Visafusk, illegalt arbete, åsiktsbrott, svartväxling och pengasmuggling

Färjan från japanska Shimonoseki närmade sig Koreahalvön. Den väldiga hamnstaden Busan (tidigare Pusan, landets Göteborg) mötte med lätt snöblandade sibiriska vindar. Inte precis det man hade väntat sig i Asien – och saknade kläder för.

När jag tog Greyhound-bussen upp till huvudstaden Seoul ännu längre norrut råkade vi ut för en snöstorm. Jag undrade vad jag hade gett mig in i medan jag under uppehållen i snöfallet frusen kikade ut på de barrskogstäckt bergen, de vilande risfälten, och de ljusgula byarna med tegeltak i klara blå, röda och gröna färger, som sakta fördunklades i vinterkvällsmörkret.

Framme i Seouls mest centrala fattigkvarter mötte månbelysta, snöslasksmutsiga bakgator, där jag irrade runt på jakt efter inhemska billighotell, alltmedan koreanska småbarn lekte snöbollskrig. Jag var ny på världsluffarstråken och kände mig liten och långt borta, men barnens välkända stoj i kvällsskymningen gjorde att tillvaron genast kändes lite mer hemma.

Slitna låga hus, krokiga vägsystem (lätt gå vilse) och puttenuttiga gränder välkomnade mig. Idag har dessa kvarter fått ge vika för nutidens tiomiljonstads tätnande skyskrapedjungel i glas, stål, och blinkande neonljus. En rik kapitalistisk världsmetropol strax intill det hotfulla ”bluffkommunistiska” Nordkorea. Den politiska spänningen och paranoian var stor på Koreahalvön när jag var där 1978.

Jag hittade mitt lilla krypin (högst 2×2 meter) med pappdörr och endast möblerat med en madrass på det behagligt varmheta golvet . Det var ett slitet men vänligt litet hotell för en snuvig vandrare. Allt började se än ljusare ut. Speciellt som jag strax bekantade mig med min granne på hotellet, Eddie, som blev min vän under mina händelserika fyra månader i Sydkorea.

Han var en ilsket rödskäggig arbetargrabb, och en av de tragiska fallen av ”flygande holländare”. Det vill säga han var en av dem som hade fastnat ute i världen eftersom de inte längre klarade av att slå sig till ro i hemlandet. Eddie hade varit världsluffare i tio år, och hade för länge sedan klippt alla sociala band med hemstaden Cork.

Åren ute hade gjort honom till levnadskonstnär, och han lärde mig mycket, bland annat hur jag skulle skaffa jobb som engelsklärare. Det arbetade han själv med, men det började brännas under fötterna på honom när jag var där. Eddie kunde nämligen inte stava (ett elementärt krav på en språklärare kan man tycka). Länge lyckades han skämta bort sitt handikapp inför eleverna, men till slut tvingades han fly från den uppretade direktören på språkinstitutet.

Han hade dock genast ett nytt pengaprojekt på gång. Det var nämligen mycket svårt för sydkoreaner att få utresevisum – om man inte gifte sig med en utlänning vill säga. Och Eddie (som en gång hade övervägt att spela med som exotisk främling i japanska porrfilmer) fick kontakt med en protestantisk präst som höll på med sådana affärer. Denne sammanförde honom med en medelålders frånskild kvinna.

Tanken var att Eddie skulle få betalt för ett bluffäktenskap som skulle få henne ut ur landet. Men av olika anledningar kom det inte till skott så länge jag var i landet. Jag var dock med när Eddie träffade koreanskan för första gången, och då gav kyrkans tjänare följande okristliga råd till kvinnan:

– Nu ska du gifta dig med mister Eddie. Så nu får du vara trevlig och stanna över hos honom i natt, så ni lär känna varandra bättre tills ni med äktenskapet verkligen blir man och hustru. Ni har min välsignelse som Guds herde.

