Rätten att demonstrera eller demonstrationsfriheten är en grundlagsstadgad rättighet. Det betyder att den inte kan avskaffas med hjälp av nån annan lag. Demonstrationsrätten kan inte avskaffas av regeringen. Däremot skapades ordningslagen på 1990-talet för att ger polisen makt att göra inskränkningar av demonstrationsrätten på grund av några saker. Men det kan bara göras i samband med demonstrationer eller när tillstånd söks för demonstrationer. Det är ovanligt att lagen används för att stoppa demonstrationer. Det som regeringen vill göra nu är att införa nya anledningar som kan användas för att inskränka demonstrationsrätten.
Polistillstånd för en demonstration behövs inte
Men den som vill kan ordna en demonstration ändå. Utan att bry sig om bestämmelserna i ordningslagen. Nåt tillstånd från polisen behövs inte för att det är en grundlagsskyddad rättighet. Och söks inget tillstånd kan polisen inte ha några synpunkter på vad som framförs i demonstrationen förrän demonstrationen äger rum. Men då måste de hitta någon ansvarig för demonstrationen som kan ställas till svars för det som framförs eller görs. Och när inget tillstånd sökts är det inte alltid så lätt.
Så i framtiden är det bäst att alltid ordna demonstrationer utan tillstånd. Endast i de fall det behövs polisbeskydd eller hjälp av polisen med trafiken är det rimligt att söka demonstrationstillstånd. I alla andra fall är det alltid bättre att ordna demonstrationen utan att söka tillstånd. Dessutom bör de ansvariga i möjligaste mån hållas hemliga.
För den som ordnar demonstrationer är det också ibland nödvändigt att det finns personer som agerar som talesmän. Detta ska om det är möjligt vara personer som inte kan hållas ansvariga för demonstrationen. Mer en förhandlare än någon ansvarig. En talesperson ska alltid var en person med svenskt medborgarskap så att personen inte råkar väldigt illa ut om den grips för nåt brott. En utländsk medborgare kan i såna sammanhang bli utvisad alternativt senare nekas svenskt medborgarskap eller uppehållstillstånd. Detta är något som alla arrangörer av demonstrationer alltid måste tänka på.
Sammanfattning
För att demonstrera behövs inget tillstånd. Ändringar i ordningslagen kan inte förändra rätten att demonstrera. Detta för att det är en grundlagsskyddad rättighet. Förhandscensur från polisens sida är bara möjlig om demonstrationstillstånd söks.
Ledarskribenterna och krönikörer på de borgerliga tidningar som skrivit om detta är välmenande men också okunniga. Det är synd för det innebär att deras tyckanden blir lite märkliga.
Läs mer:
- Ordningslagen borde tas bort – inte förändras
- Alla demonstrationer är lagliga och tillåtna
- Polisen kan inte lagen!
- Dialog eller konfrontation på gatan
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag delar fullt ut din syn på demonstrationsrättens okränkbarhet, däremot menar jag att din tolkning av Regeringsformen (RF) är allt för förenklad. Självfallet medger RF inte att mötes- och demonstrationsfriheten som sådan avskaffas, vilket väl heller knappast är någons avsikt. Däremot medger RF inskränkningar.
RF §20 stipulerar att demonstrationsfriheten får begränsas (markerat med versaler):
” Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 21-24 §§, begränsas genom lag:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1-5),
2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden samt i övrigt mot intrång som innebär övervakning och kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 §),
3. rörelsefriheten (8 §), och
4. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen).
Efter bemyndigande i lag får de i första stycket angivna fri- och rättigheterna begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 5 § och i fråga om förbud att röja sådant som någon fått kännedom om i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. I SAMMA ORDING FÅR MÖTESFRIHETEN OCH DEMONSTRATIONSFRIHETEN BEGRÄNSAS ÄVEN I DE FALL SOM ANGES I 24 § FÖRSTA STYCKET OCH ANDRA MENINGEN.”
