grep den smala sextonåriga tonårsflickan kraftigt i hennes tunna arm.
– Du måste ha glömt din börs på hotellet eller i någon affär eller pub, besvarar hon mina brutala anklagelser med öppna trosvissa rådjursoskyldiga ögon.
”Kanske har jag verkligen glömt plånboken någonstans”, tänkte jag medan de förbipasserande började titta ogillande på den store utländske busen som bråkade med den lilla späda irländska tonårstösen. De stannade gradvis upp i sina steg och betraktade oss spänt.
Ändå förstod jag att min enda chans att få igen mina försvunna saker var att låtsas vara fullkomligt säker på min sak, och helt undvika att titta nervöst på den tätnande växande folkmassan omkring oss tre i gatudramat.
Så jag klämde bestämt åt det oskuldsfulla flickebarnets arm, och sa att hon fick välja mellan att lämna tillbaka mina ägodelar, eller att bli släpad av mig bort till polisstationen i närheten.
Vi stirrade tysta på varandra under en halv minut. Samtidigt steg spänningen i den allt större folkhop som passivt men förebrående hade samlats runtomkring oss. Vem skulle ge efter i den stumma tvekampen?
Hux flux sticker den unga flickan plötsligt in sin hand under blusen, och drar fram min tjocka plånbok från sin behå.
Jag lämnar skakad platsen med gelé i knäna.
Hans Norebrink
Läs mer:
- Kravaller på Nordirland
- Spionmisstänkt i öst
- På tummen i Japan
- Engelsklärare i Sydkorea
- Mak(g)en till resa!
- Hemliga polisen i Honduras
- Besök hos huvudjägarna
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.