Som ung arbetare på 70-talet var jag aktiv i Kommunistiska partiet. För oss då var det självklart att solidariskt stödja det lilla landet Vietnams nationella försvarskrig mot den imperialistiska stor-makten USA:s invasion, ockupation och angreppskrig. Symboliskt samlade vi in pengar till Vietnams rättmätiga försvarskrig under parollen ”Luftvärnskanon till Vietnam!”
Idag attackeras ett annat litet land (Ukraina) av en annan aggressiv imperialistisk stormakt (Ryssland). Som dessutom förnekar att det ens existerar en ukrainsk nation!?
Men då mesar sig dagens KP, och snyftar om döda soldater på båda sidor. Som alla frihets- och befrielsekrig alltid har krävt, även Sveriges om vi skulle anfallas utifrån (därför gör vi värnplikten). Istället kräver de fredsförhandlingar som mellan två jämställda stater, när det finns ett oskyldigt offer och en skyldig angripare!
Så förblindade av gammalt USA-hat och Sovjetnostalgi är tydligen mina gamla partikamrate(r) att de inte längre kan skilja mellan rätt och fel.
De kräver inte längre rakryggat och symboliskt en ”Luftvärnskanon till Ukraina”. När de dessutom hamnar i säng med diverse reaktionärer har jag bara en sak att säga: ”Jag skäms å era vägnar!”
Hans Norebrink
Men du kan väl ändå inte vara emot fredsförhandlingar. Vietnam fredsförhandlade ju med USA under lång tid. Men de krigade också. Naturligtvis kan Ukraina agera likadant.
Så litet land är inte Ukraina, dessutom har dom ett enormt stöd från hela EU och Nato.
Självklart kan man ha fångutbyten, tillfälliga och lokala vapenvilor, för att evakuera civilbefolkningen, vila under väderkatastrofer, föra fredliga samtal under vit flagg, underlätta för Röda korset, mat-tillförsell, slussa iväg de sårade etcetera.
Under första världskriget praktiserade soldaterna en informell vapenvila när matvagnarna kom, och de firade jul tillsammans. En slags vapenvila är när soldaterna förbrödras,r strejkar eller lämnar fronten –
som under den så kallade ryska revolutionen.
Man kan också ha fredsförhandlingar av propagandaskäl. Och som Vietnam förhandla och kriga samtidigt. Fredsförhandlingar kan också gälla formerna för krigets övergång i fred. Som skydd och evakuering av förlorarsidans soldater, militärmateral, samt inhemska quisingar.
Hade arbetarklassen i Europa 1914 gjort som de lovade (i konferenser förre kriget), och vägrat skjuta arbetarkamrater från andra länder hade de frambringat vapenvila och fredsförhandlingar – utan gränsändringar, för fred . En progressiv fred – det fanns inget blod värt att spillas. Det handlade om ett imperialistiskt omfördelninngskrig (Tyskland förlorade och fråntogs sina kolonier).
I slutändan bestämmer de beörda folken själva om krig eller fred. Ibland kan ett frihetkrig kosta för mycket. Då får man hitta andra kampvägar. Detta berör en allmän fråga om våld som politiskt medel – mellan stater (nationer) och inom stater (klasser). Våld eller icke-våld är en taktisk fråga inom och mellan demokratier. Våld ska bara användas när andra vägar är stängda,
I Ukrainakriget i försvar av demokrati, nationell frihet, och själva rätten att existera som ett eget folk med nationellt självbestämmande – så är försvarskriget det enda sättet för Ukraina att kasta ut den aggressiva, expansivistiska, fascistiska stormakten Ryssland (med sitt arv av mongolvälde, tsardiktatur och Stalinterror).
Visst kan man PR-smart delta i fedsförhandlingar och envist kräva förhandlingar om ett ryskt utttåg.
Möjligen, möjligen erbjuda FN-övervakade val i Donbas – om vilken nation de vill tillhöra.
