V-ledningen vilse i Palestinafrågan. Vänstern och Palestinarörelsen är under attack. Ledarskribenter och högerpolitiker försöker att själva komma undan ansvaret för Israels folkmordspolitik genom att utmåla all kritik av Israel som antisemitisk. I stället för att gå till motoffensiv har ledande Vänsterpartister hukat sig och angripit sina egna medlemmar. Alex Fuentes och Lars Henriksson skriver om hur detta skadat rörelsen och Vänsterpartiet.
Israels fullskaliga angrepp mot Gaza har snart pågått i ett år och väckt kraftiga protester världen över. I svenska regeringskretsar och i deras lojala media är dock inte problemet de palestinska kvinnor, män och barn dagligen dödas av den israeliska krigsmakten.
Istället ägnar sig ministrar och tidningar som Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet åt att angripa dem som demonstrerar mot massakrerna. Särskilt tar de sikte på Vänsterpartiet och de av partiets medlemmar som varit mest engagerade i solidariteten med Palestina. Syftet är naturligtvis att vända blicken från sitt eget och västmakternas medansvar till det pågående folkmordet – detta stöd är helt avgörande för att terrorn mot Palestina ska kunna fortgå.
Förtrycktas rätt att göra uppror
Som socialister och internationalister försvarar vi de förtrycktas rätt att sätta sig till motvärn mot förtryck och våld med de medel de har till sitt förfogande. Men det innebär inte att vi försvarar varje ledning eller varje handling från denna ledning. Vi har till exempel inget till övers för den reaktionära rörelsen Hamas eller den korrupta Palestinska Myndigheten och inte heller den vanvettiga attacken 7 oktober.
Lika lite som vänstern kan fördöma att Ukrainas väpnade styrkor bryter igenom ryska linjer kan vi ta avstånd från det palestinska motståndet, även när det är våldsamt. Men lika lite som vi skulle acceptera att ukrainsk militär begår övergrepp mot civila gör vi det om det sker från palestinskt håll.
Det huvudlösa Hamasledda angreppet 7 oktober spelade de mest mordiska krafterna i Israel och deras internationella uppbackare rätt i händerna. De katastrofala konsekvenserna för Palestinas folk var helt förutsägbara och det pris invånarna i Gaza och på Västbanken nu får betala kommer att skapa lidande i generationer framåt.
Men det koloniala kriget mot Palestina började förstås inte den 7 oktober 2023, det vet alla. Utbrottet var bara ett förutsägbart resultat av trekvarts århundrade av förtryck, ockupation och statsterror och dessförinnan, en ännu längre historia av koloniala övergrepp och utplundring. 7 oktober var en explosion av undertryckt hat och förtvivlan i ett Gaza som med rätta beskrivits som världens största koncentrationsläger.
Drev mot vänstern
De starka folkliga reaktionerna på kriget har satt press på de svenska politiker som sluter upp bakom sina NATO-allierade och deras stöd till Israels krigspolitik. Deras svar har varit att brännmärka varje kritik mot den israeliska krigsmakten, den militariserade bosättarrörelsen eller Netanyahus högerextrema regering som antisemitisk. Det är ett djupt felaktigt och farligt missbruk av begreppet antisemitism. Denna farsot har gamla och djupa rötter i Europa och varje gång den sticker upp sitt fula tryne behöver den bekämpas med kraft.
Men detta är inte vad det pågående drevet mot vänstern och Palestinarörelsen handlar om. Det är istället ett försök att dra blickarna från den pågående katastrofen och få Palestinarörelsen och Vänsterpartiet att hamna på defensiven.
V-ledningens svek
Dessvärre har de nått viss framgång delvis med hjälp av ledande Vänsterpartister. Istället för att gå till motoffensiv mot högerns hyckleri och deras stöd till folkmordskriget har ledande Vänsterpartister hukat sig och angripit medlemmar som högern pekat ut och smutskastat. Av rädsla för att själva drabbas av den mediala bannstrålen har V-ledningen ställt upp på att slå ner på sina egna medlemmar för att dessa ska ha brutit mot partiets program. V-ledningen har gått i fällan och givit högern rätt i sina lögnaktiga påståenden.
Den borgerliga taktiken riskerar därmed att bli dubbelt framgångsrik, dels ger V-ledningen högern möjlighet att slippa diskutera sitt medansvar till Israels massiva statsterrorism, dels uppfattas Vänsterpartiet som undfallande av stora delar av Palestinarörelsen och många egna medlemmar, vilket försvagar både partiet och stödet för det.
Där medlemmar hotas med uteslutning om de ”inte företräder partiets politik” verkar andra regler gälla för ledningen. I en intervju i Judisk Krönika säger partisekreteraren Aron Etzler att ”israeler har självklart rätt till sitt land. Det är utgångspunkten för oss, och för folkrätten, och för hela världssamfundet.” Etzler säger vidare att ”ett folk har rätt till en stat, att man har rätt att göra motstånd om man angrips, och att angreppskrig är ett av de absolut värsta brotten.”
Vi håller med, palestinier har rätt att göra motstånd mot ockupation och angreppskrig. Problemet är att Etzler här syftar på Israels rätt att ockupera Palestina, en ockupation och ett angreppskrig som pågått sedan 1948!
Vänsterpartiets linje
Sedan dess har palestinier fördrivits från sitt land och tvingats överleva i flyktingläger och i ockuperade palestinska områden, militära attacker mot palestinier och illegala bosättningar har avlöst varandra och det palestinska folket lämnats åt sitt öde. Ett stöd åt det palestinska folkets kamp för frihet och rätt till sitt land har länge varit en självklar del av Vänsterpartiets politik, något som givit ett starkt stöd för partiet i den palestinska diasporan i Sverige.
Är det nu Vänsterpartiets politik att försvara denna ockupation? Vi hoppas inte det. Ledningens agerande har varit skadligt men det är ännu möjligt att reparera den skadan om bara partiets medlemmar engagerar sig i debatten. Vi tror att detta är oerhört viktigt för Vänsterpartiet men framför allt för den palestinska sakens skull.
Alex Fuentes & Lars Henriksson
Ursprungligen publicerat i Internationalen