Själv hade jag också fått ett högst oväntat sällskap av det motsatta könet. En gång när jag passerade hotellreceptionen satt där en söt koreansk flicka på typ 17 år. Jag skämtade till det med henne, och helt oväntat och oplanerat följde hon med mig till mitt enkla madrassrum. Sedan kom hon att stanna och sova med mig där av och till. Mest till…

Eddie, som hade blivit en slags tillfällig sambo med sin medelålders koreanska partner, var grön av avundsjuka. ”Passa på att ligga med henne nu när du har chansen”, sade han. Men jag tyckte den koreanska tonårstösen var alltför renhjärtad, så det blev bara lite nattligt hångel på mitt rum. Jag kunde inte med att försöks förföra denna späda rådjursögda oskuld…

Eddie och jag med varsitt feminint sällskap blev som ett kompisgäng. Vi gjorde veckoslutsutflykter tillsammans till olika mål, alltmedan kölden släppte och övergick i skönt körsbärsblommande vår – koreanernas absoluta favoritårstid. Vintern var för kall på grund av det sibiriska inlandsklimatets påverkan, och sommaren för het för de sydliga tropiska havens påverkan.

Bland annat besökte vi den berömda gränsbyn Panmunjon, som är det enda ställe där norra och södra Korea träffas sedan det oavgjorda inbördeskriget på femtiotalet.

Där möts de i ett litet enrumshus med ett långbord i mitten. En sladd över bordet markerar gränslinjen – med två flaggor på varsin sida av sladdgränsen. Där sker alla förhandlingar mellan Sydkorea och Nordkorea. Rummet visas ganska ofta på svensk teve.

Eftersom de delar på rummets skötsel gick det att sätta sig i de nordkoreanska generalernas stolar, och därmed göra en minutlång påhälsning i det annars så slutna och svårbesökta Nordkorea. Numera är de lättare, och långt senare besökte jag och min fru Lena Nordkorea som väl övervakade turister. Och fick se Panmunjon från andra sidan, med ett minutlångt besök i Sydkorea!

Men i sydkoreanska Panmunjon 1978 berättar guiden att kriget fortsätter även i detta fredens rum. Så hade de båda länderna en gång börjat smuggla in allt högre bordsflaggor i en tävling på sandlådenivå. Eftersom taket omöjliggjorde en fortsättning detta trams fick man till slut ena sig om en gemensam maxhöjd på flaggorna. Ett litet fredsframsteg i två länder som formellt ännu är i krig…

Åter till våra kvinnliga koreanska vänner. Vi fattade inte om våra aparta relationer hade något med koreansk kvinnoroll eller kultur att göra. Det funderade jag också på vid två skämmiga episoder.

Jag gick en gång till koreansk frisör, och fick ett gammaldags skynke över mig. Så började en vacker koreanska massera min nacke och skalp innan hon klippte mig, Samtidigt fick jag hand- och nagelvård av en annan söt frisörska. Tillkommer så en tredje sötnos som under lakanet börjar massera insidan av mina lår. Varken hon eller jag verkade veta vad som ytterligare skulle ske. Kulturchock? Det var en jobbig situation, och jag räknade frenetiskt isbjörnar som hoppade över snödrivor. Men jag fick aldrig veta om något mer skulle hända…

En annan gång hade bristande resenärshygien (trots de varma koreanska badhusen i slummen) och Koreavinterns köld gett mig en prostatainflammation. Sade i alla fall den feminina (?) läkaren och påbjöd prostatamassage med mig lutande 90 grader över ett bord, och han entusiastiskt masserande mig via rumpan så det kändes som att ha en bit glödande kol i stjärten. Så helt plötsligt kommer tre sydkoreanska sjuksköterskor in i rummet, tvärstannar häpet, och börjar sedan fnittra hejdlöst hela gänget. Är det professionalism?