Men bortsett från det. I dagens styrkesituation kommer fredsförhandlingar från rysk sida enbart handla om att överföra hela ockuperade sydöstra Ukraina till det ryska imperietl. Så de kan bygga upp sin militärmakt och komma igen för att erövra resten av Ukraina.
Gärna fredsförhandlingar om rysk kapitulation, rysk kompensation och ryska krigsbrott.
Nu gäller krig för Ukrainas folk – fred kommer med frhetens seger.
Ja, det är helt obegripligt att KP kan kallas vänster. I proletären hyllade de nyligen Orban för att han rest till Ryssland och kallade honom för fredsduva. Samma Orban som samtidigt hejar på Israels folkmord på palestinier.
Det finns uppenbart en del gammelkommunister som tycks helt ha missat att Ryssland sedan ett decennium är en fascistdiktatur, eller så är det så illa att de skiter i det eftersom de hatar USA så mycket att de när USA för en gångs skull hamnar på den rättfärdiga sidan ändå måste stödja fiendens fiende.
Vet inte riktigt vad som hänt med den gamla bokstavsvänstern. Före detta (r):aren Nils Littorin i Malmö har följt i Nils Flyg’s fotspår och blivit nazist i allt utom namnet, liksom en del andra som förr befann sig ute på bokstavsvänsterns arena.
I en diskussion om förhandlingar måste rimligen ett antal distinktioner göras. Att diskutera i termer av förhandling utifrån någon sorts generisk utgångspunkt finner jag högst problematiskt.
Den ena ytterligheten har vi i en förhandling som i någon mening sker på någorlunda ”lika villkor” och där det finns en vilja från båda parter att ”ge och ta” för att nå fram. Förutsättningarna för detta slag av förhandling föreligger i nuläget inte på minsta sätt i Ukrainakriget.
Den andra och diametralt motsatta ytterligheten består i en förhandling där syftet är att finna formerna att administrera en total underkastelse. När Ryssland och dess fascistoide ledare Putin resonerar om förhandling är det kring denna andra ytterlighet tankarna kretsat. Den fascistoida regimen har redan ”annekterat” delar av Ukraina i vilket den fascistoide ledaren satt all sin prestige. Att inleda förhandlingar utifrån dessa premisser finner jag vara en omöjlig tanke.
Sedan finns allt emellan dessa ytterligheter ävenledes innefattande det slag av förhandlingar som krävs för att hålla ”utomstående” nöjda men som oftast inte brukar leda särdeles långt.
Det går ju också att förhandla utifrån rent propagandamässiga skäl som Vietnam gjorde. Dvs fortsätta strida men ändå förhandla även om målet fortfarande var att ockupanten och angriparen ska bort totalt. Det är som jag ser det den enda möjligheten i Ukraina.
Det beror på vad vi lägger i begreppet ”propaganda”. Problemet är att en förhandling förr eller senare kommer att genomskådas om det är uppenbart att den grundar sig på utgångspunkter som förhandlingsparterna inte ställer sig bakom. En sådan förhandling kan leda till mer skada än nytta och förlänga den process som någon gång, i en osäker framtid, rimligen måste leda fram till mer substantiella förhandlingar.
Jämförelsen med Vietnam och Ukraina ser jag som något vansklig. Vietnamkriget var i grunden ett befrielsekrig som tog sin utgångspunkt i den egna befolkningens kamp mot en korrupt regim. Ukrainakriget är ett regelrätt anfallskrig med syftet att annektera och underordna ett annat självständigt land.
Förstår inte. En stormakt (USA & Ryssland) attackera ett litet land (Vietnam & Ukraina) för siitt imperiebyggande via olika grad av hjälp från landsförrädare.