RF §24 stipulerar:
”Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.”
Från detta kan vi konstatera att Ordningslagen är utfärdat med stöd av första meningen i §24. Denna grund har funnits där sedan RF började gälla 1975.
Andra meningen – i fallet farsot – tillämpades under pandemin (https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-20214-om-sarskilda-begransningar-for-att_sfs-2021-4/). Även detta är en grund som fanns redan 1975.
Vad som nu, om jag förstår det rätt, är aktuellt är att lagstifta utifrån ”hänsyn till rikets säkerhet”. Här kan vi konstatera att detta konstitutionellt sett är fullt och obestridligt möjligt. Problemet, med stort ”P”, är att tolkningen av ”hänsyn till rikets säkerhet” kan göras mycket vidare än när det gäller mer ”jordnära” förhållanden som ”ordning och säkerhet” samt ”trafik”.
Utifrån detta menar jag att grundproblemet består i att RF lämnar allt för stort tolkningsutrymme. Visst kan man tänks sig situationer där ”hänsyn till rikets säkerhet” kan utgöra relevant skäl MEN dagens skrivning i RF behöver då väsentligen konkretiseras.
Frågan om tillstånd är, som jag ser det, en rent administrativ fråga som är av mindre vikt i förhållande till de begräsningar RF de facto medger i den lösa skrivningen om ”hänsyn till rikets säkerhet”. Vi har, som du säger, någon form att praxis att det inte behövs något tillstånd att demonstrera vilket förstås är högst rimligt. Samtidigt kan jag inte se att RF har fullt stöd för detta. RF anger grundprinciper och inte hur dessa principer ska implementeras. Den som så vill skulle kunna föra en argumentation utgående från RF’s faktiska möjligheter till begräsningar och att ett tillstånd enbart är ett sätt att implementera avvägningen om skäl för begränsning föreligger.
Utifrån detta landar jag inte fullt ut i samma slutsats som du. Jag menar att RF förvisso stipulerar mötes- och demonstrationsfrihet MEN att denna frihet, konstitutionellt sett, kan begränsas på ett allt för vidlyftigt sätt när det gäller ”hänsyn till rikets säkerhet”.
Ja, det är ju det som möjliggör ordningslagen. Inskränkningar är möjliga. Jag har inte hävdat att den inte skulle medge inskränkningar. Utan har skrivit att man faktiskt kan skita i dem eftersom tillstånd inte krävs och polisen möjligheter att ingripa regleras av ordningslagen och polislagen. Detta är lagstiftning jag kan utan och innan på grund av händelserna 2021 och många år (cirka 30) av förhandlingar med polisen kring detta och hur lagarna kan tillämpas. Plus 10 år som föreläsare på polisutbildningar.
Som jag uttryckligen säger finns det en praxis när det gäller att tillstånd inte krävs, det är ingenting jag ifrågasätter.
Det jag resonerar om är stödet för denna praxis i RF där jag menar att det finns de som skulle kunna argumentera på ett annat sätt. Det är möjligt att jag är orolig i överkant men i en tid där skärpningar av varje upptänklig lagstiftning hör till dagen tar jag det inte för självklart att nuvarande tolkningar av RF nödvändigtvis kommer att bestå. Det är utifrån detta jag också påtalar brister i RF när det gäller demonstrationsrätten.
Du har inte förstått. Det är ingen praxis utan lag. En inskränkning av grundlagen måste göras med hjälp av en annan lag. De saker som gäller enligt grundlagen kan inte förbjudas och går inte att införa tillståndskrav för. Tullstånd är i sig en inskränkning och det finns inbget stöd för en sådan inskränkning. Ordningslagen skapades för att gör det möjligt att hantera inskränkningar enligt de skrivningar som finns i grundlagen och för att polisen ska kunna hantera de inskränkningarna. Att kräva tillstånd ingår inte i de inskränkningar som är möjliga. Jag har diskuterat detta flera gånger med poliser och jurister hos polisen.
