För första gången sedan nazismens fall 1945 har ett högerextremt parti blivit det största i ett val i Tyskland. Med 32,8 procent av rösterna blev Alternative für Deutschland, AfD, största parti i delstatsvalet i Thüringen och med 30,6 procent hamnade partiet bara en procent efter högerpartiet CDU i Sachsen. Detta samtidigt som valdeltagandet ökade avsevärt från 2019 i båda delstaterna, från knappt 66 procent till över 74 procent.
Thüringen
Vänsterpartiet Die Linke, som i Thüringen samregerat med Socialdemokraterna och De Gröna tappade stort, över hälften av rösterna jämfört framgångsåret 2019. Framför allt har Die Linke tappat till BSW, Bundnis Sahra Wagenknecht, ett parti som bildats av utbrytare ur Die Linke och som med partiledaren Wagenknechts egna ord är en ”vänsterkonservativ” kraft. Framför allt har de förenat ett nationalistiskt budskap med vänsterretorik. Internationalen publicerade i vintras en artikel av Thies Gleiss från Antikapitalistiska Vänstern i Die Linke som beskrev det nya partiet BSW som en skadlig anpassning till högerns dagordning.
Även Die Linkes koalitionspartier tog stryk, Socialdemokraterna fortsatte sin kräftgång ner till 3 procent i Thüringen procent medan de De Gröna inte ens nådde upp till 5-procentsspärren och åkte ur delstatsparlamentet. Uppenbarligen har den ”röd,röd,gröna” koalitionen har inte lyckats föra en politik som vunnit arbetare och låginkomsttagare från högern. En traditionell politiken inom systemets ramar har tvärtom gjort det möjligt för extremhögern att fortsätta vinna terräng i arbetarklassen på sin rasistiska dagordning.
Sachsen
I Sachsen hamnade Linke under 5 procent men lyckades bli kvar i delstatsparlamentet genom två så kallade direktmandat från valkretsar i Leipzig, också här efter starkt tapp till BSW.
Trenden i de två delstatsvalen är densamma som syntes i många länder i sommarens EU-val: framgångar för den rasistiska ytterhögern medan regeringspartier förlorade röster. Även kriget i Ukraina har spelat roll där såväl AfD som BSW motsatt sig stöd till Ukraina medan Linke framstått som NATO-vänligt.
Båda delstaterna låg i det gamla Östtyskland vilket också spelar in. Tre av fyra i de gamla öststaterna svarar att östtyskar fortfarande är andra klassens medborgare. Arbetslösheten är något större i öst, 7,6 procent mot 5,8 och lönerna tydligt lägre. I det tidigare Västtyskland tjänar ungefär 15 procent under 13 euro i timmen medan i öst är siffran 21 procent.
BSW
Enligt väljarundersökningar i Thüringen säger en fjärdedel av dem som röstat på BSW att de skulle lagt sin röst på AfD om inte BSW ställt upp vilket säger en del, både om misstron mot det politiska systemet och hur stödet till BSW ser ut. Att ett parti som till och med stämplats som högerextremt av tysk säkerhetspolis och bara nödtorftigt döljer sina nazisympatier har berövats ett antal röster är självklart bra. Men när rösterna ändå gått till ett parti som anpassar sig till och förstärker den nationalism och rasism som den pågående högervågen i Europa bygger på är det en klen tröst. I synnerhet som partiets klimatpolitik är katastrofal, liksom det högerextrema AfD vill de riva upp den gällande inriktningen på förnybar energi och satsa stort på rysk fossilgas. Det är heller inte förvånande att AfD nu säger sig vilja ha diskussioner med CDU och BSW om regeringsmakten i Thüringen.
Lars Henriksson
Tidigare publicerat i Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Arbetarrörelsen försöke stoppa första världskriget genom att sätta klass före. nation. Men klass-olidariteten förlorade och den reaktionära nationalismen segrade – med världskrig som resultat. Arbetare slaktade arbetare. Idag ser vi samma klyfta växa. inom den europeiska arbetarklassen mellan in-födda och in-vandrade. arbetere.