Visst, man kan välja att betrakta världen i generiska termer utifrån stormakten Stormakt, imperiet Imperiet och konflikten Konflikt. Mellan dessa kan man förstås hitta generiska samband på en överliggande nivå. Problemet med detta betraktelsesätt är att man generaliserar till den grad att avgörande sammanhang tappas bort. Det finns, vill jag mena, ingen konflikt under världshistoriens som lösts genom enbart generiska resonemang.
Det är med denna utgångspunkt jag hävdar att Vietnamkrig och Ukrainakrig inte rakt av kan jämföras.
Vietnamkriget, med ursprung i fransk kolonialism, handlade om att i Vietnam skapa en regering med folklig förankring. När den ”provisoriska” regimen i Sydvietnam, med Ngô ?ình Di?m, drog sig ur Geneve-överenskommelsen (1954) vilken stipulerade val i hela Vietnam före 1956 års utgång var den konflikt som utvecklades till Vietnam-kriget ett faktum. Ngô ?ình Di?m liksom USA insåg att ett val mot Ho Chi Minh inte skulle kunna vinnas. I rådande ”Kalla-kriget-anda” där det för USA gällde att ”rädda världen från kommunismen” och befästa sitt ekonomiska inflytande blev Sydvietnam, med en korrupt lydregim, en bricka spelet. Kriget som sådandt kom sedan till en stor del att föras som ett gerillakrig.
Ukrainakriget, med ursprung i storrysk (med såväl tsaristiskt som stalinistiskt ursprung) revanschism och drömmar om ”Moder Ryssland” som såväl maktmässigt (i detta ingår förstås ekonomiska aspekter) som moraliskt står över alla andra, handlar för Ukraina om att upphäva rysk ockupation (resultatet av ett konventionellt anfallskrig) samt att, vilket kommer att vara nödvändigt, hitta en modell som den ”etniskt” ryska minoriteten accepterar. Kriget förs i huvudsak som ett konventionellt krig med frontlinjer och skyttegravar medan inslagen av gerillakrig är högst begränsade.
För mig är det helt uppenbart att de stora skillnader som beskrivs ovan också innebär att det är frågan om helt olika förhandlingssituationer både i fråga om förhandlingens mål och parter. För att tränga in i detta räcker det på inget sätt föra högtravande generiska resonemang. Det generiska finns förstås med i bakgrunden men det är inte i detta som den faktiska lösningen står att finna.
Jag tar ju upp fredsförhandlingar av propagandaskäl. Detta eftersom krig i sig (och principiellt) upplevs som negativt av flertalet människor. Därför smartast kriga på, men fredsförhandla utan annat än marginella eftergifter. Och i fredsförhandlingarna stänigt kräva en rättvis fred, det vill säga fred från den imperialistiska agressionen.
Skrämmande hur 30-talet upprepas: En del gamla ”kommunister” blir fascister, det gamla ”kommunistiska” Sovjet blir fascistiskt. Kan orsaken vara marxismens-leninismens dogamtiska arv?
Om det var riktat till mig så var min kommentar ju ett svar på Samhällslärare som låtsades som om den möjligheten inte fanns. När du ska svara på nåns kommentar måste du klicka på svara under den personense kommentar. Annars blir det obegripligt.
Leninismens förakt för en levande demokrati var kanske en historisk nödvändighet givet det närmast medeltida ryska samhället som varit isolerat från den västeuropeiska upplysningen. Det hade i mycket stått stilla sedan Gyllene Horden från 1200-talet fram till 1500-talet ersattes av tsarväldet, men den hade i sig inneboende Stalins diktatur och egentligen hela utvecklingen fram till Sovjets kollaps, och det är inte svårt att se dagens fascistdiktatur som en kontinuitet av centralistiskt förtryck ända tillbaka till mongolerna. Ryssarna som folk har aldrig tränat mentalt på att styra sig själva demokratiskt eller ta egna initiativ utan har alltid tittat mot nån form av elit för att lösa deras problem.