Under veckorna gick jag i skräddarsydd kostym (från de många välbesökta underjordiska affärspassagerna under huvudgatorna). Det imponerade och gav mig extra jobb – förutom språkinstitutet i en av centrums moderna skyskrapor, där man annonserade ”You too can learn English from mister Hans”. Och delade ut flygblad med min nuna på stan.

Nu kom jag bort från ämnet – mina privata lektioner till förmöget folk. Så hämtades jag en gång i veckan upp av en privatchaufför till en tysk affärsmans fru som ville öva upp sin konversationsengelska hemma i sitt hembiträdesrika lyxhus. Det var min kavaj och att jag arbetade i samma skyskrapa som tysken som gjorde att han anlitade mig. I saggiga luffarjeans hade jag nog inte fått jobbet. Kostym – en välgjord investering.

Sedan en annan veckodag till en koreansk affärsmans hustru som ville lära sig engelska i sin fina lägenhet (Gangnam style-lokaliserad?) inför ett turistbesök i London. Jag fixade kartor, broschyrer och böcker (lån) från den brittiska ambassaden i Seoul, och berättade och visade på kartan om mina flerfaldiga Londonbesök. Hon var nöjd hon också.

Saker började flyta men jag saknade ju arbetstillstånd, samtidigt som den hårda högerdiktaturen drog igång en kampanj mot ”turister som ägnar sig åt andra saker än vad som indikeras på deras visum” (alltså enbart turism, inget annat). Jag och Eddie ingick uppenbart i den utmålade gruppen, som även pekades ut i tidningarna.

Jag hade på den tiden inte riktigt klart för mig vilken långvarig, auktoritär och misstänksam militärdiktatur Sydkorea var – ledd av general Park Chung-hee. Ett folkligt uppror mot diktaturen i staden Gwangju 1980 ledde till en massaker på 2 000 civila. Först i slutet av 80-talet fick Sydkorea demokrati. Som vanligt borde jag ha varit räddare än jag var för att arbeta olagligt i diverse länder.

Dessutom tog mitt tvåmånaders visa slut, och jag tvingades ta färjan tur och retur till Japan, för att komma in på nytt till Sydkorea och få två nya månader visum – det hade andra resenärer/engelsklärare gjort utan besvär. Men precis när jag ska få min stämpel hajar passkontrollören till inför stämplar som visar en (1!) dags vistelse i det dåtida kommunistiska Tjeckoslovakien i mitt pass.

Han tillkallar pass/tull/gränschefen som delvis nekar mig nytt visa på grund av mitt endagarsbesök i ett kommunistland. Tala om paranoia! De ser tack och lov inte att jag har en hel drös med stämplar från allehanda kommunistländer. Då hade jag nog helt nekats inresa. Nu får jag en liten chans. Chefen informerade mig strängt:

– Förutom kommuniststämpeln kan du bara få ett två månaders visa per halvår. Så du får bara stanna i Sydkorea de tre dagar du har kvar på det gamla visat. Godtar du inte det får du försöka klaga på inrikesministeriet i Seoul. Lycka till med det, ha ha!

Detta snopna beslut var en katastrof för mina planer att fortsätta att tjäna in pengar till mina kommande färder i vida världen. Men skam den som ger sig. Jag återvände till Seoul och inrikesministeriet (de som har hand om polisen), som låg myndigt bredvid presidentpalatset. Där hoppades jag optimistiskt på att få två månader till i landet. Jag hade förstås kostymen, välputsade skor, ansat hår och välrakad nuna. Kläderna gör mannen…

Efter mycket irrande i myndighetens korridorer och ämbetsrum hamnar jag till slut hos en tjänsteman som cool som en filbunke lyssnar med nollställt ansiktsuttryck till mig där jag vilt gestikulerande beskriver mitt problem på elementär engelska: Jag vill förstås turista mer i ert vackra land Korea. Han verkar inte förstå mycket, men tar till slut mitt pass och ser stämpeln 8 MAR (mars).

