Vill Dadgostar bara vara gammal sosse, suckar Aftonbladet efter Nooshi Dadgostars Almedalstal. Nej, säger Nooshi, ni har inte fattat nått. Det är ni som är vänsterpartister. ”Branting när han genomförde rösträtten; Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet, Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP … Visst skulle de alla idag varit vänsterpartister.”
Friskt vågat är hälften vunnet. Om Dadgostars heta längtan att vinna Magdalena Anderssons gunst kan man ha olika uppfattningar. Men frågan är om inte Vänsterpartiet av flera skäl borde avhålla sig från historierevisionism.
Det var inte Branting som vann rösträtten. Det var de tusentals och åter tusentals arbetare med kvinnor i spetsen som under de revolutionära åren 1917 – 18 fyllde gator och torg för att ge eftertryck åt sina krav. Branting valde en annan väg och försökte lägga lock på de folkliga resningarna. Som minister i liberalen Edéns regering ställde han sig i stället bakom förslag som uteslöt hundratusentals arbetare från den kommunala rösträtten.
Jodå, Per Albins finansminister Wigforss förespråkade en offensiv ekonomisk politik. Men den genomfördes för sent och var för klen för att ge resultat. Att arbetslösheten minskade på 30-talet berodde i stället på den internationella konjunkturuppgången – och att den svenska industrin blev en huvudleverantör till Nazitysklands svällande rustningsindustri. Men det var väl knappast Per Albins stöd till denna export som Dadgostar ville hylla?
Och visst var det så att det genomfördes viktiga sociala reformer under Tage Erlanders 25 år som statsminister men det gjorde i minst lika stor utsträckning Kristdemokrater i Tyskland eller Gaullister i Frankrike
Välfärdssamhället
Det mesta av det som vi idag förknippar med det svenska välfärdssamhället genomfördes i stället under några intensiva år under 1970-talet. Statsminister Palme bejakade (han är förresten inte med på Nooshis lista, är han för radikal för att få bli medlem i Vänsterpartiet?) men bakom den unika reformvågen låg framför allt trycket från strejkande gruvarbetare, städerskor och skogsarbetare och från nya och gamla kvinnorörelser. Så vanns föräldraförsäkringen, LAS, sju-kronan för besök på de offentligt ägda vårdcentralerna, rätten till abort och hela det solidariska välfärdssamhälle som idag håller på att monteras ner.
Dadgostars friska försök att skriva om historien kompliceras dessutom av att det var partikamrat Branting in spe som kastade ut vänstern ur det socialdemokratiska partiet, Per Albins regering som låste in Nooshis partikamrater i interneringsläger under andra världskriget och Tage Erlander som byggde upp den hemliga polis som i decennier övervakade och svartlistade radikala arbetare, framför allt kommunister.
Det är svårt att tolka Dadgostars tal på annat sätt än ett något misslyckat försök att visa Magdalena Andersson att Vänsterpartiet numera är lika goda sossar som hon.
Kjell Östberg
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag är ingen expert på socialdemokratin och den samlade politiska och fackliga arbetarrörelsen i Sverige, men ser många goda sidor, främst före 1980. Säkert har jag brister i min enkla fotfolks-analys.
Jag blev själv som ung kommunistisk arbetare övervakad och registrerad av SAPO (SÄPO+SAP) via den så kallade sjukhusspionen (Jan Lindqvist) på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Vi hade inget att dölja.
Men det hade de östregimer som vi trodde på. Vilka uppenbart för alla utom oss var nya diktaturer och nya klassamhällen. Vi trodde på dem för att vi ville tro att socialism byggdes i världen. Men nu säger jag:
Sosse? Stöd (v)!
Ja, om du är en äkta gammaldags solidarisk socialdemokratisk arbetare, lägre tjänsteman med känsla för social rättvisa, eller radikal folkhemsnostalgiker. Som drömmer om de goda svenska välfärdsåren efter världskriget. Med topp kring 1980 då den svenska jämlikheten var som högst, och berömd i hela världen.
Då bör du byta till vänsterpartiet. Socialdemokratin har gått alltför långt åt höger, och steg för steg förborgerligats. Det vet du redan. Sosseledarna blir inte sällan karriärister, som efter politiken går över till näringslivet, eller startar eget. Det vet du också. Så varför i nutid ryggradsvälja (s) för deras goda dåtid?
Nu har vänsterpartiet ju efterträtt socialdemokratin som det parti som gynnar vanligt folk. Som återknyter till det sjuttiotal som troligen gjorde Sverige till världshistoriens bästa land! Tack socialdemokratin, arbetarrörelsen, arbetarklassen och facket för det!
Tack för det
Men den tiden är förbi. Socialdemokratin kan inte längre vila på gamla lagrar (reformer). De måste visa idag att de fortfarande tjänar arbetarklassen och det arbetande folket. Där är det magrare – men definitivt bättre än borgar-sd-regeringen!
Efter kriget kunde Sverige bygga välfärden på goda ekonomiska förhållanden. Idag är konkurrensen hårdare på den globala nyliberala marknaden. Nu tillkommer också krigshot i Europa. Samt framförallt nödvändigheten att satsa på att rädda jorden och mänskligheten från en klimatkollaps. Någon ökning av levnadsstandarden kan inte vänsterpartier lova.
