Seger för folklig mobilisering i Frankrike. Motorn i motståndet var Nya Folkfronten, snabbt formerad av socialister, kommunister, socialdemokrater och Gröna och uppbackad av fackförbund, förortskommittéer och omfattande mobiliseringar på gator och torg. Genom att snabbt dra tillbaka kandidater som skulle kunna underlätta för företrädare från RN att bli valda visade man i handling att man var beredda att stå i täten för att slå tillbaka hotet från Le Pens anhängare.
Och man lovade en ny kurs för fransk politik genom att formulera ett delvis mycket radikalt program – med omfattande stöd till klimatomställningar, återställande av pensionerna, en skattereform som gynnar de som tjänar minst, indexreglerade löner, höjda minimilöner och en kraftig utbyggnad av barnomsorgen, för att nämna några krav.
Resultatet blev en stor framgång för vänstern. Den nya folkfronten blev till de flestas överraskning valets stora segrare med 182 mandat i Nationalförsamlingen. RN fick 143 och fick se sig slagen också av partierna i Macrons valallians som tillsammans fick 168.
Inom Folkfronten blev Mélenchons Le France Insoumise störst med 74 mandat mot Socialistpartiets 59, de Grönas 28 och kommunisternas 12. NPA:s kandidat Phillipe Poutou fick med 40 procent av rösterna se sig besegrad av RNs kandidat, imponerande i det starkt bruna Languedoc.
Nu finns ingen anledning att blåsa faran över. RN fick preliminärt 10 miljoner röster, ett par miljoner fler än Folkfronten, och ökade sin representation i Nationalförsamlingen från 88 till 143.
De har redan börjat mobiliseringen inför presidentvalet 2027.
President Macrons parti Renaissance led ett förödmjukande nederlag och förlorade en tredjedel av sina mandat. Förlusten hade blivit ännu större om Folkfronten inte dragit bort så många av sina kandidater i andra omgången (medan åtskilliga i Macrons lag vägrade stå tillbaka för en vänsterkandidat).
Oklart parlamentariskt läge
Men Macron har inga planer på att avgå. Tvärtom tänker han utnyttja det oklara parlamentariska läge som uppstått med tre relativt jämnstarka block, för att försöka manövrera vidare. Det är han som utser en ny regering. Han har bett sin premiärminister att sitta kvar ”tills vidare”. Med all säkerhet kommer han att försöka bilda en mittenregering med stöd också från högerflanken inom socialistpartiet. Även om oroande tecken hörts därifrån är Folkfronten just nu enig om att själva ta över och diskuterar som bäst vilken kandidat till premiärminister man ska föra fram.
Ett annat alternativ för Macron är att utse en ”expertregering” av formellt oberoende tjänstemän och ekonomer. Ett fortsatt styre av en regering knuten till den djupt impopuläre presidenten och med hans politik är det säkraste sättet att fördjupa det omfattande missnöje och politikerförakt som varit det främsta bränslet för Le Pens framgångar.
Uppgiften nu är att se till att de löften som Folkfronten ställt ut också infrias, menar ledningen för NPA i ett uttalande på valnatten. Folkfronten bör bilda regering och först på reformlistan står ett återställande av pensionerna. Men framför allt måste Folkfronten vidgas och öppnas för alla som vill delta och den måste knytas fastare till fackföreningar, lokala grupper och gräsrotsrörelser. ”Vi måste tillsammans bygga en vänster som radikalt kan förändra detta samhälle”, avslutar NPA.
Kjell Östberg
Ursprungligen publicerat i Internationalen.
Läs mer:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
För mig förefaller det något patetiskt att orera om segrar och framgångar i det franska valet. Förvisso kunde RN denna gång hindras genom det franska valsystemet (med strikt majoritetsval i andra valomgången) och taktiska manövrar utifrån detta. Dessvärre är det mycket som talar för att det är en Pyrrhusseger som i slutändan kommer leda fram till att Le Pen flyttar in i Elyséepalatset som republikens president.
I artikeln ovan sägs förvisso ”Nu finns ingen anledning att blåsa faran över. RN fick preliminärt 10 miljoner röster, ett par miljoner fler än Folkfronten, och ökade sin representation i Nationalförsamlingen från 88 till 143”. Av någon outgrundlig anledning (rädsla eller feghet att se ”sanningen i vitögat”?) görs ingen explicit relation till föregående val. I parlamentsvalet 2022 erhöll RN 17.3 procent av rösterna mot 37.1 procent i årets val, d.v.s. en fördubbling (och lite till) av väljarandelen. Att (även valsystemet ”räddade” denna gång) resonera i termer av ”seger” när ett extremt högerpopulistisk parti på två år dubblerat sin väljarandel visar enbart att det knappast finns någon riktig insikt om situationens allvar.
Den verkligt intressanta frågan – varför attraheras mer än en tredjedel av Frankrikes väljare av ett extremt högerpopulistiskt parti? – är det ingen som riktigt orkar med att ta i. Och samma sak gäller i ett antal europeiska länder, vårt eget inkluderat. Svaret på frågan är att de traditionella partierna, traditionell vänster, traditionell höger eller traditionell liberalism kvittar lika, totalt misslyckats med att läsa av människors framtidsoro och än mindre sökt definiera alternativa vägar att adressera denna på andra sätt än genom högerpopulismens, ibland intill dumhetens gräns, förenklade lösningar.
Istället för att patetiskt utropa segrar vore det mycket klokare att fundera över grundfrågan – varför attraheras så många av högerpopulism? Om traditionella partier fortsätter att negligera grundfrågan kommer sannolikt Le Pen snart att sitta i Elyséepalatset och hon kommer i andra länder få kollegor i samma position.
Återigen missar du att vänstern vann bland de unga väljarna medan högern vann bland de äldre. Det finns på grund av det fog för optimismen. Kjell Östberg baserar sig på den utvärdering och analys som gjorts inom delar av den franska vänstern.
SP (som Kjell Östberg) är med i har tillsammans med många andra europeiska kamrater noggrannt analyserat högerpopulismens attraktionskraft men det var inte syftet med denna artikel. Kanske blir det föremål för en annan artikel nån gång.
Min bild, utifrån svenska förhållanden och skolvalresultat, är att unga väljare är flyktiga väljare. Den som försöker förklara ett valresultat med skolval 4 eller 8 år tidigare har det inte enkelt, har man tur kan man möjligen skönja trender MEN några mer långtgående slutsatser är vanskliga att göra.
Min gissning, som måhända är fel, är att unga franska väljares flyktighet inte skiljer sig särskilt mycket från unga svenska väljare.
Jag vidhåller därför att det tas alldeles för lätt på det franska valresultatet.
25-åringar och 30-åringar är knappast flyktiga väljare. 20-åringar kanske. Ditt argument är inte hållbart.