Vänsterpartiets urfega ledning. Kristofer Lundberg anser att stöd till palestinska PFLP är vettigt och att palestinier har rätt till att försvara sig själva med våld. Det är som jag ser det en självklar inställning hos en vänstermänniska. Precis på samma sätt som att stöd till kurdernas motståndskamp och YPG/YPJ är en rimligt ståndpunkt. Det är ur vänstersynpunkt fullständigt ointressant om stora imperialistmakter, borgerliga regeringar och högerfolk samt diverse reaktionära underrättelsetjänster anser att en organisation är terrorklassad. Det ska inte styra en vänsterorganisations inställning till andra organisationer ändå.
Det är mycket länge sen PFLP ägnade sig åt terrorism och även på den tiden hade organisationen stöd av de flesta vänsterorganisationer i väst. Ett stöd till PFLP:s kamp mot ockupationsmakten och rätten att försvara sig är därför inte mer än rätt. Det betyder inte att en nödvändigtvis tycker att allt som PFLP gör är bra. Exempelvis måste deras deltagande i angreppet på civila den 7 oktober 2023 fördömas.Men deras rätt att försvara sig mot den israeliska ockupationsmakten måste försvaras.
Vänsterpartiets urfega ledning
Att Vänsterpartiets ledning i Göteborg väljer att kritisera Lundberg för hans uttalanden om stöd för PFLP är mycket konstigt. Det kan nog bara förklaras med att ledningen är politiskt naiva och extremt fega. De faller till föga för högerns absurda hets mot palestinaaktivister och lögnerna om antisemitism i Vänsterpartiet. Självklart ska vi kräva att PFLP inte längre borde vara terrorklassade. Det borde även Vänsterpartiets ledning i Göteborg och på nationellt plan kräva.
Att Vänsterpartiet lokala ledning i Göteborg väljer att gå ut i den högerextrema (på ledarsidan) och extremt proisraeliska tidningen GP med kritiken mot en ledande medlem i partiet är också en stor skandal. Det borde ha diskuterat frågan internt först. För utan tvekan är det så att Lundberg har stöd för sin linje när det gäller PFLP bland större delen av partiets medlemmar. Däremot har partiledningen troligen inte stöd för sin linje. Den är ett resultat av en partiledning och en lokal ledning som kastat in handduken gentemot borgarnas hets och lögner. Sådant är ren feghet. Det är inte socialistisk politik. Inte vänsterpolitik. Det är uppenbart att Vänsterpartiets urfega ledning är en black om foten för partiet.
Läs också:
Vänsterpartiets urfega ledning. Kristofer Lundberg anser att stöd till
palestinska PFLP är vettigt och att palestinier har rätt till att försvara sig
själva med våld. Det är som jag ser det en självklar inställning hos en
vänstermänniska.
Med all respekt men hur hänger resonemanget ihop?
Först:
”Det är mycket länge sen PFLP ägnade sig åt terrorism och även på den tiden hade organisationen stöd av de flesta vänsterorganisationer i väst.”
Sedan:
”Det betyder inte att en nödvändigtvis tycker att allt som PFLP gör är bra. Exempelvis måste deras deltagande i angreppet på civila den 7 oktober 2023 fördömas.”
Men handlingen den 7 oktober då obeväpnade män, kvinnor och barn mördades, kidnappades och utsattes för andra vidriga övergrepp var ju just en terrorhandling av allra värsta slag. Den hade ingenting, ingenting alls, med någon militär aktion att göra. Det var en vidrighet som omöjligt kan försvaras. Och om PFLP var delaktiga, vilket den vedertagna uppfattningen tycks vara, blir konsekvensen att PFLP ägnade sig åt terror så sent som den 7 oktober, åter det var INGEN militär aktion.
Utifrån detta blir en relation till PFLP mycket problematiskt och jag kan inte se annat än att Vänsterpartiets ledande instanser såväl på riks- som lokalplan landat i en tämligen nykter syn på frågan. Att ha en relation med en organisation, som deltog i terrorhandlingen (åter detta var INGEN militär aktion) den 7 oktober är på inget sätt rimligt, dessutom skulle detta åter förpassa Vänsterpartiet till politikens läktarplatser, där partiet i princip suttit och sett på de senaste 100 åren.
