När man inte trodde det kunde bli värre. När Edvard Uddenberg kom hem till Karlskoga från sin första riksdagssession 1914 sattes han att sälja dricka på arbetarkommunens sommarfest. I ståndet intill rullade tombolan varm. Lotterier, basarer, kaffeförsäljning, sätten var många att dra in pengar till den unga arbetarrörelsen, alla fick bidra efter förmåga, riksdagsman eller inte.
Att lita på de egna krafterna och medlemsavgifterna var de enda sätten att få in pengar till verksamheten. Några statliga partistöd fanns inte och inte heller några feta politikerlöner. Uddenberg fick 1200 kronor om året i arvode, det skulle räcka till bostad och uppehälle i Stockholm också. Han fick vackert gå tillbaka till sitt arbete på bruket när Riksdagen inte var samlad.
Socialdemokraterna fick ekonomiska bidrag från fackföreningarna men det tog lång tid innan man kunde räkna med någon finansiering utanför den egna rörelsen. Först på 1960-talet infördes statligt och kommunalt partistöd. Det blev startskottet för en professionalisering av partier och politik med långtgående konsekvenser, inte minst för ett parti som gärna talar om sina folkrörelserötter.
Lotteriskandalen
Bara en bråkdel av partiernas inkomster kommer idag från medlemsavgifter. Ja, medlemmarna behövs alltså inte ens för att sälja lotter längre. Och en riksdagsledamot tjänar närmare en miljon om året och anser sig lika mycket värd som tre undersköterskor. Här har vi bakgrunden till socialdemokraternas senaste skandal.
Regeringen Kristersson, sponsrad upp över öronen av näringslivsfinansierade stiftelser och tankesmedjor, ska naturligtvis inte lägga sig i hur politiska partier finansierar sin verksamhet. Men det döljer inte tragedin i att Arbetarepartiet Socialdemokraterna inte längre förmår lita på egna krafter utan vänder sig till kommersiella företag med koppling till ekonomisk brottslighet och låter dem kränga lotter med aggressiva metoder riktade mot bräckliga åldringar – som kanske för ett halvsekel sedan bakade bullar till kvinnoklubbens vårbasar för renoveringen av Folkets hus.
När man inte trodde att det skulle kunna bli värre får vi veta att partiledningen, i strid med GDPR-lagstiftningen, tjänat pengar på att sälja ut sina medlemslistor. Men kanske är det dumt att klaga. Medlemmarna verkar äntligen fått ett värde igen.
Kjell Östberg
Ursprungligen publicerad i Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.