Bottentrålning är en fiskemetod som leder till skador på lerbottnar men inte på sand- och grusbottnar. I Sverige används bottentrålning främst för fiske av räka, kräfta och bottenlevande fisk på den svenska västkusten. 100 procent av räkorna, 70-80% av kräftorna och en lika stor eller större andel av den bottenlevande fisken tas med bottentrål.
I Skagerak och Kattegatt finns det främst lerbottnar. Huvuddelen av dessa bottnar fiskas med bottentrål. De fiskebåtar som fiskar med bottentrål i området kan vara 10-24 meter. De fiskar kräfta, räka och fisk. Det finns dock ett 10-tal båtar som är mer än 24 meter långa. De fiskar räka och fisk. Ingen av dem är längre än 35 meter. Båtarna under 24 meter har mellan 1 och 3 personer i besättningen. Båtarna som är större än så har mellan 3 och 6 personer i besättningen och en del av dem har två besättningar som turas om.
I Östersjön inklusive Bottenhavet och Bottenviken är det idag främst siklöja som fiskas med bottentrål men även en del sill i Bottenviken och Bottenhavet. I andra länder förekommer också bottentrålning av rödspätta. Siklöjefisket sker på sandbotten. De trålare som fiskar siklöja är i allmänhet små, mellan 10 och 15 meter lång med en besättning på en eller två personer.
Dessutom finns ett svenska fiske av tobis i Nordsjön som sker med så kallade semipelagiska trålar. De tar också i botten. Tobistrålning sker på sand- och grusbottnar. De båtar som ägnar sig åt tobisfiske är större trålare som normalt fiskar med flyttrål (pelagisk trål). Flyttrålar berör inte botten och används för stimlevande fisk som lever i den öppna vattenmassan.
Bottentrålningsförbud
Att förbjuda bottentrålning rakt av skulle innebära att det inte längre skulle finnas tillgång till några större mängder Kalix löjrom. Surströmmingsfabrikerna skulle inte kunna få tag på råvara. Det skulle inte finnas några färska räkor att äta och väldigt lite havskräfta och fisk från svenska fiskare att äta. De flesta fiskelägen i Norrbotten, Bohuslän och Halland skulle bli av med nästan alla eller alla sina fiskebåtar. Döden skulle drabba dem och de skulle upphöra att vara levande kustsamhällen. En del av dem skulle förlora befolkning. De skulle bli turistorter för sommargäster och tillfälliga besökare utan något lokalt näringsliv. Cirka 500 personer skulle förlora arbetet inom fisket och ytterligare nåt 100 på andra håll.
Ett bottentrålsförbud skulle med andra ord få kraftigt negativa konsekvenser i framförallt Bohuslän men också i Halland och Norrbotten. Därför är det ett dålig förslag.
Nästan lika dåligt är ett generellt förbud mot bottentrålsfiske i marina skyddsområden. Det skulle främst slå mot det mest småskaliga trålfisket i norra Bohuslän med samma negativa följder för kustsamhällena där som de jag redan beskrivit i samband med ett totalt bottentrålsförbud.
Men det finns metoder som kan minska belastningen på bottnarna utan att innebär ett totalt förbud. Det är att ta bort överkapaciteten i fisket. Det finns dock endast två fungerande sätt att göra detta. Statliga beslut. Marknadsstyrning.
Minskad fiskerikapacitet
Staten bestämmer att det inte får finnas mer än exempelvis 20 räktrålare och 100 kräfttrålare. De måste sen också bestämma vilka som ska gjort. På grund av den tekniska utvecklingen kommer det så småningom att uppstå ny överkapacitet och staten måste då åter träda in med beslut. I princip fungerar det redan idag så när det gäller siklöjefisket och för räktrålningen i Gullmarsfjorden. Fisket förvaltas i de områdena dessutom av de berörda yrkesfiskarna. I Gullmarsfjorden är det också kombinerat med begränsat antal fiskedagar och redskapsbegränsningar.
Överförbara fiskerättigheter
Den andra metoden är att införa överförbara fiskerättigheter, dvs rättigheter att fiska en viss mängd av en viss art under ett år. Dessa fiskerättigheter kan säljas, köpas, lånas ut, lånas in, hyras ut, hyras ut och bytas. Detta leder till att fiskerikapaciteten automatiskt anpassas till resursen, dvs hur mycket fisk som finns.
Systemet med att låt marknadsmekanismer leda till minskad fiskerikapacitet har flera fördelar framför ett mer byråkratiskt statligt system. Det leder i motsats till statliga beslut till en automatisk anpassning av kapaciteten även vid sådant som minskade bestånd av fiske och minskning av de havsområden som det går att fiska på genom byggen av vindkraftsparker eller beslut om marina skyddsområden med fiskeriförbud eller bottentrålningsförbud. I sådan fall kan det också leda till att fiskerikapacitet automatiskt omfördelas mellan trålfiske och fiske med passiva redskap. Detta då det i såna fall kan leda till att fiske med passiva redskap kan vara möjligt men inte trålfiske.
Fördelar
En minskad fiskerikapacitet, dvs färre båtar, innebär att belastningen på havet minskar. Bränsleförbrukning och utsläpp av skadliga ämnen för miljön och klimatet minskar också. Detta är ett mycket bättre förslag än ett bottentrålsförbud och det leder till ett resultat som fungerar bättre för kustens samhällen.
PS. De riktigt stora fiskebåtarna som finns används till pelagiskt fiske med flyttrål. De berörs inte av ett förbud mot bottentrålning.