Det borde förstås vara 8 MAY (maj) slår han bestämt fast, medan jag gapar häpet. Detta vara ett misstag som vi måste rätta till. Och inför mina ögon öppnar människan en byrålåda och tar fram ett rakblad!!! Så skrapar han bort ”R-et” i visat, och plitar dit ett ”Y”. Så enkelt men tvivelaktigt får jag två månader till i Sydkorea. På självaste inrikesministeriet i en närmast totalitär diktatur!

Jag tror inte mina ögon att det som händer verkligen sker. Förgäves frågar jag om han kan signera sin ändring med namnteckning och ny stämpel. Det behövs inte, säger han. No problems my friend. Have nice visit Korea!

Så förutom noll arbetstillstånd fick jag nu ett officiellt men förfalskat visum att oroa mig för. Dessutom kunde den koreanska valutan ”won” då varken föras ut ur landet, eller användas utomlands. Jag var tvungen att svartväxla mina won till dollar som gick att använda utomlands, men även att ta med sig dollar ut från Sydkorea var olagligt.

Jag fick smyga mig bort till en bar vid de amerikanska militärbaserna, Där fick jag vänta med en öl vid bardisken tills lokalerna var ganska tomma (detta var på dagtid). Bakom baren satt växelpengarna fastklistrade på baksidan av ett stort metallskåp som kunde dras fram.

Jag blev allt mer nervös – speciellt som mina av högerdiktaturen indoktrinerade elever började misstänka att mina politiska sympatier låg till vänster. Så en dag knackar det på dörren till språkinstitutet, och en lång allvarlig man presenterar sig för mig: ”Jag är mister Kim vid säkerhetspolisen” (ja, nästan alla i hela Korea verkar faktiskt heta just Kim).

Jag nästan dog av skräck, till det visade sig att karln bara ville lära sig engelska. Han var med i diktatorn Parks livvakt, berättade han för en grymt lättad Hans (och hans hemliga polis gjorde två år senare ett uppenbart dåligt jobb eftersom presidenten mördades…).

Jag var ändå ett nervknippe när jag veckan därpå skulle lämna Sydkorea efter fyra månader som engelsklärare. Speciellt som jag försökte smuggla med mig mina intjänade och inväxlade dollar hoprullade i en liten plastpåse uppstoppad på en plats som anständigheten förbjuder mig att nämna vid namn.

Kallsvettig stod jag väntande vid gränsen och tänkte på vad jag kunde anklagas för: illegalt arbete, vänsterpropaganda, svartväxling, smuggelförsök och visaförfalskning (vem skulle tro på den osannolika historien om rakbladet på inrikesministeriet?).

Kön närmar sig passkontrollen för utträde ur Sydkorea, och jag kastar längtansfulla blickar på de japanska färjorna utanför fönstret. Då upptäcker jag vem det är som övervakar arbetet därframme: Just den gränschef som gav mig tre ynka dagar…

Hans Norebrink

# Hur det gick det sen? Bra förstås eftersom jag inte försmäktar i ett koreanskt fängelse. Gränschefen gick viktigpettrig omkring och inspekterade, medan jag vände ryggen till och ansiktet nedåt, så han inte skulle se mig. Den här gången hittade de inga av mina rikliga kommuniststämplar i passet. Väl på färjan och återfärden till Japan uppsökt jag snabbt och lättad en toalett för att rädda mina dolda tillgångar.

# Trots att man i Sydkorea vill ha vita lärare, som ger mer status på engelskaskolorna, så var mina annars så trevliga yrkesmänniskor och skolelever oreflekterat ”gula rasister”. De kunde aldrig tänka sig att gifta sig med en vit, och därmed besudla det rena koreanska blodet. Kanske lite som svenskt trettiotal…

Läs mer:

• Engelsklärare i Sydkorea
• På tummen i Japan
• Söderhavet – inget paradis
• Jobbjakt i Australien
• Blåsta i New Delhi
• Kennedy i Nya Zeeland
• Sjömansliv och ekvatordop
• Hamnar i krig
• Bröllop i Filippinerna