Jag har skrivit en uppsats för en kurs på universitetet om interaktionen mellan polis och demonstranter på gatan.
Läs hela uppsatsen, Dialog eller konfrontation
Slutsatser
Eftersom demonstranter vill förändra samhället och polisens uppgift är att bevara det bestående så kan inte konfrontationer alltid undvikas, men man kan troligen minska de sammanstötningar som beror på missförstånd och fördomar genom en fungerande dialog.
Dialogen kan underlätta för demonstranter att få fram sitt budskap genom att konfrontation med polisen undviks. Detta kan vara viktigt då annars konfrontationen kan skymma själva demonstrationens eller aktionens budskap. Att slippa bli misshandlad av polisen är också en viktig anledning till att försöka ha dialog. En anledning som i den konkreta situationen ofta kan vara den viktigaste. Polisen å sin sida kan vara intresserad av dialog just för att försöka undvika skador och stress i arbetet.
Missuppfattningar, fördomar och felaktiga hotbilder liksom förhastade slutsatser är anledningar till att poliser lätt hamnar i konfrontation med demonstranter. (Oskarsson 2005, Waddington 1999). När det gäller att undvika konfrontation måste härvidlag ställas högre krav på polisen och enskilda poliser än på demonstranter. Polisen måste arbeta för att få bort fördomar etc ur sin egen organisation. Något som kan vara svårt då det tycks genomsyra hela poliskulturen. (Granér 2004) Detta kan förmodligen bara undanröjas genom en bättre polisutbildning och vidareutbildning av alla poliser i tjänst. Inte heller är lagstiftningen till någon större hjälp för att underlätta en dialog på gatan. Istället är det tvärtom, genom att lagstiftningen och speciellt ordningslagen öppnar upp för godtycke från polisens sida i den konkreta situationen på gatan, försämras möjligheterna för en dialog. Den nya paragrafen om maskeringsförbudet har ytterligare ökat möjligheten till godtycke från polisens sida och gjort det än svårare.
Tillståndskravet i OL skapar problem som om det tas bort skulle underlätta för poliser att betrakta alla demonstrationer som likvärdiga. Vilket avskaffar eventuella problem polisen kan ha i förhållande till icke-tillståndsgivna demonstrationer. Istället för tillstånd kan en anmälningsplikt av västtysk modell införas. Problemet som följer med att ansvarig samordnare kan straffas för beteendet hos grupper av demonstranter försvinner emellertid inte. Genom förhandlingar kan det dock klargöras hur mycket den ansvarige eller de ansvariga kan svara för alla deltagare. Även detta problem borde dock gå att lösa i lagstiftningen så att en lösning via dialog direkt på gatan inte behövs. Det är möjligt att PL 13§ faktiskt räcker när det gäller detta och att hela den paragrafen i OL kan strykas. Detta borde vara tillräckligt sett ur samhällets krav på ingripanden mot ordningstörningar. Paragrafen om maskeringsförbud borde dessutom omedelbart tas bort igen.
Genom att öppenheten minskat i samhället och ordning och säkerhet blivit prioriterat kommer en dialog att bli en form av substitut för ett öppet samhälle. Ett dåligt substitut, men kanske kan dialogen användas för att driva tillbaka ordningspolitiken genom att på gatan få polisen att låta bli ingripanden mot och inskränkningar i demonstrationsfriheten.
För att en dialog överhuvudtaget ska fungera krävs också en grundläggande respekt för den som förhandlingar ska ske med. Poliser som är kända för att tappa humöret och disciplinen (Gunilla Guvå, Polisens arbete i samband med demonstrationer som övergått till kravaller, FOG-rapport nr 55, 2005) ska inte arbeta i samband med demonstrationer där de kan bli provocerade.
En väl utbildad polis som kan ändra sig och backa från den väg och metod han påbörjat krävs förmodligen för att en dialog och förhandling på gatan ska fungera. Polisen måste vara beredd på att de som är med i en demonstration inte alltid accepterar att polisen har någon form av auktoritet över dem. Polisen måste kunna svälja sin stolthet och kunna gå ifrån sin vana vid att bestämma. Det krävs flexibilitet, öppenhet och konstruktivitet av de poliser som är inblandade i en dialog med demonstranter på gatan. Finns inte detta kommer dialogen att i många fall misslyckas. Dialogen måste också vara förankrad hela vägen från polisen på gatan till de högsta befälen och i alla olika delar av poliskåren för att den ska kunna vara användbar.
Demonstranternas förhandlare måste vara personer som valts eller utsetts till sitt uppdrag på ett sådant sätt att det accepterats av alla grupper som ingår i den aktuella demonstrationens arrangörskrets. Helst ska denna person/dessa personer också ha förtroende i grupper utanför den kärna av grupper som arrangerar demonstrationen.
Exempel från Göteborg visar att det genom förhandlingar och dialog är möjligt att genomföra protester som kanske går utanför det som man normalt brukar anse som acceptabelt. En del demonstrationsarrangörer har insett detta och försöker använda dialogen på detta sätt. Men konfrontationer kan ändå uppstå och en dialog kan då kanske hjälpa till för att begränsa mängden av och styrkan i konfrontationer mellan polis och demonstranter.
För att det ska gå att ha en framgångsrik dialog på gatan under en längre tid krävs emellertid omfattande omskolning av polisen, att lagar görs om. Annars kommer det embryo till fungerande dialog som finns i Göteborg inte att kunna utvecklas vidare eller spridas till andra orter. Polisens nya taktik utgör härvidlag ingen förändring när det gäller detta. Det är bra att dialog ingår i den, men flera av de andra ingående delarna försvårar snarare än förenklar en dialog på gatan.
Läs hela uppsatsen, Dialog eller konfrontation
Anders_S
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Att slå sönder en hel gata är inte att ’vilja förändra samhället’. Det är skadegörelse, inget annat!