Att leninister/stalinister inte värderar demokrati som styrelseform är väl då inte så konstigt om man i grunden ser det som ett liberalt påhitt för att typ ”kontrollera folket”? Synsättet i grunden handlar ju om att ”folket är dumma och obildade och behöver styras av en elit”, något som är gemensamt både för dem och för alla vänster/höger-populister som låtsas företräda ”folket” även om populisterna inte säger så rakt ut. Alla de grupperna säger till folket i allmänhet: ”Tänk inte själv, ge oss oinskränkt makt så fixar vi det åt er”.
”Ryssarna som folk har aldrig tränat mentalt på att styra sig själva demokratiskt eller ta egna initiativ utan har alltid tittat mot nån form av elit för att lösa deras problem.”
Detta är tveklöst en mycket viktig bakgrund för att förstå utvecklingen i Ryssland/Sovjet men för mig leder det på inget sätt till att leninismen skulle varit en ”historisk nödvändighet”. Historien är inte deterministisk, dess gång formas av en mängd komplexa sammanhang vilket också innefattar rena tillfälligheter.
Lenin var helt fångad i synsättet ”folket är dumma och obildade och behöver styras av en elit”. Utifrån detta manipulerade den sluge och maktfixerade Lenin, med finansiellt stöd från det kejserliga Tyskland (som ville ha en fördelaktig fred på östfronten), bort andra mer demokratiska progressiva krafter i den statskupp som av leninister upphöjts till ”revolution”. Dock, det var ingen självklarhet att Lenin lyckades. Hade den ”andra sidan” haft ledargestalter med Lenins karisma och målmedvetenhet och med tillgång till utländskt finansiellt stöd kunde utgången blivit en helt annan.
hej samhällslärare och jorgeni. Det spretar åt olika håll nu. Kul att jag väckt. debatt. Det är viktigt med detaljer, men lika viktigt med att rätt analysera den viktigaste motsättningen i varje konflikt. Huvud-problemet att lösa i första hand.
Det ser jag som brottet mot fred och internationell lag av Putin–Ryssland. Världsfreden kräver att alla länders nationella suveränitet och territoriella integritet respekteras. Det är en del av den princip om alla folk/nationers rätt till nationellt självbestämmande.
Alla länder/stater ska ses som lika värda. Liksom alla individer är lika värda och har samma friheter och rättigheter. Se parallelen – nationell och internationell lag som skyddar allas lika värde (särskilt de svaga) mot nationella och globala ”bullies”).
Här är uppenbart konfliktens kärna aggressiv stormakt som utan anledning attackerar en liten stat.
En skyldig och ett offer. Då borde FN som världspolis ingripa, men de har inte makten och kraften för det. Därför är det i princip alla staters rätt och skyldighet att moraliskt och materiellt (särskilt vapen) hjälpa den lilla orättfärdigt anfallna staten.
vi talar här om Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Liksom ockupation av sydöstra Ukraina. Liksom otaliga krigsbrott mot civila. Liksom inflyttning av ryssar i de ockuperade delarna. Liksom förrysknings-politiken, vilket utgör ett fall av folkutbyte och kulturellt folkmord.
I sammanhanget är konventionellt respektive gerillakrig en bisak. Diktaturens mongol-tatar-asiatiska-tsarisriska-leninistiska, stalinistiska, putinistiska, imperialistiska, fascistiska rötter och arv, viktig för en säg bojkott. men i krigets skugga sekundärt.
PS Jag var maoist-stalinist, men vi trodde inte på den kloka elitens kontroll av de dumma arbetarna. Jag och vi trodde att socialism innebar arbetarmakt, ekonomisk demokrati. Vi var inte elitister – vi vsr otroligt naiva!!!
Ja, diskussionen är mycket intressant.
Givetvis är dina principiella resonemang riktiga. I ideala världen är det självklart så att folkrättens regler måste gälla och den som inte följer dessa tillrättavisas. Detta är den ”generiska” sidan av det hela.