Men vi kan lova att göra vårt bästa för att fördela bördorna rättvist i samhället. De som har mer ska bidra med mer. Våra ledare ska löner som vanligt folk. Att demokratiskt representera folket i politiska församlingar ska vara en ära, inte bara ett sätt att tjäna pengar.
De nya sossarna (v)
Vi vänsterpartister har övertagit socialdemokratins roll som välfärdssamhällets, den offentliga sektorns, och ”lika skola, vård och omsorgs” försvarare. Som bekämpare av de privatiseringar som förstorar klassklyftorna, och ökar avståndet mellan gamla och nya svenskar. Vi är de nya sossarna!
Samtidigt har vi sedan länge tagit avstånd från de forna sovjetiska öst-diktaturerna, som förtryckte en tredjedel av mänskligheten med ett falsk socialistiskt samhälle. Som kopierade kapitalismen med en ny överklass som hade makten och pengarna.
Jag är säker på att jag har det stora flertalet vänsterpartister med mig när jag beklagar att vi lät oss luras att tro på den så felaktigt kallade ”kommunismen” (som egentligen betyder ett jämlikt klasslöst samhälle).
Ber om ursäkt
Jag personligen ber speciellt om ursäkt för de fem år på sjuttiotalet då jag var ungdomlig marxist-leninist och stalinist-maoist. Vi ville väl, men önsketänkte. Därför kunde vi (över hela jorden) inbilla oss att Lenins elitistiska auktoritära bolsjevikiska statskupp (”ryska revolutionen”) var inledningen till äkta arbetar-bondemakt.
Så fel vi hade. Ändå hade jag tillgång till mina morföräldrar och deras berättelser från det norrländska brukssamhället Ljusne, där jag tillbringade skolloven. Morfar började slita på brädgården vid 13, vid hunger stal mormor ibland potatis på landet. Mamma kunde bara gå i gymnasiet med stöd från en religiös släkting.
Sedan kom de socialdemokratiska välfärds- och folkhemsåren. Morfar och mormor byggde en sommarstuga, och reste runt i västra Europa. Hur kunde jag tro att de gråa slitna östeuropa-diktaturerna (jag liftade runt i som 20-åring) hade något som helst att göra med äkta folklig socialism? Och att Maos Kina och Stalins Ryssland var än mer ”röda” (plus lilla fattiglappen Albanien vi 1973 reste till med en officiell partiresa(r). Så många förlorade vänsterår!!!
Så förändra samhället att…
Idag gäller kampen främst klimatet, välfärden och freden – i Sverige och i EU. Men vi i (v) återknyter också till den dröm vi länge delade med socialdemokratin: ”att så förändra samhället att makten över produktionsmedlen läggs i det arbetande folkets händer”.
Alltså en äkta frihetlig, liberal, mångsidig, antirasistisk, feministisk, ekologisk, ”decentralistisk-samplanerad”, demokratisk socialism. Med på sikt demokratisk ekonomi, och ”tjänste-arbetarmakt” på jobbet. Makten utgående nerifrån arbetsplatser och bostadsområden,.
Till sist vill jag hylla den gamla socialdemokratin genom att citera ur statsminister Per Albin Hanssons folkhemstal 1928:
”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade”.
Hans Norebrink, vänsterpartistisk arbetare, ångerfull ex-maoist
Branting var en central person i demokratins utveckling och det är tämligen obegripligt varför han insats ska nedvärderas. Branting valde en annan väg än de som 1917 följde Lenins principer och bildade det parti (då med namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti) som intill 1960-talet gick i Moskvas ledband och öste lovord över några av historiens mest tvivelaktiga existenser. Fram till murens fall fortsatte samma parti att visa på någon sorts, för den utomstående obegriplig, underdånighet inför diverse obskyra diktaturer. Kort sagt ett parti som har en riktigt ”skitig” historia.
Vi ska nog vara tacksamma för att Branting valde demokratins väg och att Dadgostar lyfter fram Branting som en förgrundsgestalt är sannolikt en framgångsstrategi. Vänsterpartiet har tveklöst en möjlighet att ta upp arvet från den klassiska socialdemokratin och föra den vidare. Förmodligen är detta enad möjligheten om partiet vill flytta sig ifrån den ”läktarplats” där partiet i allt väsentligt suttit sedan 1917.
Vidare, diskussion om kvinnlig rösträtt lämnar en hel del övrigt att önska. Hur kan man gå förbi och inte ens nämna den insats som gjordes Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), bildat redan 1903? År 1913 samlade LKPR över 300 000 namnunderskrifter i en masspetition. Andrakammarvalet 1917, vars utfall delvis berodde på följderna av hungersnöd med relaterade oroligheter gav liberaler och socialdemokrater en majoritet vilken banade vägen för kvinnlig rösträtt.
Dock låg kvinnlig rösträtt i tiden, i Finland infördes den 1906, i Norge 1913 och i Danmark och på Island 1915. Alldeles oavsett av utfall i val är det därför sannolikt att även Sverige infört kvinnlig rösträtt inom loppet av några år.