Det långa 2020

Historiker talar ibland om det långa artonhundratalet. Ett århundrade som föddes någonstans mellan amerikanska och franska revolutionen och som dog i första världskrigets skyttegravar nästan 130 år senare. Kanske bör vi se likadant på 2020, som katastrofåret som bara kommer att pågå tills ett nytt kapitel är påbörjat.

Det finns en naiv tro att ”ljuset kommer tillbaka” bara man hoppas på det och att det värsta redan drabbat oss under 2020. Samma sorts tro som utgår ifrån att Trumpismen är besegrad och som leder till att man ställer sitt hopp till Joe Bidens och Kamala Harris presumtiva välvilja. Men det var just sådana naiva förhoppningar som förde oss hit, till ett politiskt tillstånd helt genomsyrat av brustna löften och krossade drömmar.

Då är det bättre att hålla sig till verkligheten: Biden-Harris administration kommer även i fortsättningen att försvara och bevara de mäktigas intressen i USA, gentemot såväl USA:s folkflertal som Kina och resten av världen. Högerpopulismen förutan har vi fortfarande ett samhälle byggt för att generera klimatkris, massövervakning, flyktingkatastrofer, prekarisering av arbetarklassen och urholkad demokrati.

Pandemin som vi nu tycker inskränker våra liv så allvarlig borde vi snarast betrakta som en slags generalrepetition inför kommande kriser och en påminnelse om de styrandes oförmåga att agera proaktivt. Precis som med coronarapportens berättelse om det svenska samhällets strukturella oförmåga att hantera kriser är det egentligen förhållanden som vi redan kände till, men pandemin har lyft fram vår gemensamma sårbarhet i ljuset och gjort det som var brådskande akut uppenbart.

Varje typ av möjlig ekonomisk återhämtning under 2021 kommer med största sannolikhet att vara som en såpbubbla, den kommer att spricka i luften vid minsta tecken på fara. Sett ur ett klassperspektiv har pandemins inverkan varit ojämn och inför en eventuell ekonomisk återhämtning kommer den att vara lika skev som tidigare. Det fåtal som har den reella makten vill återta det som förlorats under pandemin och samtidigt behålla de nya positioner man tillskansat sig i den samhälleliga oredan. För där löntagarna såg ett samhällsansvar såg näringslivet en möjlighet.

I pandemins spår har vi emeller­tid inte bara sett den rådande ordningens inneboende svagheter och orättvisor – i pandemin finns också en slags inneboende vision om hur det borde vara istället. Vilka prioriteringar ett sundare samhälle skulle ha gjort, vilka samhällsfunktioner som är nödvändiga – trots att det så sällan är desamma som premieras och prioriteras.

Det handlar om två helt motsatta samhällssystem som konkurrerar inom det rådande. Den privilegierade minoritetens och majoritetens, deras system och vårt. Det nya året framstår som ett tillfälle för majoriteten att återta mark. Pandemin har avslöjat nyliberalismen, vi har lärt oss vilka vi är genom att upptäcka vad vi har saknat. Pandemin har tagit för många liv, men den påminner oss också om vad livet är till för. Året 2021 innebär utmaningar som förutsätter kollektiva och solidariska lösningar.

En ledare från tidningen Internationalen.

Läs också:

• Efter fascistkuppen i USA: Ingen tid att förlora – motoffensiv nu!
• USA är inte demokratins fanbärare och Trump är fascist