Problemet är att världen inte är ideal och att det alltid funnits och högst sannolikt alltid kommer att finnas skurkstater som, för att uttrycka det lite tillspetsat, fullständigt skiter i både folkrätt och ingångna avtal. Idag är den ”främsta” av dessa skurkstater Ryssland men i framtiden kan det vara någon annan.
Idealt sett kan man tycka att det borde finnas en oberoende och oväld världspolis som skulle kunna rycka in och korrigera. Nu finns ingen sådan institution då FN är både tamt och tandlöst och dessutom, under senare år, till och med visat sig vara allt mer oförmögen att ens ta verkliga initiativ för skapande och bevarande av fred. I överskådlig tid kan vi nog tyvärr glömma FN som kraft av någon dignitet. Återstår så för ”stormakter” och andra ”hågade” stater att ta på sig rollen som ”världspolis” vilket, förstås, blir problematiskt då den som då tar på sig världspolisrollen varken är oberoende eller oväld.
Samtidigt har vi förfärliga krig och konflikter som pågår på olika ställen i världen med stora umbäranden, lidande och död för väldigt många. Vi kan då omöjligt förlita oss till ”generiska” lösningar för vilka det saknas förutsättningar. Ukrainakriget är vare sig Vietnam-kriget eller Gaza-kriget, det är ett krig som bygger på mycket specifika förutsättningar. Det är dessa specifika förutsättningar som måste adresseras och inte teoretiska jämförelser där syftet är att visa att varje konflikt, på det ”generiska” planet, egentligen är den samma, vilket rent teoretiskt stämmer.
Det är idag tyvärr mycket svårt att se en näraliggande lösning. Att någondera parten rent militärt skulle kunna avgöra konflikten (givet att Ukraina fortsatt förses med vapen) verkar inte troligt. Följden är att konfliktens lösning någongång måste komma upp till förhandling, där är vi dock dessvärre inte idag och det kan mycket väl ta ett antal år innan det finns en situation där verkliga förhandlingar blir en möjlighet. I dessa förhandlingar kommer konfliktens specifika förutsättningar och inte de ”generiska” förklaringsmodellerna som kommer att vara helt avgörande.
Samma med Hitler alltså. Vi måste kompromissa. Mesa, fega, offra andra för vår egen säkerhet.
Men så skedde inte med diktatorns krav. Nazi-Tyskland total-besegrades. Villkorslös kapitulation. Samma med Japan.
Varför inte fortsätta med vapenhjälpen till Ukrainas demokratiska nationella frihetskamp… Det undergräver även Rysslands imperialistiska. diktatur, vilket gynnar kampen för demokrati och nationellt självbesämmande. överalllt. Låt Ukrainas folk avgöra om eller när de ger upp.
Undergräv inte deras heroiska kamp via trötta, maktrealistiska, machiavelliska, uppgivna resonemang.
Generiska resonemang är populära nu – särskilt ordet, men lämna nederlagsstämningen. Hylla patrioter som exempelvis de Gaiulle och Churchill.
De väckte entusiasm. Det behöver Ukraina mer av idag idag. Lämna de generiska undergångs- stämningarna i länsstolen. Tids nog kan ukrainska folket drabbas av mer folkmordsliknande massmord från ryssarna. Men nu är tid att hylla Ukraina. Varför ge upp förväg.
Så här förklarade Tage Danielson hur diskussioner ska analyseras:
”Sägs detta (generiska resonemang) för att föra frågan vidare,
eller sägs det för att (generiskt) bevara status quo?
Hylla Ukraina idag, imorn kanske vi gåter, men morgondsgen är (generiskt sett) inte här idag.
Jag har inget som helst till övers för den fascistoide Putin men samtidigt är jag inte naiv och kan inte undgå konstaterandet att kriget, ur ett krasst militärt perspektiv, gått i stå. Det tas en by här och en by där medan en annan by återtas på ett annat frontavsnitt. Detta kan pågå mycket länge och priset i människoliv kommer att bli mycket högt.
