Göta hovrätt har skärpt straffen för tre män som i september 2022 dömdes av Kalmar tingsrätt för grovt fornminnesbrott i flera fall. Domen mot den man som i tingsrätten dömdes för medhjälp till grovt fornminnesbrott står i huvudsak fast.
I tingsrätten dömdes tre män för grovt fornminnesbrott i fem, sex respektive åtta fall. De åtalade dömdes för att de vid flera tillfällen bland annat tillägnat sig fornfynd, exempelvis om lerkrus och kanoner, från olika skeppsvrak som förlist före 1850. Brotten ägde rum främst utanför Ölands kust.
Påföljden för samtliga bestämdes till villkorlig dom i kombination med samhällstjänst. En fjärde åtalad dömdes i tingsrätten för medhjälp till grovt fornminnesbrott vid tre tillfällen. Detta för att han framfört den båt som använts vid dykningarna. För hans del bestämdes påföljden till villkorlig dom och böter. Tingsrätten biföll statens talan om bättre rätt till vissa föremål, men avslog talan i övrigt.
Såväl de åtalade som åklagaren och staten genom Länsstyrelsen i Kalmar län överklagade domen.
Hovrättsdom
Göta hovrätt kom fram till att de tre åtalade som dömdes för grova fornminnesbrott i tingsrätten skulle dömas för de brott som tingsrätten fann styrkta. Samtidigt skärpte de påföljden för alla tre till fängelse. Fängestraffens längd bestämdes till 1 år och 4 månader, 1 år och 2 månader respektive 1 år. Tingsrättens dom mot den man som dömdes för medhjälp till grovt fornminnesbrott ändrades inte i fråga om skuld och påföljd.
– Det saknas vägledande avgörande från Högsta domstolen om straffvärde och påföljd när det gäller grovt fornminnesbrott. Hovrätten har vid sin bedömning av brottens straffvärde bland annat beaktat att fornminnesbrott många gånger kan leda till skador som inte går att reparera, eftersom värdefull kulturhistorisk information förstörs och brottet kan sägas rikta sig mot ett kollektivt kulturarv, säger hovrättsrådet Christer Ganelind, i ett pressmeddelande. Han var ordförande vid förhandlingen.
Hovrätten biföll även statens talan om bättre rätt till de föremål som staten ansett vara fornfynd. Enligt kulturmiljölagen (1988:950) tillfaller fornfynd staten om de anträffas i eller vid en fornlämning och har samband med denna. Staten har enligt hovrätten bevisat att föremålen är fornfynd. De åtalade har inte kunnat visa att de tillägnat sig föremålen under sådana omständigheter att de äger bättre rätt än staten till fornfynden.
