Ständigt aktuella ”Flugornas herre” (utgiven 1954) spelas nu på Helsingborgs stadsteater. Det är den brittiske romanförfattaren och Nobelpristagaren William Goldings mest berömda bok. Han föddes och dog i Cornwall (1911 – 1993), skrev 25 böcker och blev adlad.
I DN-recensionen av ”Flugornas herre” i Helsingborg skriver recensenten Kristina Lindquist att boken/pjäsen ”har lite för mycket att säga oss även idag”. Och så har romanen/dikten tagits emot – som den brutala ultrapessimistiska sanningen om människans i grunden dystopiska onda natur.
Jag kommer själv ihåg att vi läste den i skolan, och att den uppfattades så. Boken är vitt spridd och har gjort oändlig skada med sitt felaktiga budskap om människans brutala blodiga natur bakom den tunna sköra civilisationsfernissan.
Den diktade handlingen: Ett plan störtar på en söderhavsö och bara en grupp skolpojkar överlever. De förvildas och lekarna övergår i förtryck, förföljelse, skräck, blod och mord. Ett avhugget grishuvud sätts på en påle och drar till sig flygfän = ”Flugornas herre”; Ett offer till ett inbillat monster på ön.
Men denna påhittade historia har fel med sin omänskliga (men vanliga) ”fernisseteori” om människan. För det boken skildrar har skett i verkligheten. Men det urartade inte i ondska, maktkamp och terror som i Goldings mörka bok.
Den sanna historien
Den sanna handlingen: Sex äventyrslystna skolpojkar i öriket Tonga stjäl 1965 en fiskebåt, men den går under i storm och de kravlar iland på den (långt tidigare bebodda) öde djungeltäckta och mycket avlägsna klippön Ata, där de blir kvar i 15 månader innan de räddas.
Och nu följer ett drygt år av samarbete, organisation och arbetsscheman. De bygger hus av flätade palmblad, hönshus, badmintonbana, gym, köksträdgård, plantering med banan– och kokosplantor, vattensamlare i urholkade stockar. Pojkarna lyckas göra eld med två pinnar och gemensamt hålla elden vid liv över ett år! De ber, sjunger, tillverkar en enkel gitarr, och komponerar fem sånger under sin tid på ön.
Odlar och sjunger
De två äldsta pojkarna väljs till ledare, och om de någon gång blir osams går de bara åt varsitt håll i några timmar. En pojke faller nerför klippan och bryter benet. Barnen spjälkar det med pinnar och blad, och en läkare konstaterar senare att det läkts perfekt.
Tyvärr hände denna optimistiska sanna solskenshistoria innan internet, annars hade den kunnat ta upp kampen som den sanna skildringen av människans mestadels goda natur. Men en dokumentär har gjorts och en bok har skrivits av den holländske författaren och historikern Rutger Bregman, ”I grunden god – En optimistisk historia om människans natur” (2020).
Där finns bland annat den sanna goda historien om hur barn skeppsbrutna på en öde beter sig. Glöm ”Flugornas herre”. Vi människor är varken änglar eller monster, men ganska snälla och tillitsfulla.
Jag i djungelby
Vad man mer kan kritisera ”Flugornas herre” för är den etnocentriska västerländska nedlåtande beskrivningen av ”primitiva vildar” som de vita skolpojkarna förvandlas till när civilisationsfernissan faller av.
Jag var själv som ung äventyrslysten man tre dagar i en dajakby i Borneos djupa skogar. För att komma dit var jag tvungen att vid kusten skriva på ett papper på polisstationen att de inte kunde garantera min säkerhet.
Jag hade tur. I den kollektiva dajakby, jag på måfå pekat ut från djungelbåten, var det fest. Vi dansade sjungande på långhusets veranda med händerna på varandras axlar. Hövdingen hade tatueringar, leopardpäls och ett stort ben genom näsan. Alla bjöd på risbrännvin.
Medcinmannen skar halsen av en gris, samlade blodet i ett bamburör och gick runt och stänkte ner oss med det. Eldar brann, djungeln surrade, hettan drev svett. Det avskurna grishuvudet sattes på en påle, omsvärmad av insekter; ”Flugornas herre”!
”Flugornas herre”
Men. Ingen fara, inget ont, inget bråk, inget primitivt. Bara deras tradition, som vi har midsommarfest.
Och sen kom ungdomarna tillbaka från internatskolorna vid kusten. Med vilken rätt kallar vissa vita i väst enkla färgade folk för ociviliserade?
De lever jämlik och fritt och skadar knappast naturen, miljön och klimatet. Och de samlar inte på förkrympta huvuden längre. Senaste gången var i striden mot det fascistiska Japan under andra världskriget – och som minne hänger ett knippe olyckliga japanska skallar i ett hörn.
Sammanlagt skulle jag kalla oss västerlänningar de mest primitiva på jorden. Vi är ju de mest skyldiga till att vi håller på att förstöra allas vårt hem jorden. Är inte det höjden av primitivitet?
Hans Norebrink, världsresenär, volontär hos Bolivias urfolk (”indianer”), småskalig socialist
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.