Att jämföra med Andra Världskriget är en ”äpple-och-päron” jämförelse som inte håller på minsta vis.
Betänk att Hitler besegrades genom att USA, Storbritannien och Sovjet samt en del andra uppbådade alla sina resurser, personellt och materiellt. Det krävdes en storskalig invasion i Italien, en i storskalig invasion Normandie, massiva flygangrepp (där många tyska städer ”pulveriserades”) samt att Sovjet bedrev en oerhört mänskligt kostsam krigsföring på östfronten som till slut gav resultat. Uppskattningsvis 13 miljoner sovjetiska soldater gick åt för att ”mala ned” det tyska försvaret. Tyskland, som helhet, förlorade på samtliga fronter dryga 3 miljoner soldater.
För att Japan skulle kuvas krävdes 2 atombomber, utan dessa hade sannolikt USA tvingats till en invasion av Japan, en invasion som varit mycket riskfylld och som sannolikt krävt ett mycket stort antal stupade på båda sidor samtidig som en framgång hade varit helt given.
Inte kan du väl, utifrån faktiska förhållanden, på allvar mena att vi kan jämföra Ukrainakriget med Andra Världskriget ur ett militärt perspektiv? I så fall skulle NATO behöva gå in i kriget som en direkt krigförande part något som mycket väl, med den i vissa avseenden irrationelle Putin som ”högste befälhavare”, skulle kunna leda in i ett Tredje Världskrig vilket väl ingen eftersträvar.
Putin kan förvisso ur ett antal perspektiv (angreppskrig, annektering, ”Moder Ryssland” stående över andra stater, etc. etc.) ses som vår tids Hitler men det du helt förbiser är att Ryssland förfogar över i en i det närmaste outsinlig ström av soldater. Det var denna outsinliga ström som till sist fällde avgörandet i Andra Världkriget. Lägg där till att Ryssland förses med vapen från obskyra regimer som den i Nordkorea och den i Iran. Möjligen ges rustningshjälp, på olika sätt, också från Kina.
Jag inser att kriget var det enda till buds stående medlet för att besegra Nazityskland och det expansiva och imperialistiska Japan. I detta har jag ingen som helst illusion över att något annat varit möjligt.. Däremot har jag mycket svårt att förutse Ukrainakrigets avslutande i form av ett slutgiltigt militärt avgörande. Det kommer, som jag ser det, inte att hända.
Självklart är det av oerhörd vikt att förse Ukraina med modern vapenteknologi så att landet kan hålla Ryssland ”stången” intill dess att förutsättningar för konstruktiva förhandlingar infinner sig.
Ryssland kommer en dag att inse att en militär seger inte är möjlig (vilket vissa ryska krafter säkerligen redan har gjort). Ökar antalet stupade och förs kriget, som nu sker, in på ryskt territorium med massevakueringar som följd kommer det över tid bli utmanande att hantera hemmaopinionen även för en hårdför diktator som Putin. Allt har en gräns vilket nog även Putin innerst inne är medveten om.
Utöver detta kommer ekonomiska sanktioner i kombination med ”utfrysningen” från världssamfundet sannolikt, även om det tar tid, att få konsekvenser som måste hanteras. Även om Ryssland och Putin har obskyra vänner kommer landets isolering att bli allt mer påtaglig och isolering är aldrig en styrkefaktor.’’
Däremot är det väl inte särskilt sannolikt att Putin störtas, skulle han försvinna (åldern kan inte ens Putin stoppa) kommer troligen minst lika hårdföra krafter ta vid. Någon demokratisk utveckling i Ryssland, ett land utan någon som helst demokratisk tradition, kan vi knappast förvänta oss.
Hur som helst är det min uppfattning, utifrån de tankar jag redovisar ovan, att det så småningom kommer att infinna sig en situation där konflikten kommer att lösas i förhandlingar och inte genom ett skyttegravskrig som gått i stå.
