Folkutbyte i förorten?

När man bara har en hammare ser allt ut som en spik. Har den liknelsen någonsin varit mer träffande än våren 2023? Året då fred och frihet enligt det dominerande debattklimatet bara kan nås genom att bli medlem i en imperialistisk kärnvapenallians – och då alla sociala problem i samhället löses med repressiva åtgärder.

Senaste budet i debatten om Göteborgs utsatta områden? ”Riv alltihop”. Så tycker liberalen Robert Hanna att lösningen ser ut för att stadsdelen Hammarkullen ska nå stadens högt ställda men uselt efterlevda målsättning att år 2025 vara helt utan utsatta och särskilt utsatta områden (GP 31/3). Sedan tänker han sig att stadsdelen ska byggas upp igen med ny laglydighetsanpassad arkitektur.

Svaret på problemen i fattiga stadsdelar kan stavas hårdare lagar, rivningskulor, bestraffning av föräldrar till barn som bryter mot lagen, folkräkning genom nattliga räder (SD:s förslag för att komma åt papperslösa och bidragsfuskare). Det får till och med kosta en massa pengar, bara inte pengarna läggs på att förbättra de boendes tillvaro här och nu.

Hammarkullen

Människor som lever och verkar i Hammarkullen berättar en annan historia: Om en stadsdel med enastående föreningsliv och eldsjälar som kämpar och tror på sitt lokalsamhälle, trots ständiga nedskärningar och försämringar. Lösningarna finns ju i de flesta fall redan på plats; det finns människor som vet hur behoven ser ut, det finns eld­själar vars gärning samhället kan investera i.

Det enda som inte finns är pengar – och när satsningar väl görs i området av den kommunala fastighetsägaren Bostadsbolaget kommer de i form av pop up-projekt utan varaktighet vars effekter i bästa fall är flyktiga, i värsta fall direkt konkurrerar med det som redan satsats i stadsdelen.

Allt medan fritidsgårdar och skolor, slåss med underfinansiering och föreningarna verkar under ständiga hot om uppsägningar och hyreshöjningar. Att lokalt engagerade försöker skapa opinion kring detta (ex. GP 13/3 och 28/3), eller att polisen rapporterar om att situationen kring den kriminella aktiviteten i de utsatta stadsdelarna gradvis och trots allt faktiskt blir bättre förtigs med slående systematik.

Utspel utan kunskap

I stället domineras opinionsbildningen av fria utspelsfantasier från människor som saknar både förankring och sakkunskap. Avstånden inom politiken, mellan den verkliga vardagen som människor lever i och de som sätter agendan, har växt dramatiskt de senaste årtiondena och det är lätt att tänka att vi har att göra med systemfel, att demokratin inte fungerar ”som det är tänkt”, men den bistra sanningen är att dagens system fungerar ändamålsenligt. För bakom det uppskruvade klimatet – där intresset är så stort av att svartmåla och skapa stämning av kris och panik, och så litet av att lyssna på de med förankring och kunskap – finns en brutal logik.

Renovräkningar

Sanningen är den att politiken av idag redan har sin lösning på plats – och det är bisarrt nog samma fenomen som förekommer i Sverigedemokratiska fantasier – nämligen folkutbyte. Rusta upp, höj hyrorna och byt ut de fattiga och stökiga invånarna mot köpstarkare folkgrupper.

Det är i renovräkningarna som pengarna finns och i en stagnerande ekonomi är hyra och ränta den mest pålitliga inkomstkällan. Här har vi grundorsaken till handslaget mellan den krisande nyliberala högern och den radikala nationalismen: Säkra stålarna till varje pris.

Om områdena är nedgångna, om befolkningen mår dåligt, är arbetslös och utslagen, om de kriminella har (eller ser ut att ha) makten på gatan, då ökar toleransen för drastiska åtgärder – för något måste ju göras. När vad som helst framstår som bättre än det rådande läget har politiken skapat sig utrymme att göra just vad som helst.
Därför är striden om våra bostadsområden och om våra hyror en central pusselbit i kampen mot nyliberalismen.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Läs mer om Hammarkullen.