Vetenskapen säger att människan är en extremt samarbetande social djurart. Men främst social för de som betraktas som ”den egna gruppen””. Alltså måste gammsvenska och nysvenska arbetare smälta samman till en proletär gemensam vi-identitet.
Konkret genom att splittrande mångkiulturalism motarbetas och. försvenskning betonas genom att. gammsvensk och nyvensk kultur snälter samman och blandas till en ny svenskhet som inkluderar alla svenska arbetare och medborgare.
Ett litet exempel är våra högtider – de måste avkristnas och få ett innehåll som inkluderar allla, inte separerar nya och gamla svenskar. Varför inte börja med omarbetade och sammanbildande kultur-traditioner i förzkolan – så sprids de till föräldrarna.
En annan sak. Svenska folket byggde de gamla kyrkorna, så varför gavs de med skilsmässan stat-kyrka till just de evangelsk-lutherska kristna (Svenska kyrkan)? Varfö inte omvandla en stor del av dem till historiskt-kulturellt nationalarv. Som alla kan använda för demokratiska ändamål?
Vad hände då med klasskamp och socialism? Den börjar med demokrati-folkmakt – den inkluderande anti-rasistiska färgblinda nationen, det enade folket med sin rätt till nationellt självbestämmande. Med de kulturella klyftorna igenfyllda kan vi koncentrera oss på att avskaffa de klassmässiga klyftorna och bygga social rättvisa, arbetarmakt, välfärd, folkhem, jämlikhet samt ett. hållbart och klasslöst samhälle.
För Nation och Klass. Det lärde jag mig under mina volontärår i den bolivianska indian/bonderörelsen CSUTCB (Confederación Sindical Unica de Trabajadores Campesinos de Bolivia). En vänster -nationalism som förde den förste ”indianen” till presidentmakten (Evo Morales) i detta övervägande urfolksland länge dominerat av vit diktatur (som gamla Sydafrika).
Vad är det du säger? Att högtider skall ”få ett innehåll som inkluderar alla” skulle i en strikt mening betyda att du fråntar den ”nyinflyttade” somalierns rätt att fira ”Ramadan” och ”gammalsvenskens” eller den nyinflyttade sydeuropéns rätt att fira Jul, eller den indiske IT-ingenjörens rätt att fira Diwali o.s.v. o.s.v. För mig framstår orimligheten i detta resonemang tydligt och det skulle dessutom om något öka gapet mellan ”nya” och ”gamla” svenskar.
Religionsfriheten stipulerar att var och en har rätt att utöva sin religion. Det gäller kristna, det gäller judar, det gäller muslimer, det gäller hinduer o.s.v. o.s.v. Till varje religion hör högtider som speglar varje religions särart och är en central del av desamma. Religionsfriheten ger varje bekännare oomtvistlig rätt fira sina egna högtider. Att avkristna Julen, avjudifiera Påsken, att avislamisera Ramadan, att avhindualisera Diwali eller vilken högtid och religion det än vara må innebär i praktiken att människor tas ifrån rätten att utöva sin religion. Ett sådant samhälle kan aldrig någonsin vara ett demokratiskt samhälle.
För mig är religionsfriheten en av våra grundläggande mänskliga rättigheter. Av detta följer att varje religions seder, inklusive högtider, ovillkorligen måste värnas så länge de befinner sig i samklang med andra mänskliga fri- och rättigheter. Ingen skall utifrån med en pekpinne tala om hur en högtid ska firas.
Däremot skulle man visst kunna tänka sig en flexibilitet där man väljer vilka högtider, med tillhörande ledigheter, man vill fira och vara ledig på. Så fungerar det till exempel på sina håll i Indien, där det på sina håll finns betydande muslimska grupper. I Indien, som trots allt fortfarande är hyfsat mångkulturellt trots Modis hinduisk nationalism, är även juldagen helgdag (i Indien finns omkring 25 miljoner kristna vilket faktiskt utgör en större grupp än sikhernas knappa 20 miljoner, dessutom finns riktningar inom hinduismen som ser Jesus som en av guden Vishnus avatarer).