Den demokratiska världen borde stänga gränserna till Ryssland, och avbryta allt ekonomiskt samarbete – plus ge mer vapen. Så länge ukrainarna orkar kämpa ska vi stödja dem.
Det handlar om hela världens rätt till nationell frihet och demokrati,
Du betonar att lilla Ukraina inte kan besegra stora starka Ryssland.
Men förutom vapen, så avgörs krig också av folkets stöd för frihetskriget, den ockuperande stormaktens hemmaopinion, den kritik och bojkott skurstaten drabbas av, styrkan i den moraliska känslan av att ha rätt, samt nationalismens större styrka vid försvar av det egna landet, än vid utrikes ockupation.
I denna situation hade det TYVÄRR varit bra för Ukraina att vara med i NATO. Eftersom det tyvärr saknas en demokraisk världsarmé måste stater samarbeta ”en för alla, alla för en” . Då hade det inte tjatars om krigströtthet, alla skulle försvara Ukraina.
Ursäkta, blev avbrruten av besök. Vad jag vill betona är hur. många gånger små stater vunnit över ockupation eller liknande av starkare stater: Vietnam, Laos, Kambodja, Östtimor, Sydafrika. (intern bosättarkolonialism), Zimbabwe (samma), Kenya (samma)), Algeriet (samma), Mozamique, Angola, Giuinea-Bissau, Haiti, Kuba, USA, Irland, Bolivia (intrern kolonialism), Mexico (intern kolonialism, se revoltionen), Nicaragua, El Slvador, Venezuela delvis, alla ex-sovjeriska länder utom Belarus, delvis Kosovo, Schweiz historiskt, Norge 1905, delvis Katalonien (självstyre), Sydsudan, Slovakien, Kroatien (fast folkutbyte mellan länderna i post-Jugoslavien), Kanaky/Nya Kaledonien (delvis självstyre,, delvis intern kolonialism, delvis massinvandring av fransmän), Grönland, inuitreigion i norra Kanada, alla länder beffiade. från vit rasistisk kolonialism-imperialism.
Sen finns tvärtom: alla urfolk i speciellt Nordamerika, Sydamerika, Oceanien, Västsahara ockuperat av Marocko, och Tibet, Sinkiang, Inre Mongoliiet ockuperade av Kina, samt västra Papua ockuperat av Indonesien. Kina, Marocko och Indonesien använder dessutom öppe och folkrättsidrigt folkutbyte och påtvingad massinvandring för att göra de inhemska folken till minoritet i sina egna länder. Nazi-Tyskland mål var också att med tysk massinvanding och etnisk rensning bosättar-kolonialt ”germanisera” det rika europeiska slättlandet genom inflyttning av rasrena tyska bönder. Vi talar här om tysk internkolonial folkmordsaktig bosättarkolonialism i Ryssland och främst Ukraina.
Och vad gäller UKRAINA är aggressionskriget också ett pågående ”russifieringsprojekt” i öppet förakt för internationell lag, illegal invandring av ryssar i det occkupersde sydväst, och ryska barn förda till Ryssland. Vidare ryskt språk och rysk kultur också russifierade i sydöst. Alltså ett pågående storryskt kulturellt folkmord. Ryssland förnekar till och med att de ens finns ett ukrainskt folk eller ukrainsk nation.
Ukraina. krigar alllså för att behålla demokrati, nationell frihet och självbestämmande (vänsterns syn på ”den naionella frågan”), och dessutom för att existentiellt bli erkända som ett folk, en grupp, ett historiskt kollektiv. ett eget ”vi”. Den kampen fodrar minst en LUFTVÄRNSKANON TILL UKRAINA!!!
