Marstrand – extremt fall av gentrifiering?

Publicerad denFörfattareAnders_S

Håkan Boström, ledarskribent i GP, tror att Marstrand är ett extremt fall av gentrifiering. Han har fel. Marstrand är ett typexempel på utvecklingen i många bohuslänska skärgårdssamhällen. Faktiskt till och med lite sent i utvecklingen. För mellan 1960 och 1970 minskad befolkningen på Marstrandsön bara marginellt. Men det är lite svårt att därefter veta hur befolkningsutvecklingen sett ut för efter 1970 och fram till 1995 har bebyggelsen på Koön räknats in i tätorten Marstrand.

Marstrand med Koön (Arvidsvik) neråt i bild. 1990. Varvsbyggnadern till vänster i bild är numera rivna och ersatta med bostadshus. Foto: Jan Norrman / Riksantikvarieämbetet. Licens: CC BY 2.5

1960 var dock befolkningen 1 168 personer och 1970 1 072 stycken. År 2015 var befolkningen på Marstrandsön nere i 381 personer vilket går att se då bebyggelsen på Koön avskiljts som en egen tätort som i statistiken kallas Arvidsvik. Minskningen mellan 1960 och 2015 har alltså varit mycket kraftigt och de flesta bostäder på Marstrandsön innehas numera av sommargäster. Det handlar om rika göteborgare och stockholmare. Det är dock ingen unik utveckling för ett skärgårdssamhälle i Bohuslän.

Sen 1950-talet ägs majoriteten av husen i Fiskebäckskil av sommargäster, främst rika stockholmare. I princip alla hus i centrala Mollösund ärgs sen 1970-talet av sommargäster och på Käringön, Gullholmen, Åstol, Klädesholmen liksom i Hälleviksstrand, Kyrkesund, Stocken, Edshulsthall, Kämpersvik, Sannäs, Fjällbacka och Grebbestad liksom i många andra skärgårdsorter ser det likadant ut.

I Fiskebäckskil hade den bofasta befolkningen minskat till 370 personer år 1950 (år 1900 var det 665). År 1970 var den bofasta befolkningen i Fiskebäckskil inklusive befolkningen i Östersidan 311 personer och 2015 var antalet bofasta ner i 270 personer. På Gullholmen var antalet bofasta år 1900 hela 724 stycken, 1950 466 personer, 1970 214 och 2015 fanns det bara 85 bofasta kvar. Noga för att det är normalt att Håkan Boström inet har koll på verkligheten, men även han borde ju kunna kolla sånt här för det är jy mycket lättillgängliga uppgifter som finns på Wikipedia.

Det vara samma utveckling på nästan alla orter i Bohuslän. Rika storstadsbor från Stockholm, Göteborg och Oslo har köpt upp de flesta hus och de bofasta som bor kvar har ofta byggt nya hus i utkanten av tätorten och sålt det gamla huset i den centrala orten till sommargäster. Några öar och orter har dock klarat sig lite bättre, exempelvis Koster, Lyr, Dyrön och Rörö liksom Grundsund, Stenungsund, Ellös, Grebbestad, Fjällbacka, Strömstad och Lysekil.

Det är uppenbart att utvecklingen varit likadan på de flesta kustorter och öar i Bohuslän. Sommargäster varit beredda att betala vad som helst för husen har taxeringsvärden drivit upp vilket på 1970-talet gjorde det mycket dyrt för bofasta att bo kvar. Det var bättre att sälja huset och flytta till Orust, Tjörn eller fastlandet eller bygga nytt i utkanten av fiskeläget, långt från hamnen och vattnet. Genom att fisket och fiskindustrin i stor utsträckning försvann under 1960- och 1970-talet försvann också möjligheterna till försörjning på många av öarna och i fiskelägena. Då var det jobb i Stenungsund, Uddevalla eller Göteborg som var alternativet. Ofta krävde det en flytt.

Håkan Boström har fel. Det finns gott om öar i Bohuslän som gentrifierats (Brännö som han ger som exempel är dock inget bra exempel på just det då en stor del av de som flyttat ut dit är utflyttade hippies från Haga när Haga gentrifierades). Genuina orter med fiske och fiskelägeskänsla finns det dock mycket få av. Donsö är en. Rörö en annan. Grebbestad och  Fisketången. Dyrön kanske. Fotö kanske. Det är inte så många fler. Men Boström har naturligtvis rätt om färjavgiften i Marstrand. Den är ju helt osannolikt dyr vilket naturligtvis är orimligt och ohållbart.

Läs mer om gentrifiering

Läs också:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.