Vidare, jag kan förstå ett teoretiskt resonemang kring att beväpna sig och gå i strid mot det man uppfattar som ockupanter. Jag har inga principiella synpunker på detta även om jag alltid varit en varm förespråkare för-ickevåld, och även under en del perioder näst intill varit pacifist.
Dock, beväpning är knappast någon framkomlig väg i dagens situation. Varje klok fältherre ställer alltid frågan, hur stor är möjligheten att vinna och vad är risken för förluster. Finns ingen rimlig balans mellan dessa två grundläggande aspekter avstår den kloke fältherren från anfallet. Att ödsla människoliv i aktioner som inte har minsta möjlighet att lyckas är bara genuin dumhet.
Dessvärre är Hamas handlingar den 7 oktober ett exempel på denna genuina dumhet. När Hamas drog igång aktionen visste man tveklöst att Israel skulle svara mycket hårt. Samma gäller mängden av alla tidigare anfall med primitiva raketer, som nästan undantagslöst skjutits ned av Israels mycket avancerade luftförsvar. Även i dessa tidigare attacker, som förvisso kan betraktas som militära, har Israel gett 10-falt igen med döda och lemlästade palestinier (även civila) som enda substantiella konsekvens. Även detta ser jag som en korkad strategi, ett krig kan aldrig vinnas om förlusterna i huvudsak uppstår hos de egna
Den 7 oktober var ingen terrorism men det var ett krigsbrott. Det har varit krig sen 19498 och handlingar i det egna landet och ockuperat territorium är då inte att se som terrorism. Men angrep på civila är ett krigsbrott. Så ingen motsägelse utan helt korrekt.
En relation med PFLP kan vara problematisk precis som en relation med PKK. Ändå kräver V att PKK ska tas bort från terrorlistan men de accepterar inte att en medlem kräver att PFLP tas bort. FNl-rörelsen gav stöd till FNL samtidigt som FNL var en problematisk rörelse och med all sannolikhet begick krigsbrott vilket PFLP nu också har gjort. En relation till Ukrainas högerregering är också problematisk. Minst lika problematisk som en relation till PFLP.
Min definition av terrorism utgår från en resolution som antogs av FNs Generalförsamling den 6 september 1999:
”Terrorism är en handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation.”
Denna definition säger ingenting om på vilket territorium vidrigheterna begås. Ordet ”icke-stridande” implicerar att definitionen även gäller handlingar i krig.
Dock, alldeles oavsett under vilken etikett vi placerar de vidriga händelserna den 6 oktober säger de otroligt mycket om den människosyn som finns hos de som planerat de vidriga händelserna. Att systematiskt mörda, kidnappa och begå grova övergrepp på obeväpnade och helt oskyldiga, ja till och med mot spädbarn går över mesta när det gäller förakt för människovärdet. Vi får gå tillbaka till det mörka 1940-talet, eller möjligen 1990-talets Balkan, för att hitta något liknade.
Och jag tvivlar inte ett ögonblick på krigsbrott begås i alla väpnade konflikter. Om det varit Turkiet eller PKK, USA eller FNL, Rysslands eller Ukrainas stridskrafter eller vilka stridande parter det än gällt, spelar mindre roll, det kan inte försvaras varför skyldiga skall utkrävas ansvar. Men dessa krigsbrott kan, hur avskyvärda de än varit, inte, enligt mitt synsätt, jämföras med vidrigheterna den 6 oktober där en styrka planerat och helt utanför ramen av pågående stridshandlingar skickas över gränsen för att mörda, våldta och ta gisslan.
Utifrån detta menar jag att PKK och PFLP inte kan jämföras ”på samma dag”. PKK har aldrig till närmelsevis varit inblandat i något så vidrigt som det som skedde den 6 oktober. För mig är det en självklarhet att dubbelt ”armlängds avstånd” måste upprätthållas mot en organisation som lånar sig till att delta i vidrigheter av nämnda slag.