Att man ur historien kan upprätta långa listor av fall där David fått Goliat att ”gå på pumpen” är en sak men detta är på inget sätt någon ”naturlag”. I historien kan man också hitta exempel där avgörandet fällts av Goliats ”råstyrka”. Ett geografiskt näraliggande exempel är Stalins annektering av Karelen och norra delar i Finland. Även andra gränsjusteringar efter Andra Världskriget, t.ex. då hela Polen flyttades västerut är exempel på detta.
Det som ytterst avgör om David eller Goliat kommer att ”dra det längsta strået” i utgången av en konflikt är de specifika förhållanden som gäller i det konkreta fallet. Dessvärre finns det ingenting i det du anför som förändrar min pessimistiska syn att Ukraina inte genom en militär seger kan få ett slut på det djupt tragiska kriget.
Utöver rent militära förhållanden, med en outsinlig ström av soldater som jag diskuterat ovan, finns det också andra förhållanden som befäster mitt pessimistiska synsätt. Du är själv inne på den betydande faktor som hemmaopinionen utgör.
Att Vietnamkriget fick ett slut 1975 och att det inte fortsatte ytterligare några år vill jag till en stor del tillskriva hemmaopinionen. Resursmässigt hade USA mycket väl kunnat fortsätta att ”pumpa in” militära resurser men på hemmaplan blev situationen ohanterlig. Det politiska priset för dem som fortsatt att ”banka huvudet i den vietnamesiska väggen” hade blivit mycket högt. Att kriget inte kunde vinnas var en slutsats som dragits långt tidigare.
I det putinistiska Ryssland föreligger inte förutsättningarna för en hemmaopinion att ”ta ton”. Dels då det putinistiska Ryssland är en repressiv diktatur som tar alla tänkbara medel i sin tjänst men också för att det saknas en tradition att protestera mot ”överheten”. Ryssland har under långeliga tider präglats av strikt hierarkiska regimer, om ”härskaren” hetat Ivan den förskräcklige, Nikolaus II eller Josef Stalin kvittar i detta sammanhang tämligen lika. Det har utvecklats en kultur där man biter ihop och ”tiger still” inför överhetens dumheter för att istället hitta vägar att överleva vardagen och göra denna så dräglig som möjligt.
Dock är det självklart min förhoppning att omvärlden med substantiellt vapenstöd och systematisk uteslutning av det putinistiska Ryssland till slut leder in i en situation där meningsfulla förhandlingar kan komma till stånd.
Hej. Vi tycker i grunden lika. Ukrainsk seger är det moralisk rätta, men Ryssland är starkast. En intern statskupp mot Putin verkar vara enda vägnen ut. Liksom offrandet av Tjeckoslovakien 1938 visar kan man i Ukraina inte lita på omvärldens stöd. Du tycker ÄR, jag tycker BÖR.
Den enda förhandlingslösning och delkompromiss som är moraliskt acceptabel vore om Donbas (Donetsk och Luhansk) i fria val anslöt sig till Rysland. Befolkningen är delat mellan ryssar och ukrainare, ryska språket dominerar, liksom kulturella och ekonomiska band med Ryssland via industrialisering och inflyttning av ryssar.
Det var ännu ett ”folkutbyte”, och en del av den outtalade rysk-sovjetiseringen som gärna fick leda till ett sammmanslaget sovjetfolk – ett slags etnisk rensning eller ”minoritisering” genom rysk ”mass-invandring” till de icke-ryska delrepublikerna. Under parollen utveckling. Rena Vilda Västern alltså, men där folkmördade man indianfolken uder parollen civilisera. medan Sovjet drog de andra folken med sig i ”moderniseringen”.
För övrigt anser jag att Moldavien snarast bör slås samman i federation med språk-kulturlika Rumänien, och därmed bli skyddade av EU och NATO från rysksovjetisk återockupation. Den lilla rysk-separartistiska utbrytarregionen Transnistrien med rysk-uikrainsk-moldavisk befolkning, passar med sin slaviska majoritet bättre i Ukraina (vilket skulle stärka Ukraina mer än flera lufrvärnskanoner.