Inskränkningarna enligt ordningslagen kan bara tillämpas av polisen om de känner till något problem i en demonstration och de kan de bara göra om de fått en tillståndsansökan eller om de faktiskt ser demonstrationen. Detta var saker de också övervägde när de införde maskeringsförbudet. Polisen kan inte förbjuda maskering på förhand utan det kan bara ske om en ordningsstörning uppstått.
Nej, jag förstår inte ditt resonemang då jag finner det något motstridigt och då du drar för mig oförståeliga slutsatser av Regeringsformen.
Påståendet ”Men det [inskränkningar] kan bara göras i samband med demonstrationer eller när tillstånd söks för demonstrationer.” utgår från en din tolkning av Ordningslagen och luckor nämnda lag, luckor som öppnar det jag möjligen något oprecist kallar ”praxis”. För undvikande av missförstånd har jag i sak egentligen inget att invända mot denna din tolkningar av befintlig lagstiftning. MEN Ordningslagen är ingen grundlag varför den mycket väl kan ändras utan att göra våld på Regeringsformen (RF).
Det blir då mycket märkligt när du drar slutsatsen ”Nåt tillstånd från polisen behövs inte för att det är en grundlagsskyddad rättighet”. Detta utgår åter från Ordningslagen men inte från RF. RF säger ingenting om HUR proceduren för inskränkning (tillstånd, anmälan eller vad det kan tänkas vara) skall utformas. Proceduren är helt och hållet upp till den underliggande lagstiftningen och det finns ingenting i RF som förhindrar att Ordningslagen kompletteras genom striktare krav på tillstånd. Det är detta som är min huvudpoäng.
För att sammanfatta min ståndpunkt, som förvisso för mig är en öppen ”dörr att slå in”:
(1) RF öppnar för att, med eller utan tillståndsförfaranden, inskränka demonstrationsrätten utifrån trafik-, ordnings- och säkerhetsproblematik
(2) RF medger INTE att demonstrationsrätten inskränks utifrån enbart utifrån den åsikt/opinionsyttring som demonstrationen avser att framföra (föreligger skäl enligt (1) kan förstås inskränkning ske även i detta fall)
Varför hänger jag då upp mig på detta? För mig handlar det inte om petimätermässiga juridiska spetsfundigheter eller ”tjafsande”. Den fråga som intresserar mig (se min första kommentar) är om skrivningen i RF innehåller ett tillräckligt starkt skydd för demonstrationsrätten.
Jag har inga större problem med att demonstrationer måste ordnas på ett sådant sätt att aspekter rörande trafik, ordning och säkerhet beaktas. Och måste detta ske inom ramen för tillståndsprocesser vänder inte detta världen upp och ned för mig.
Däremot hyser jag, som framgår av min första kommentar, en viss oro för RF vidlyftiga skrivningen om rikets säkerhet. Nuvarande grundlagsmässiga skrivningar om demonstrationsrätten präntades ned för mer än 50 år sedan. Vi hade då en annan situation och annan omvärld. Lagar, innefattande även grundlagar, måste alltid omvärderas och omformas om omgivande kontext så kräver.
Ett annat bekymmer jag ser är när ordning och säkerhet tas till intäkt för att egentligen förhindra framförandet av en åsiktsyttring. Diskussionerna kring koranbränning har, som vi väl vet, visat att vi har ett problem i detta. Frågan blev här extra knepig då möjligen, för tillståndsgivande myndighet, uppfattats som någon sorts implicit önskan om att neka tillstånd för att inte ”ställa till det” i NATO-processen med Turkiet.
Vi är helt enkelt inte överens. Du utgår från en text du tolkar. Jag utgår från en text, från verkligheten och hur jurister tolkar den aktuella texten samt hur ordningslagen tillämpas av polisen. Jag är helt säker på att jag har rätt. Men det är ju samtidigt inte säkert.