Ytterst handlar det om människovärde och människosyn och det är här det brister på allra grövsta sätt för PFLP oavsett om vi nyttjar etiketten ”terror” eller ”krigsbrott”.
Normalt betraktas handlingar som begås i ett aktivt krig inte som terrorism. Inte heller av FN och de omfattas alltås inet av den definition du hänvisar till utan av krigslagarna. Din tolkning är därmed helt orimlig och felaktig.
Jag delar inte riktigt, som jag tror du förstått, din syn. Orsaken är att de rent folkrättsliga förhållandena när det gäller Israel och Palestina är knepiga. Detta är en diskussion för sig. Vad som enligt internationella konventioner är ”terror” och vad som är ”krigsbrott” styrs i hög grad av vilken folkrättsligt tolkning som görs. Du och jag tolkar denna problematik olika, det är inte märkligare än så, och om detta lär vi inte bli överens.
Dock spelar etiketteringen ”terror” eller ”krigsrätt” mindre roll. Här vill jag referera till min tidigare kommentar:
”Ytterst handlar det om människovärde och människosyn och det är här det brister på allra grövsta sätt för PFLP oavsett om vi nyttjar etiketten ”
Att mörda spädbarn, för det var faktiskt ett av alla vidriga exempel som skedde, blir vare sig bättre eller sämre om det etiketteras ”terror” eller ”krigsbrott”. Det är exakt lika vidrigt i båda fallen. Det är så till den grad avskyvärt att ord saknas att beskriva.
Att utifrån de vidrigheter, vilka PFLP deltog i, upprätthålla en relation med nämnda organisation finner jag var lika orimligt som kontraproduktivt. Åter det handlar om synen på människovärde. Genom deltagande i den 6:e oktobers vidrigheter (”terror” eller ”krigsbrott” kvittar fullständigt lika i detta sammanhang) har PFLP visat att man inte delar den mest grundläggande synen på människovärde utan vilken det är omöjligt att bygga ett demokratiskt samhälle.
För mig är det självklart att Vänsterpartiet, som slutligen är på väg att bli ett modernt, pragmatiskt och konstruktivt parti, inte kan upprätthålla en relation med en organisation som varit delaktig i de mest fasansfulla vidrigheter.
Skulle Vänsterpartiet, rent hypotetiskt, upprätthålla en relation med PFLP kommer detta att förfölja partiet i varje debatt och kraftigt försvåra framförandet av andra frågor. Och ett djupare samarbete med socialdemokraterna med plats i regeringen som mål skulle inte längre vara något alternativ. Partiet skulle då fortsätta att sitta och titta på, utan något större inflytande, från den läktarplats där man suttit de senaste 100 åren. Slutsatsen kan inte bli någon annan än att kontraproduktiviteten i en relation med PFLP skulle få konsekvensen av stor skada.
Ingen efterfrågar en relation med PFLP. Du har på nåt sätt missuppfattat den biten och du argumenterar mot nånting som inte existerar och so ingen företräder. När det gäller kriget så anser jag inte att Israel har några som helst rättigheter i sammanhanget. Jag är dessutom anhängare av en sekulär enstatslösning för all som bor i området oavsett etnicitet, språk eller religion. Så politiskt är jag uppenbarligen överens med PFLP på den punkten. Jag är för den skulle inte speciellt förtjust i PFLP. Precis lika lite som jag stöder PKK. Men jag anser att ingen av dessa organisationer ska vara på terrorlistan.
Jag har, det erkänner jag villigt, svårt att förstå ditt resonemang, du inleder din artikel på följande sätt:
”Vänsterpartiets urfega ledning. Kristofer Lundberg anser att stöd till palestinska PFLP är vettigt och att palestinier har rätt till att försvara sig själva med våld. Det är som jag ser det en självklar inställning hos en vänstermänniska.”
Man kan förstås tolka ordet ”stöd” på olika sätt men för mig innebär ”stöd” en aktiv handling. En aktiv handling kräver i sin tur någon form av struktur och att bygga strukturer utan relation låter sig knappast göras. Därav mitt resonemang utifrån begreppet relation.
Dock, det jag har allra svårast att förstå är ”vettigheten” i att stödja en organisation som PFLP. Genom de vidrigheter som begicks den 6 oktober har PFLP passerat alla upptänkliga gränser, de som begick vidrigheterna förminskade sig själva till en primitiv mördarliga och tog därigenom effektivt bort möjligheten att framstå som en konstruktiv part. Det finns, enligt min allra bestämdaste uppfattning, tusen och åter tusen sätt att stödja den palestinska saken utan att för den skull på något sätt stödja organisationer, uppenbart fyllda av extrema våldsverkare, som spottar på människovärdet.
Aktioner, av det slag som skedde den 6 oktober, är kontraproduktiva och har de facto inneburit att palestiniernas sak kraftigt försvagats. Om syftet var att skapa en världsopinion har detta misslyckats. Visst det förekommer protester här och där men det är på inget sätt så att gatorna i världens storstäder fylls av demonstrationer för Palestinas sak. I vårt eget land förekommer förstås Palestinafrågan i media, där en tillspetsning kan förekomma då och då, men på det stora hela är det ändå tämligen ”sömnigt”. Faktum är att den israeliska reaktionen med dess uppenbara övervåld och totalt brustna respekt mot civilbefolkningen förvandlats till normalitet och så kommer det dessvärre sannolikt att fortgå.
Våldsromantik och tro på våldet som verktyg utan någon form av konsekvensanalys, egenskaper som den ”revolutionära” organisationen PFLP och dess reaktionära bundsförvant Hamas är djupt anfrätta av leder mycket sällan till något konstruktivt. Och absolut inte i en situation där styrkeförhållandena är så till den grad ojämna.
Hamas militära förmåga är bokstavligen på väg att raderas. Vidare saknar Hamas ”riktiga” vänner i närområdet, förhållandet till den palestinska myndigheten är av naturliga skäl mycket komplicerat. Grannlandet Egyptens syn på Hamas avviker knappast särskilt mycket från Israels i perspektivet att Hamas har en nära relation med den egyptiska regimens ärkefiende – det muslimska brödraskapet. Jordanien gör allt för att upprätthålla ”lugnet” och Syrien, en gång ändå något av lokal stormakt, har fullt upp med egna problem. Kvarstår så mullornas Iran, för vilka palestinafrågan mest förefaller att vara ett spelkort i ett större politiskt spel där det mycket mer handlar om USA, Saudiarabien och Irak.
Den bistra sanningen är att Palestina står ensammare än någonsin, visst har man vänner men dessa väger i sammanhanget mycket lätt. Palestinas sak har inte råd med vidriga aktioner, som den som skedde den 6 oktober, därför kan det heller inte, enligt min obevekliga uppfattning, vara ”vettigt” att ”stödja” organisationer som var delaktiga i vidrigheterna.
Ordmärkning igen förstår jag. Stöd till FNL innebar inte alltid att en skickade pengar till FNL eller att en stödde allt vad organisationen gjorde. Stöd till PFLP betyder inte heller det. Det betyder kort och gott att en stöder deras rättmätoga kamp mot en ockupationsmark. Jag stöder också Hamas kamp men jag stöder inte på något sätt Hamas. Men både de och PFLP har rätt att göra motstånd mot Israels ockupation. Jag stöder inte Hamas mål men jag stöder PFLP:s mål. Däremot stöder jag inte alla de metoder som PFLP använder. Det är knappast svårt att förstå detta resonemang.
Jag har heller ingenting emot våld som metod. För mig handlar det bara om taktik. Våld är en taktik som fungerar ibland och som inte fungerar ibland. Precis som all annan taktik.
Våld må vara en taktik men när den drabbar helt oskyldiga spädbarn och åldringar då är alla gränser, precis alla gränser, överskridna,. De som ägnar sig åt sådant är enbart simpla brottslingar och skall fördömas och förkastas på alla upptänkliga sätt. Det finns ingen som helst anledning att visa minsta lilla respekt för sådana krafter och än mindre skäl att på något sätt samverka med sådana krafter.
Det handlar om människovärde och det handlar om anständighet och då går det inte, som jag ser det, att gömma sig bakom ”samma mål”. Det finns många som har ”samma mål” och som stödjer den palestinska saken utan att för den skull ägna sig åt vidrigheter. Dessa krafter har jag inga som helst problem att sympatisera med eller att stödja, tvärtom sådana krafter högaktar jag.
Lösningen på den palestinska problematiken finns inte i än mer våld. Om våldet oavsett kommer från israeliska eller palestinska krafter spelar ingen roll. Våld föder, näst intill undantagslöst alltid våld, och det är just detta vi nu kan observera i den helt oacceptabla situation som råder i Gaza. Våld och mer kommer aldrig någonsin att lösa konflikten, våldet är enbart kontraproduktivt. Hade våldet varit lösningen hade konflikten funnit sin lösning för längesedan.
Det som saknas och mer eller mindre alltid saknats, möjligen med undantag från en period runt Osloavtalets slutande, är en sansad dialog. En sansad dialog som respekterar såväl judiska som palestinska utgångspunkter. Konflikten kommer aldrig kunna lösas genom det svartvita tänkande som idag råder på båda sidor. I detta är israeliska hökar precis lika stora hinder som Hamas och PFLP.
Lösningen finns lika lite i ett bibliskt ”Storisrael” som i en palestinsk stat där judar rensats bort (Hamas antisemitiska grundideologi hävdar i princip detta). Lösningen finns enbart i en kompromiss, som enligt mitt bestämda förmenade, består i en tvåstatslösning grundad på 1967 års gränser, där Östra Jerusalem tillförsäkras Palestina och där alla judiska bosättningar på Västbanken evakueras.
Våld drabbar bara oskyldiga om det riktas mot oskyldiga som den 7 oktober. Om det riktas mot skyldiga som IDF så är det ur den synpunkten befogat och rimligt. Om det är en bra taktik i en viss situation är en annan sak. I Göteborg 2001 var våld ibland nödvändigt i rent självförsvar och det riktades aldrig mot några oskyldiga.
Den enda lösning jag kan se i Palestina är en sekulär enstatslösning för alla religioner och etniciteter. Det är den linje PFLP har. Det innebär att ockupationsmakten Israel upplöses. Men Israel strävar efter en enstatslösning med enbart judar. Hamas vill ha en enstatslösning med enbart palestinier.
Problemet med våld mot en övermakt, som IDF, är egna förluster i stridande och i civila. Det är inte alldeles lätt att hitta siffror men den bild jag landar i är att cirka 700 israeliska soldater stupat i Gaza sedan den 7 oktober, antalet döda på den palestinska sidan, stridande och civila, landar på många tiotusentals. En stupad israelisk soldat svarar mot någonstans 50 till 100 dödade palestinier. Lägg till detta all förstörd infrastruktur i ett överbefolkat Gaza, en infrastruktur som kommer ta decennier att återställa under stora umbäranden.
För mig visar ovanstående tydligt att våld är en utomordentligt dålig metod att lösa konflikten på. Hamas, PFLP eller vilken väpnad organisation det vara må har ingen som helst möjlighet att tillfoga IDF mer än marginell skada. Inte heller Irans vedergällning med ett tämligen stort antal missiler och robotar, kanske inte av ”state of the art” men ändå betydligt mer avancerade än de palestinska styrkor förfogar över, fick några som helst bestående konsekvenser för IDF.
Utifrån detta har jag mycket svårt att i dagsläget se ett endaste rationellt argument för att använda våld som verktyg. Det fungerar bevisligen inte …
Och visst kan man drömma om en enstatslösning där alla lever sida vid sida i största sämja. Det man då glömmer är den polarisering som – på båda sidor – byggts upp under generationer. Detta är inget som går att överbrygga från en dag till en annan. Vår värld byggs dessvärre inte av vackra drömmar utan av de realistiska förhållanden som de facto gäller. Även en tvåstatslösning känns i dagsläget dessvärre tämligen avlägsen men den ligger ”ljusår” närmare än vad en enstatslösning gör.